Som nybakad journalist i början av 1990-talet var jag helt inställd på att jag inte ville arbeta på en redaktion. Jag ville bli frilans.

Omöjligt, sa alla. Man måste vara ett känt namn för att lyckas.

Läs även: Ahmed: Nytt år med Mellanösterns första feministiska våg

Men jag och en lika nybakad studiekamrat, Mats Holmberg, startade Lunds Reportagebyrå. Vi skickade synopsis till tidningar med förslag till artiklar och reportage. Och se, det gick. Jag var under nästan 20 år verksam som journalist, men aldrig fast anställd. Jag tjänade inga stora pengar, men jag var tillfredsställd av att oftast göra ”knäck” som jag själv var intresserad av.

Behovet av att vara ”sin egen” är både en styrka och en svaghet. Jag behövde tid att förbereda mig, inte bara skickas ut av en redaktionschef på snabba uppdrag i ämnen som jag inte visste någonting om. Jag saknade helt enkelt en begåvning för att ”skjuta från höften”. Dessutom, fast jag är en social människa, drabbas jag av klaustrofobi när jag i arbetssammanhang ingår för tätt med en arbetsgrupp. Det är som om konturerna av mig löses upp, känns som om jag förlorar mina egna tankar. Det är tveklöst en svaghet som jag aldrig lyckats råda bot på och således tvingats acceptera. Närhet med andra privat, avstånd i jobbet.

Nu kunde jag lika gärna ha blivit forskare. Hade det velat sig illa hade jag forskat i religionspsykologi. Som tur är hoppade jag av. Miljön var för snäv och omgivningens armbågar för vassa.

Mellan dessa två yrkesdiscipliner har mitt liv kretsat. Den gemensamma nämnaren för de båda är orden, kunskapssökandet och en önskan att förstå människan och det samhälle hon lever i. Journalist är ett fantastiskt yrke där man hela tiden lär sig nytt inom breda fält. Forskaren är begränsad i bredd men kan gå på djupet. I båda yrkena har man betalt för att vara nyfiken och ifrågasättande – när, vad, hur, varför då?

Dessa båda yrkeskategorier har en komplicerad relation, är ömsesidigt beroende av varandra men har ett slags hatkärleks-relation.

Jag minns när jag skulle intervjua forskare, inte sällan nördar, som var helt oförmögna att leda mig genom alla de tankeled som de själva arbetat sig igenom för att nå fram till sina resultat eller hypoteser. Kanske var det ett uttryck för deras behov av att visa sig duktiga och intelligenta. Ofta hade jag en överdriven respekt för forskare. Ju längre bort från mitt eget kunskapsfält desto större osäkerhet.

Inte sällan bär akademiker på ett förakt för journalister som de tycker förenklar och missförstår. Ibland med rätta, ibland av snobberi. Ofta sa jag: ”Snälla, tala till mig som till en tolvåring om vad din forskning går ut på. Ge mig huvuddragen, sen kan du fördjupa.” Journalister å sin sida har inte sällan en överdriven respekt för människor inom akademin och har ibland svårt att tolka och dra rätt slutsatser av deras resultat.

Läs även: Altstadt: Hanif Bali har rätt: Förbjud kusinäktenskapen!

Det senaste decenniet har det allt oftare riktats kritik mot media och den samhällsvetenskapliga forskningen. Journalister skildrar inte sanningsenligt verkligheten i Sverige, forskare undviker vissa ämnen och perspektiv och båda disciplinerna har en ideologisk bias. Ungefär så i grova drag låter kritiken.

Ett inslag i Studio Ett häromdagen hade rubriken ”Finns det en dold agenda bakom nyhetsjournalistiken?” Det var föranlett av en intervjustudie av Ulrika Andersson, docent i journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet. Den visar att många som sällan tar del av nyheter tror att journalister har en dold agenda. Men inte bara de. Ulrika Andersson berättade i inslaget att SOM-institutets nationella undersökningar visar att också de som regelbundet tar del av nyheter bär på en osäkerhet om motiven bakom journalistiken.

