Vita husets kommunikationschef Kate Bedingfield framförde nyligen åsikten att sociala media bör hållas ansvariga för felaktigt innehåll. Några dagar tidigare menade pressekreterare Jen Psaki att den som blir avstängd från en social medieplattform bör bli avstängd från alla. Och president Biden mullrar mot konservativa media online.

I EU är vi på väg att införa en Digital Services Act. I den föreslås helt rimligt att olagligt material skall plockas bort från internet. Vilket inte tycks räcka för till exempel fransmännen, som även vill ha bort hat och hot från nätet. Notera nu att det redan föreslagits att olagligt innehåll skall bort. Så vad man talar om här är att även censurera icke olagliga yttranden, om än hatiska och hotfulla. Vilket i så fall innebär att yttrandefrihetens gränser inte längre sätts av lagen.

EU:s Digital Services Act lanserar för övrigt en helt ny kategori av grindvakter på nätet – så kallade trusted flaggers. Detta är organisationer som företräder ”kollektiva intressen” och som förväntas besitta något slags sakkunskap som gör dem lämpade att bli statligt godkända nätgranskare – med direktlina till de social mediejättarnas abuse-avdelningar. Vad kan väl möjligen gå fel?

Läs även: Nätjättarnas censur är ett hot mot demokratin

I veckan presenterade EU-kommissionen rapporten It’s not funny anymore. Far-right extremists’ use of humour. I den slår författarna bland annat fast att ”Humor har blivit ett viktigt vapen för extremistiska rörelser för att undergräva öppna samhällen och sänka tröskeln mot våldsanvändning”. Och som högerextrema betraktar man bland annat människor som ”stödjer bevarandet av demokratin och arbetar för en mer repressiv stat och hårdare straff för brott” [bägge citat, reds. övers]. Med detta har man konstruerat ett problem som kommer att kräva en lösning.

Någonstans i allt detta måste någon fatta beslut om vad som är att betrakta som rätt respektive fel, vad som skall godkännas respektive censureras. Frågan är vem och på vilka grunder.

Läs även: Ministrar ska diskutera yttrandefrihet med Google och Facebook

Politik har alltid varit ett smutsigt spel. Skillnaden är att sedan vi blev uppkopplade får vi veta mycket mer och att nyhetscykeln spinner snabbare nu. Plus att människor kan interagera med varandra på ett helt nytt sätt. Plötsligt får makthavare finna sig i att bli granskade och ifrågasatta. Även folk med andra åsikter kan nu göra sig hörda.

Detta stör politiken. Det är jobbigt när folk lägger sig i. Och sådant som förr gjordes upp över kall pilsner och varma wienerbröd i riksdagsrestaurangen utspelas nu för tiden i offentlighetens krassa ljus, livestreamat.

Politiker talar sig gärna varma för demokrati och ett öppet samhälle, men är inte alls lika roade när vanliga människor använder sin yttrandefrihet för att påvisa att nämnda politiker har fel i någon sakfråga. Vilket de senare inte har ödmjukhet nog att förstå eller erkänna.

Läs även: Åberg: Yttrandefriheten på nätet: ”Få kan resonera, alla kan känna”

Jag ser internet som en katalysator för samhällelig utveckling. När människor kan göra sig hörda tvingas politiker ta tag i saker som inte fungerar och som misskötts. Det går nu att utkräva ansvar mer än bara på valdagen. Ny kunskap tillförs. Och framväxande opinioner på nätet är också väljare.

Men när politikers ställning hotas eller ifrågasätts är det lätt för dem att på ett eller annat sätt vilja tysta sina kritiker. Speciellt sådana som de står svarslösa inför.

Låt oss därmed återvända till frågan om vad som antas vara rätt åsikter, som får framföras – respektive fel åsikter, som skall censureras. Vem skall bestämma? Och hur är det tänkt att gå till? Kommer inskränkningarna i yttrandefriheten att ske under demokratiska former? Och även om svaret på den frågan skulle vara ja, måste man likväl fråga sig om en majoritet verkligen bör ha makt att tysta en minoritet.

Utan människor som käftar emot, ifrågasätter och bråkar stagnerar samhället. De största av idéer och framsteg har börjat med att enskilda individer ifrågasatt konsensus. Samhället är en ständigt pågående dynamisk, närmast evolutionär process med individer som tillåts tänka fritt och bygga nytt i framkant.

Att hävda att nya och alternativa tankar inte behöver tänkas eller uttryckas är dumt, farligt och arrogant - på välkänt manér.

Henrik Alexandersson
Frihetlig debattör och skribent bosatt i Berlin
Twitter: @hax