Den brutala massakern den 7 oktober släppte löst ett tjut från blodtörstiga folkhopar på andra sidan Atlanten och i Europa, vilket också hetsade upp Teheran, Ankara, Moskva och Peking. Ideologierna är klart divergerande, men för ögonblicket är målet gemensamt – Död åt USA, men först död åt Israel. Evig religiös fanatism tjänar perfekt till att väcka ilska mot en gemensam fiende.

Medan attacken från Hamas-terrorister och en svans av civila mot israeliska samhällen nära gränsen till Gaza ledde till en katastrof för invånarna i Gaza, i form av militärt nederlag och humanitär krissituation, så ledde den enligt Hamas ledare, deras sponsorer och deras allierade, till en historiskt seger på global skala. Från deras perspektiv är ju dödade civila (verkliga eller inbillade) en tillgång, som genererar ytterligare framgångar för islam, i allians med den globala vänstern, i deras krig mot västs demokratier.

Läs även: Sjunnesson: Västmedia låter Hamas vinna propagandakriget

Steven Stalinsky i Wall Street Journal analyserar islamiska reaktioner på de massiva pro-palestinska protesterna i amerikanska städer, och särskilt på amerikanska universitet. Författaren citerar uttalanden från ledare för terroristorganisationer som är förtjusta över reaktionerna och visionen att sätta världen i brand.

Det är faktiskt inget nytt, bara skalan är annorlunda. För tio år sedan utfärdade Hamas inrikesministerium detaljerade riktlinjer för hur man skulle presentera händelsernas utveckling för en västerländsk publik. Liknande tips kunde hittas i dokument från PLO, Islamiska republiken Iran och andra.

Den tidigare premiärministern för regeringen i Gaza, Ismail Haniyeh uppmanade från Al Jazeeras studior i Qatar den 7 oktober 2023 till mobilisering av muslimer och strategiska allierade runt om i världen för att ”skapa en stor seger”. En annan Hamas-ledare i exil (också bosatt i Qatar och även han mångmiljardär), Khaled Mashal, uppmanade 10 oktober 2023 i turkisk tv ”vänner från den globala vänstern” att organisera protester i städer runt om i världen.

Mindre än tre veckor senare sa han att vänner i den ”globala vänstern” hade hörsammat hans vädjan. Den 27 mars 2024 skrev han i en Telegram-kanal att miljontals människor gått ut på gatorna och att det hade skett en ”oöverträffad förändring i den allmänna opinionen”.

Idag döljer inte ledarna för praktiskt taget några islamiska terrororganisationer sin beundran. Representanten för Folkfronten för Palestinas befrielse (den mest radikala fraktionen av PLO), Haytham Abdo, betonade i intervju den 31 januari att vi nu för första gången ser ett massivt stöd i USA och att 50 procent av de unga amerikanerna stöder Palestina. (Faktum är att opinionsundersökningar bekräftar detta.)

Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah berömde 13 mars amerikanska muslimers politiska aktivitet i Michigan som ”mycket betydande.” Nasrallah talade om framgångarna med protesterna ”i Washington, New York, London, Paris och över hela Västeuropa.” Tidigare, i ett tal den 11 november, berömde han deras förmåga att ”sätta press på regeringar.”

I sin artikel listar Steven Stalinsky många andra exempel på högprofilerade hyllningar av den islamiska extremhögern av västvänstern.

Det är värt att här återge ett exempel på hur Palestinafrågan används för interna syften. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan sade nyligen bland annat följande i ett av sina tal:

Kära bröder och systrar, sedan den 7 oktober begår terrorstaten Israel folkmord både i Gaza och på Västbanken. Tack vare det ovillkorliga stöd man får från Väst, genomför Israel hänsynslöst förödande massakrer som man i historien kommer att minnas med skam.

Erdoğan klargjorde vidare att alla kupper i Turkiet var ett verk av judar och försäkrade att Hamas inte är en terroristorganisation. Han avslutade med att säga följande:

Bröder och systrar, de dödade 14 000 barn! De har för länge sedan överträffat Hitler. Trots alla de som ignorerar dödsfallen av 14 000 barn och som försöker vinna Israels gunst genom att kalla Hamas för en terroristorganisation, kommer vi att i varje situation fortsätta att djärvt stödja kampen för palestinsk självständighet.

Folkmassan skrek tre gånger ”ned med IsraelI”, och den avsedda effekten uppnåddes.

President Erdoğan (liksom president Putin) drömmer om att återuppbygga imperiet, och hans taktik för att uppnå denna dör är att kombinera turkisk nationalism med religion. Han vill se islam triumfera i världen, men för honom handlar det om sunniislam med centrum i Turkiet. Antisemitismen är här ett viktigt verktyg i det politiska spelet, både i kampen för stöd från den egna nationen och från de arabländer som en gång erövrades av Turkiet, men också i kampen mot den hatade västvärlden.

