Mina inkorgar och notiser på sociala medier är en fascinerande plats. Kommentarerna utgör ett kalejdoskop av alla möjliga synpunkter. Som tur är brukar de flesta kommentera på ett sakligt och respektfull sätt. Men med somliga – not so much.

Läs även: Altstadt: Hanif Bali har rätt: Förbjud kusinäktenskapen!

När jag får en idiotisk, hatisk eller ignorant kommentar så brukar jag försöka gissa om det kommer från vänstern eller extremhögern. För det är genomgående dessa tvenne grottklaner som vanligen briljerar med svagbegåvning och vidrigheter.

Kommentaren ”Åk hem!” kommer lustigt nog vanligen från vänstern, men kan även komma från extremhögerhåll.

Det som enar vänstern och högerextremister, åtminstone i mina korgar, är att de lägger ett väsentligt fokus på mitt namn, min hudfärg och varifrån jag kommer, som i deras värld tycks vara definitionen av vem jag är.

I stället för att läsa mina ord så läser de mitt pigment.

Sedan går de in för att diskutera, inte vad jag skrivit, utan min identitet.

”Utan vänstern hade du aldrig kommit hit!”

”Du kom hit bara för att böga men snart kommer du att skickas hem.”

”Du hör inte hemma här utan hos dina barbariska landsmän.”

Läs även: Brinkemo: Mångkulturen som sanningsbranschernas akilleshäl

Lustigt nog är det ibland svårt att kunna skilja mellan vänsterns och högerextremisternas profiler – om nu inte profilbilden som sådan gör det uppenbart.

Dock är det uppenbart att nästan samtliga gånger någon nämner min hudfärg eller mitt födelseland, så brukar det handa om vänsterprofiler.

Jag brukar försöka förklara för dem att det de håller på med är ganska rasistiskt, att fokusera på dessa attribut, i stället för mina åsikter.

Att deras besatthet av hud, etnicitet och ras inte är ”antirasistiskt”, utan idiotiska spel som i övrigt endast högerextremister ägnar sig åt.

Det är verkligen riktigt fascinerande. Att högerextremister lever för den vita hudfärgen och är besatta av vita barn och att bevara vita människor, samtidigt som vänstern, vars jobb egentligen borde vara att förpassa koncept som ”svarthet”, ”vithet” och ”ras” till historiens soptipp, flitigt håller dessa koncept vid liv.

De enda samhälleliga scener där föreställningar om ”vithet” och ”svarthet” är centrala och bärande ämnen är hos vänstern och extremhögern.

En bekant till mig har en berättelse som entydigt visar på den tunna hinnan mellan vänstern och högerextremismen.

Hon var miljöpartist när hon var yngre, blev våldtagen av en muslim, och så småningom ”radikaliserades” hon och började rösta på Sverigedemokraterna. Förra året övervägde hon om hon skulle rösta på AfS.

Det är en så tunn hinna mellan att vara vänsterpartist och högerextremist – och jag undrar hur det gick till.

Läs även: Sandström: Minoritetsfokus är ett ineffektivt samhällsideal