Vi lever väl nuförtiden i den ständiga valrörelsens tidevarv. Ingen har väl undgått det konstant höga politiska tonläget. Men så här under slutspurtenen inför valdagen 2022 slår det mig på allvar att något annat också har förändrats. Det frenetiska nyhetstempot som varit ihållande hela seklet tycks ha lagt in en överväxel. Förr ältades politiska skandaler i vad som åtminstone i min backspegel föreföll vara en evighet. Nu svischar de förbi så snabbt att man knappt minns vad som hände i förrgår samtidigt som nyhetsveckan känns som en fullspäckad oändlighet.

Läs även: Sandström: Socialdemokraterna har blivit partiet utan egenskaper

Jag undrar verkligen om just det fartfenomenet kan förklara varför den socialdemokratiska valkampanjens omskakande klimax inte lyckades kleta fast sig i offentligheten. Jag tänker förstås på det pragmatiska maktpartiet som såg sig nödgade att plötsligen kalla till presskonferens på grund av det tydligen akuta säkerhetshotet från SD. Man undrade ju förstås oroligt vad som nu stod på? Brann riksdagshuset, stod stormtrupperna utanför Rosenbad eller hade Säpo avslöjat åkessonska kupplaner?

Nej, ingetdera. Partiet skickade istället fram de två statsrådstomtarna som bär ansvaret för vår tids största säkerhetsskandal, alltså då Transportstyrelsen gjorde mängder av skyddsklassade uppgifter tillgängliga för främmande makt. Varefter de framförde en sömnig show i bästa Trumpanda, renons på information utöver den gamla vanliga gamla tunna skåpmatssoppan plus en redan tillbakavisad tidningsanka signerad Aftonbladet.

Till och med Magdalena Andersson bjöd på samma skämda anrättning i TV4:s morgonsoffa när hon bland annat upprepade den redan vederlagda lögnen om SD-tjänstemannen som skulle ha velat fira nazitysklands anfall på Polen. Självaste statsministern gav alltså legitimitet åt fejk news, och hotet om SD:s framtida nazifika på Rosenbad tutades av alla sossepolitrukers näverlurar ut över offentligheten.

Men trots att mediekårens samlade toppskikt betraktar SD som paria tuggade mediemaskinen bara i sig presskonferensens påstådda putinska säkerhetshot och gick vidare. Samma sak med avslöjandena om alla SD-personers rasistiska agerande. Och hur kunde uppgifterna om partiets hemliga trollarméer som dirigeras från ett svartmålat kommandorum undgå att dissekeras och följas upp? Herre Jösses, det handlade ju om SD:s nazism och kanske till och med trollryska påverkansoperationer? Så var är den dagliga artikelströmmen om de exceptionella och sjuka saker som tydligen pågå rinne i partiets head quarter?

Jag har sett så många drev genom åren och själv upplevt ett av dem inifrån. Och jag vet att sant eller falskt inte spelar minsta roll. Så frågan är – varför vittrade inte medieflocken blod när Sveriges statsbärande parti lade ut betet?

Läs även: Ahmed: Valet kan avgöras av folk som inte förstår svenska

Ebba Busch korrekt utförda husköp är det enda följetongsdrevet jag kan erinra mig på senare år. Jag betvivlar inte att fler grava avslöjanden väntar, men borde inte allmänheten vid det här laget ha fått veta namnen på alla de trollkonton som på sociala medier utgör en fara för vårt politiska psyke? Och jag vill mer än allt annat veta exakt hur SD samarbetar med Putin. Demokratin sägs ju ligga i vågskålen, så kunde inte medierna kräva att den där kända hackergrupperingen som ständigt består dem med avslöjande material släppte lite mer specifika detaljer?

Handlar frånvaron av drev om att nyhetsflödet växlat upp i överljudshastighet, eller handlar det om att SD gått och blivit, som det heter, normaliserat? Men alltså inte på det vis den antirasistiska vänstern påstår. Jag tänker mig mer att SD som ständig nyhetskälla har normaliserats, på samma vis som skjutningar, gangstermord och sprängningar.

Vi peppras med nazistanklagelser och avslöjanden om vad någon dåre i Sölveshult med plats 49 på listan till regionvalet skrev på Flashback 2011, blandat med hetare stoff om svartmålade rum utan fönster inne i själva högkvarteret varifrån Åkessons troll dirigeras.

Den där kända hackergrupperingen sitter säkert på jättesmaskiga saker som de kanske släpper varje dag fram till valet. Och kommentariatet inom gammelmedia förhöjer stämningen av att machtübername blir ett faktum om de så kallade blåbruna vinner på söndag. Men risken finns att läsarna utanför sociala mediers hysteriska trådar blivit liksom gäspande tillvanda och slutar reagera, särskilt som partiet beter sig likt alla andra i debatter och intervjuer.

Förr om åren riktade aktivister in sig på att skräna, trumpeta och nyckelskramla SD:s valmöten sönder och samman. Men den antidemokratiska och kontraproduktiva taktiken har man helt släppt för att enbart fokusera på nätkrigande, men också på att hacka personer och grupper och sammanställa offentligt material för leverans till journalister på olika tidningar.

Läs även: Brinkemo: En moraliskt och kognitivt dissonant valrörelse

På söndag kommer så publikens dom. Paret Ygeman och Hultqvist kanske lyckades med att effektivt och trovärdigt framföra sina oerhörda anklagelser, kanske tog de skruv och fäste i folkdjupen. Eller så kommer deras lyteskomiska insatser i backspegeln att visa sig ha varit Sverigedemokraternas bästa valfilm.