Facebook noscript imageAltstadt: Hanif Bali har rätt: Förbjud kusinäktenskapen!
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: Hanif Bali har rätt: Förbjud kusinäktenskapen!
Giftermål bör inte ingås mellan kusiner (personerna på bilden har inget med innehållet att göra, genrebild). Foto: Zameckis (CC BY-SA 4.0)
Giftermål bör inte ingås mellan kusiner (personerna på bilden har inget med innehållet att göra, genrebild). Foto: Zameckis (CC BY-SA 4.0)

Kusinäktenskap är en av klankulturens och parallellsamhällenas viktigaste byggstenar och en motor som driver utanförskap, segregation och elände. Och då har vi ännu inte talat om de ofta dödliga sjukdomar och mentala handikapp som sedvänjan gärna ger upphov till, skriver Ann Charlott Altstadt.

Jag känner mig lite taggad och triggad av Hanif Balis krönika i Expressen häromveckan. I samband med den 15-årige pojkens bestialiska övergrepp och den 9-åriga flickan Lunas livslånga lidande tog Bali upp konsekvenserna av heders- och skamkulturen. Många invandrarföräldrar tillåter inte att barnen diagnostiseras och tar inte emot den hjälp som samhället faktiskt erbjuder då de riskerar att inte få sina andra barn bortgifta i arrangerade kusinäktenskap.

Läs även: Sofie Löwenmark: ”Det är hög tid att förbjuda kusinäktenskap”

Resonemanget var rakt på sak men ändå milt i jämförelse med Balis burdusa tweet om sin krönika. Han kallade aversionen mot att utreda barn för livsfarlig: “De släpper ut sitt monster till son på gatorna för att slippa risken att inte kunna gifta bort sin dotter till en släkting.”

Man behövde inte vänta förgäves på upprörda utrop, höga skrin, mässande uppläxningar i tråden och skallet följde den väl uppkörda motorvägen mot mörkrets hjärta.

Hanif Bali, landets brightaste influencer, anklagas alltid för att i sina tweets hundvissla efter sin så kallade svans i olika nyanser av brunt. Men vad Balis arga antagonister inte verkar fatta är att han med sitt smarta ordval har hittat formeln för att åkalla inga mindre än just dem själva. De vänsterlagda lyder blint och fylkas som förhäxade runt sin mörka master för att ösa ur sig sitt förakt och sin avsky. Men så på plats lockas de samtidigt att avslöja ungefär allt om vad som fallerar på den vänstra sidan i det stora kulturkriget. Så väktarna av det rätta talet firade en än gång sin egen dumhet och brist på argument i allas åsyn. Väl trollat Bali.

Ja, allt är så förutsägbart på ett så fascinerande förnedrande vis med det diskursanalytiskt lagda laget och deras retoriska ritualer. Det fruktansvärda var som vanligt inte det besinningslösa våldet och de alarmerande samhällsproblemen utan Bali själv för att han använde ordet monster. Och så klart inramades skådespelet av den entoniga körsångens besvärjelser för att hålla alla generaliseringar borta: Inte alla invandrare, inte alla invandrarpojkar, inte alla med funktionshinder.

Just denna onödiga invändning kan se ut som ett taktiskt fult knep för att stoppa diskussion och debatt. Men många inom vänstern tror faktiskt att de gör stor intellektuell skillnad och en samhällsräddande insats när de rutinkör med inte alla-argumentet. Bristen på abstrakt tänkande projiceras alltså på lyssnare och läsare som förmodas bli upphetsat blodtörstiga utan politisk tolkhjälp och korrigerande ledsagning om något självklart som varenda mellanstadieunge har koll på: Inte alla.

Jag undrar om den dominerande delen av vänstern har något genomtänkt att säga om heders-, skam- och klankulturer? Har man någon sammanhängande samhällsanalys eller något fungerande språk för att beskriva, förklara och lösa de problem som berör hundratusentals människor i vårt land? Ja, något annat än ramsorna om socioekonomiska faktorer och strukturell rasism?

Politikerna fortsätter att tillåta kusinäktenskap trots att invandringen från kulturer där klanorganisation är centralt har lett till att många föräldrar även i vårt land arrangerar sina barns giftermål med kusiner. Allt för att hålla klanen intakt och växande. Och riskerna för både arvsmassa och samhälle är väl kända.

Den första etablerade opinionsbildare jag läste som modigt tog upp kusinäktenskap och förbud var Jenny Sonesson i Göteborgs-Posten. Och sedan tog Hanif Bali vid med en massiv insats på sociala medier och i podden God Ton för att folkbilda om kusinäktenskap ur en massa olika aspekter. Så anser man att den uråldriga traditionen fortsatt ska vara tillåten då får man faktiskt presentera goda argument i retur.

En väg skulle kunna vara att erbjuda screening för genetiska sjukdomar. BBC News rapporterade exempelvis 2015 att 165 000 par har brutit med varandra i Saudiarabien efter att obligatorisk gentestning införts. Problemet är att långt ifrån alla sjukdomsanlag kan upptäckas i nuläget. Och kusingifte innebär också risk för betydande skador på själva samhällskroppen. Per Brinkemo har träffande beskrivit kusinäktenskapet ur det perspektivet i en Bulletinkrönika: “Klaner expanderar genom strategiska äktenskap. Giftermål inom gruppen syftar till att hålla gruppen intakt, bibehålla titlar, positioner, makt och egendom. Delat blod borgar för lojalitet.”