Varifrån kommer denna ökande misstro mot media? Jag vill föreslå två förklaringar.

Journalistik har alltid betraktats som ett hantverk, en teknik som man kan träna sig till att bli mer eller mindre skicklig i. En skicklig reporter kan med teknisk färdighet intervjua i princip vem som helst oavsett ämne. Jag vill mena att det fungerade så länge Sverige var ett hyfsat homogent samhälle. Tidigare talade alla svenska, kände till och accepterade lagen, delade en generell kultur och det där kittet som det aldrig har behövt lagstiftas om – normer – men som är nödvändiga för att få till ett samhälle utan alltför stora friktioner.

Tre till synes triviala om än talande exempel:

Det finns inga lagar om att inte tränga sig i köer och att släppa fram varannan bil när två filer på grund av vägarbete blir en, enligt blixtlåsmodellen. Inte heller finns det någon lag om att man bör erkänna och be om förlåtelse om man har gjort något dumt. Det är bara så man ”ska” göra.

Så länge politiken i stort handlade om ekonomiska fördelningsfrågor, hur mycket skatt man borde betala och hur stor staten skulle vara fungerade journalistiken. Journalister skulle stå på ”den svages sida”, granska makten åt medborgarna. Det var spelplanen.

I ett mångkulturellt samhälle börjar den journalistiska arbetsmetoden att hacka. I ett sådant uppstår bortanför staten olika maktcentra med starkt inflytande över människor. Journalister tvekade länge att granska sådana, till exempel, religiösa samfund. De var ju alla, oavsett om de var förtryckare eller förtryckta, ytterst sett representanter för ”den lille mannen på gatan”.

Här krockar idealet om att granska makten och att stå på ”den svages sida”.
Dessutom: innebörden i de frågor som journalister ställer är plötsligt inte lika givna.

Ordet frihet betyder i vår kontext en sak, i en annan något annat. Är frihet viktigt för dig? frågar journalisten.

Svaret kan i vår nya verklighet lyda: Ja, jag vill vara fri att uppfostra min dotter enligt min kultur så att hon är redo att gifta sig med sin kusin i hemlandet.

Allt det här blir svårhanterbar materia för journalisten.

Det andra förklaringen är en politiserad akademi. Den har fått direktiv från staten att forska med utgångspunkt från att multikulturalism alltid och per se är något gott. Mångfaldsplaner har genom statliga direktiv tvingats in på alla lärosäten. Det har lett till att bara vissa perspektiv har lyfts. Allt utanförskap har förklarats med socioekonomiska förklaringsmodeller. Kompletterande, eller motsatta perspektiv, har under lång tid lyst med sin frånvaro. Och eftersom journalister och forskare står i ett ömsesidigt beroende har de förstärkt varandra. Framför allt har akademien förstärkt journalisterna eftersom de senare har en relation till den förra präglad av ett slags mindervärdeskomplex. Finns det ingen forskning i en fråga så finns inte frågan.

Ett tydligt exempel är den jag själv har sysslat med – klansamhället.

Frågan fanns inte på någons agenda förrän jag skrev om den 2014. Eftersom jag inte fanns på något lärosäte kom kritik från både akademin och media.

Det var först när en statstjänsteman för drygt två år sen berättade att Polisen identifierat åtminstone 40 kriminella klaner som man började ana ett uppvaknande. Två statsvetarprofessorer undrade nu i DN om det är politiska skäl till att forskarvärlden, trots 200 doktorsavhandlingar om migration de senaste sju åren, helt har missat frågan om klaner.

I artikeln noterar de apropå forskarvärldens frånvaro om ämnet att ”…kartläggning och analyser av detta slags släktbaserade nätverk som genom hot om våld och trakasserier utövar stor makt i invandrartäta förortsområden och genom detta allvarligt förhindrar integration lyser med sin frånvaro”.

Det sker ett långsamt uppvaknande.

Men nog skulle man vilja höra lite mer självkritik från de båda kategorier som har betalt för att vara nyfikna, pröva och ifrågasätta allt.

Läs även: Sandström: Minoritetsfokus är ett ineffektivt samhällsideal