En liknande form av ”stöd” för Palestina kan hittas i uttalanden från iranska politiker. I islams värld är stödet för Palestina någon som förenar, men även fungerar som ett konkurrensfält i rivaliteten om dominans. Det är en tävlan som utgör en form av konkurrens om vem som hatar judar mest och som älskar palestinier som intensivast (men bara de som dödar judar).

Den israeliske islamforskaren professor Moshe Sharon, talade nyligen om denna tävlan i en omfattande intervju för den israeliska tidningen Israel Hayom.

Moshe Sharon är en välrenommerad expert på islam, hans forskning fokuserar på shiitisk islams historia. Han har tidigare varit överste i IDF och rådgivare till premiärminister Begin under den period då frågan om fred mellan Israel och Egypten avgjordes.

Enligt Sharon inser inte de flesta människor, inklusive majoriteten i Israel, hur djupt islams hat mot judar går. Detta hat är rotat i själva koranen och introducerades av Muhammed själv. Från allra första början var judarna ett slags förebilder för ”islams fiende” och islam befaller de rättrogna att kämpa mot judarna ”till världens ände”.

Judar kan få leva bland muslimer, men bara om de blir förödmjukade. Ett sådant påstående kan väcka viss förvåning bland människor som inte känner till historien om dessa relationer i muslimska länder. (Det existerar en myt i världen att situationen för judar i muslimska länder har varit mycket bättre än i kristna länder). Professor Sharon förklarar:

De måste uppträda offentligt i kläder som skiljer dem från andra och som är förödmjukande. Summan av kardemumman är att muslimer inte får leva på jämställd fot med judar. Detta perspektiv bygger på konstaterandet att islam är den överlägsna religionen och råder över alla andra religioner. Denna överlägsenhet tar till exempel formen att en jude inte kan gifta sig med en muslimsk kvinna, men en muslimsk man kan gifta sig med en judisk kvinna för att han är överlägsen och hon är underlägsen. Det är därför judar måste betala jizyah [straffskatt för icke-muslimer] och också får ett slag i nacken när de betalar den.

Lyssna även på: Judehatet fortsätter flöda på USA:s elituniversitet: ”Hamas make us proud”

Denna uppvisning av förakt är en del av den religiösa undervisningen. Den tillhör inte det förgångna, det har inte upphävts och ingen motarbetar detta. Av vissa islamiska präster har detta propagerats helt öppet, av andra lite mer diskret, men det är fortfarande allestädes närvarande. Muslimska präster, inte bara inom den Palestinska myndigheten utan även sådana som predikar i Israel, påminner de troende närmast vecka efter vecka att islams mål är att nå världsherravälde, och upprepar den berömda hadith som uppmanar till att kämpa mot judarna fram till domens dag. Idag, när det finns en enorm muslimsk migration till västerländska länder, borras denna lära också in i huvudet på västerländska muslimer. Professor Sharon formulerar det sålunda:

Huvudfrågan när det gäller islam, även idag, är att judarna tillhör en grupp nationer som kallas ”Krigets Hus” (Dar al-Harb). Det är dessa nationer som islam måste erövra. Därför finns det inget som heter att träffa en överenskommelse med judarna om det inte är kopplat till ett avtal som al-Hudaybiyah, som Muhammed slöt med sina motståndare, medlemmarna av Quraish-stammen. Ett sådant avtal syftar till att köpa tid och stärka den egna militära styrkan för att sedan bryta den ingångna pakten. Det är med andra ord ett avtal som redan från början enbart är avsett att köpa tid och som senare kommer att ignoreras. Hamas vill träffa en sådan tillfällig vapenvila med oss i dag.

Själva begreppet fred orsakar många missförstånd. Målet att konvertera hela världen till islam kan inte bli föremål för någon diskussion. Det finns inget sådant som fred mellan muslimer och judar eller kristna. Fredsavtal förstås som en form av tillfällig vapenvila. Ett koncept av med verklig fred med icke-troende finns inte i islam. Vi lurar oss själva när vi tror att de vill ha samma saker som vi: fred, välstånd, ekonomisk utveckling. Där islam dominerar politiken är sådana föreställningar en fiktion. Så vad är enligt rofessor Sharon skillnaden mellan Hamas och den Palestinska myndigheten, alltså Fatah och PLO?

Endast i detaljer som inte är relaterade till deras doktrin om förstörelsen av judarna och staten Israel. De har samma mål, och bara taktiken för att uppnå dem skiljer sig åt. Om de kunde skulle PLO-anhängarna också slakta oss som Hamas, de kan inte det bara därför att IDF gör ett fantastiskt jobb med att stoppa dem i Judéen och Samarien, och det måste de verkligen fortsätta att göra.

