Islam tvingas på svenskarna mer och mer i det offentliga rummet. Inte minst via public service – och det är tröttsamt.

För ett par veckor sedan presenterade public service-kommittén sitt slutbetänkande om hur public service-uppdraget ska regleras och vad som ska ingå i det under tillståndsperioden 2026–2033.

Läs även: Skogkär: Den enkla förklaringen till att vänstern älskar public service

Sverigedemokraterna har bland annat fått igenom att identitetspolitiken försvinner ur innehållsuppdraget. Jämställdhet och mångfald, som föranlett kvotering av både kvinnor och människor med andra hudfärger än vit, tas bort ur speglingsuppdraget. Det innebär att SVT och Sveriges Radio inte längre ska ta hänsyn till kön, etnicitet, religion och bakgrund i sin rapportering.

Men detta innebär inte på något sätt att public service ger upp sitt fokus på så kallad representation, alltså mer eller mindre kvotering av invånare med icke-svensk etnicitet. Inte heller innebär det att de kommer att upphöra att smygkvotera in den islamiska slöjan hijab i nyhetsflödet. För vem ska hindra dem? De sedan tidigare bevisat rödgrönsympatiserande journalisterna kan bara inte hålla sig ifrån att försöka normalisera islam.

Ett exempel på detta såg vi häromveckan då Sveriges Radio i ett inslag tipsade om “årets slöjtrender”. Pastell och turbanknytning, löd domen. Hora om du inte bär den, enligt islam. Dödsdömd om du tar av den, i Iran.

Inför Taylor Swift-konserterna i Stockholm häromhelgen lät SVT en hijabkvinna att rapportera för dem innan, under och efter ena konserten – efter att först ha publicerat ett inslag där kvinnan ifråga får representera de svenska fansen och deras förväntan. Huruvida det var ett betalt uppdrag framgår dessvärre inte. Vad som däremot framgår är faktumet att public service än en gång har kvoterat in symbolen hijab – i ett sammanhang som nästan uteslutande utgörs av vita medelklasskvinnor.

Det är lätt att kritisera public service för att de gör så här. Och för vad de vill få ut av det. Det är ju uppenbart. Men varför?

Läs även: Ahmed: Islamiseringen är värst i Sverige

Fullt medveten om att jag nu till viss del kan framstå som en det tidiga 2010-talets vänsterhysteriker så kan jag bara koppla det till två bovar: en överdriven exotifiering av allt från Mellanöstern, och islam självt.

I takt med att islam som ideologi vinner mer mark i Sverige så ökar givetvis inflytandet. Det arbetar redan anhängare till sagda ideologi inom public service. Och då oikofobin är så ständigt närvarande hos många generationer svenskar, uppenbarligen tillsammans med historielöshet och bristande omvärldsförståelse, så faller det sig naturligt att näst intill avguda det spännande främmande.

Totalt avklädda inför vad som komma skall. Det vore lite väl snällt att kalla det naivitet.

Logiken har gjort sig oanträffbar. För samtidigt som vänstersympatisörer gör allt de kan för att slå ned på svenska kvinnor som väljer livet som hemmafru, eller som väljer att leva traditionellt kristet, så uppmuntras islamisk modest klädsel som utgår ifrån idén om att de kvinnor som inte klär sig så är smutsiga horor. För att inte nämna deras livsstil.

Räcker politiken till för att neutralisera den skattefinansierade rapporteringen, eller måste man lägga ned helt och hållet? Just nu ser det oroväckande surt ut.

Läs även: Koraszewski: Islams judehat och kriget mot Västs demokratier