Frågan är hur vårt öppna samhälle som bygger på ömsesidig tillit mellan medborgare och myndigheter ska kunna skyddas mot kriminella klaner. Jag saknar svar men ett sätt att förhindra tillväxt är just att förbjuda kusinäktenskap eller mellan nära släktingar.

Läs även: Kusinäktenskap ovanliga i forntiden

På Netflix ligger dokumentären When cousins marry som behandlar pakistanska communitys i Storbritannien. I exempelvis Bradford är 75 procent av de med pakistansk bakgrund gifta med sin första kusin och 4–10 procent av barnen i området har genetiska sjukdomar, många sådana med dödlig utgång. Vi får möta sorg och förtvivlan hos föräldrar till handikappade barn, men också okunskap om risker och ovilja att ta till sig fakta och förändra traditioner. Jag ser också dokumentären som en skärande hög varningssignal till oss alla om parallellsamhällets tragik och Sveriges vägval.

Kenan Malik har i boken Från slöja till fatwa skildrat hur Labour under 80-talet bokstavligt talat skapade den brittiska muslimen. På lokalpolitisk nivå pumpade man ut oräkneliga miljoner pund för att bygga upp ett muslimskt civilsamhälle runt kommununderstödda moskéer och religiösa föreningar. Thatcherårens kravaller stävjades alltså av hennes motståndare. En brokig skara ganska svalt religiösa pakistanier som inte hade något emot att ta sig en öl på puben och en yngre mer politisk vänstergeneration omformades till en förmodat homogen grupp bokstavstroende muslimer styrda av försigkomna personer som utnämnts till religiösa ledare av de folkvalda.

De gavs status och makt av politikerna som i gengäld fick en betrodd part för att kunna kommunicera med muslimerna och få deras röster på valdagen. Det brittiska parallellsamhället var fött och ledarna orienterade sig mot Iran, Saudiarabien och religiösa grupper på den indiska subkontinenten. Vägen från kravallerna i Brixton till dödsdomen mot Salman Rushdie var alltså stenlagd av inhemska politiska beslut.

Malik gör en poäng av att Tony Blair ansåg att han inte hade mandat att adressera den nu förmodat homogena gruppen muslimer angående terrorism. Det var en uppgift för de religiösa ledarna som i motsats till Blair faktiskt inte var folkvalda. De med pakistansk bakgrund var alltså inte längre britter. De var en muslimsk enhetlig grupp som inte längre kunde tilltalas av landets premiärminister.

Det står också klart i Netflixdokumentären att det inte finns någon chans att nå det pakistanska muslimska communityt med info om riskerna med kusinäktenskap utan de religiösa ledarnas godkännande och medverkan. Det finns inte någon annan fungerande förbindelselänk mellan det brittiska samhället och invånarna i exempelvis Bradford. Och brittiska politiker törs inte närma sig frågan trots att, som BBC-dokumentären tar upp, kusinäktenskap kostar sjukvården och skolan enorma summor då barn inte bara riskerar att drabbas av obotliga genetiska missbildningar utan också inlärningssvårigheter.

Det går inte att hantera frågan på samma sätt som med andra sjukdomar – som ett nationellt hälsoproblem med breda kampanjer – eftersom öppenhet betraktas som rasism, stigmatisering, demonisering och en attack på pakistanier och muslimer som grupp. Och där ungefär befinner också vi oss idag när det gäller kusinäktenskap.

Morgan Johansson svarade exempelvis 2019 på Robert Hannahs (L) motion om förbud mot kusinäktenskap med att det räckte med lagstiftningen mot tvångsgifte. Något år tidigare svarade dåvarande statsrådet Ardalan Shekarabi utan motivering nej på en skriftlig fråga från en SD-ledamot om regeringen avsåg att ta initiativ till en kartläggning av kusinäktenskapen i Sverige.

Detta trots att exempelvis Läkartidningen redan 1998 publicerat resultatet av en undersökning om barn i Botkyrka, vars invandrarbefolkning då uppgick till 48 procent, och förekomsten av svår mental retardation (SMR), alltså svårt förståndshandikapp. Man fann en stor överrepresentation hos dem med kusingifta föräldrar. Artikeln föreslog därför att liknande studier görs riksomfattande så att samhällsresurser riktas till rätt områden.

Jag hoppas att det utlovade paradigmskiftet även gäller denna fråga. I Tidöavtalet står det uttryckligen att “giftermål mellan kusiner inte ska vara tillåtet”. Det behövs dock ett starkt tryck både underifrån och sidledes för att både stötta och puffa på de politiker som hittills engagerat sig i frågan för att en ny lagstiftning ska kunna drivas i hamn.

Jag tror också att om bara opinionen är tillräckligt bred, stark och bråkig så kommer hux flux även socialdemokratin i vanlig ordning u-svänga för att sömlöst omfamna förbud mot kusinäktenskap som vore det klubbat redan på Erlanders tid och partiet befunnit sig i opposition sedan dess.

Ett sådant lagförslag skulle sannolikt trashas av röststarka och retoriskt upphettade opinionsbildare som en form av rasprofilering i akt och mening att förhindra att invandrare förökar sig, och som ett första steg mot deportation och förintelse.

Men året är inte längre 2014 så möjligheterna är goda för att knuffa även denna fråga in i mainstream. Förbjud kusinäktenskap!

Läs även: Brinkemo: Kusinäktenskapen måste förbjudas

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.