Enligt Moshe Sharon är orsaken till den nuvarande situationen Osloavtalet: ”Det var en katastrof. Några clowner med goda intentioner åkte till Oslo och kom tillbaka med ett dokument som absolut inte hade med fred att göra.” Den israeliske forskaren betonar upprepade gånger att vi inte förstår den muslimska mentaliteten, huvudmålet att erövra världen är oföränderligt och obestridligt, och grymhet är ett allestädes närvarande fenomen bland metoderna. Både i förhållande till judar och i förhållande till andra otrogna, och slutligen i förhållandet mellan muslimerna själva.

Omänskliga och barbariska incidenter som massakern den 7 oktober har inträffat tidigare, men i mycket mindre skala och berörde familjer eller individer som då fick uppleva den muslimska terrorismens grymhet. […] Massakern den 7 oktober i samhällen längs gränsen till Gaza, som involverade vanhelgande av döda och levande, våldtäkter och halshuggning, bygger på det uråldriga tabut i islamisk religiös lag som förbjuder muslimer att styras av judar. Även här i Israel kompromissar de israeliska araberna som bor med oss, men på sin djupaste, grundläggande nivå ses juden som underlägsen och bör förnedras.

Läs även: Koraszewski: Hamas och att avkolonialisera förslavade sinnen

Många människor noterar att sunnitiska Hamas, en utlöpare av Muslimska brödraskapet, i likhet med shiitiska Hizbollah, beväpnas och finansieras av Iran och i huvudsak fungerar som Irans legosoldater.

Detta är ett intressant fenomen eftersom det i 1400 år funnits ett mordiskt hat mellan shiiter och sunniter. Inom shiitisk islam, påminner Sharon oss, anses sunniter vara ansvariga för att ha dödat Muhammeds barnbarn, islams högste prins, Ḥusajn ibn Ali. Naturligtvis spelar faktumet att de skyldiga var ett fåtal sunnimuslimska soldater ingen roll, alla sunniter genom alla generationer hålls skyldiga. Shiiter tror också den 12:e imamen Mahdis, återkomst. Han försvann spårlöst någonstans i södra Irak och är i deras fantasi en messias som kommer att återvända och förlösa världen.

Det kan tyckas att vi hittar liknande vanföreställningar inom kristendomen, men vi träffar knappast många som tar dessa på blodigt allvar. Här har vi däremot att göra med en så stark tro att den kan leda till att man beslutar sig för att släppa en atombomb för att påskynda återkomsten av Mahdi, för innan han dyker upp måste det först bli ett ”stort krig”:

Den tolfte imamen kommer att dyka upp mitt i ett blodbad, som ett resultat av en enorm explosion. Shiiterna hoppas att den framför allt kommer att utplåna alla sunniter. Innan Mahdi dyker upp måste det bli ett stort krig. Allt kommer att explodera, och sedan kommer han att dyka upp och styra världen och han kommer att regera i shiiternas ”underbara’ värld”

Saudiarabiens, Egyptens och Turkiets rädsla för Iran är förståelig, eftersom det är lättare att lägga märke till andras paranoia än till sin egen, och ens egen religiösa fanatism hjälper en ibland att förstå kraften och fasan i fiendens fanatism.

En israelisk seger över Hamas gör inte Iran något ont, tvärtom, det leder till att man slår två flugor i en smäll: Det skapar det ett gyllene tillfälle att mobilisera muslimer och den globala vänstern mot Israel och USA, samtidigt som de som får betala med sina liv är de förhatliga sunniterna.

Den iranska oppositionen tycks känna att detta är vansinne, liksom att vansinnets inbygga maktpotential. På likande sätt känner inte bara de sunniter som bor i Iran, inte bara de människor från andra trosriktningar som bor där, utan också de shiiter som vägrar att ta sin tro bokstavligt.

Efter den islamiska revolutionens seger i Iran mördades den iranska vänstern, som tidigare hade hjälpt till att störta shahen. Idag, bland motståndarna till pro-palestinska demonstranter i Väst, ser vi särskilt ofta iranier som försöker öka medvetenheten om den oerhörda självmordsnaiviteten hos västerländska ungdomar.

Som väntat möts dessa av hat och förlöjligande från dem som anser sig bekämpa kapitalism, imperialism och kolonialism. Goda människor kan vara naiva bortom alla gränser, även om vi samtidigt inte få överdriva denna vänlighet.

Lusten efter våld och blod tycks nämligen bli alltmer påtaglig i dessa pro-palestinska demonstrationer i Väst.

Läs även: Koraszewski: Det intellektuella avantgardets moraliska haverier