Jag blev helt chockad.

Vad säger han?

Jag och Abdi, min somaliska kollega, var 2012 inbjudna till stadshuset i Malmö tillsammans med en grupp andra. Regeringens särskilda utredare – Bengt Westerberg –skulle presentera delresultat i rapporten ”Främlingsfienden inom oss. Utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet”.

Läs även: Sandström: Socialdemokraterna har blivit partiet utan egenskaper

Min arbetsplats var då en källarlokal i Rosengård. Mina kollegor var födda i Somalia och vi arbetade med att lotsa både nyanlända och människor med flera år i Sverige in i den svenska kultursfären.

”Svensk kultur är så annorlunda”, hade jag i flera år gång efter annan hört från målgruppen. Det var en grannlaga uppgift att sätta ord på vad som utmärkte Sverige, familjestrukturen, tilliten till institutionerna, sedvänjor, lagarna, individualismen, de osynliga spelreglerna.

Så hörde jag Bengt Westerberg säga: ”Det finns väldigt lite av svensk kultur.”
Jag studsade.

”Svenskhet är mångfald. Det vore fundamentalt fel att försöka göra någon trovärdig beskrivning av hur vår nationella identitet egentligen ser ut.”

Allt, från byggnadskonst, hantverk till sedvänjor, midsommarstången och lucia var importer från andra kulturer, sa han.

Jag kunde inte hålla tyst, räckte upp handen: ”Men Bengt, menar du verkligen allvar? Det är väl klart att vårt land har påverkats starkt av andra kultursfärer. Men det har väl alla. Med ditt resonemang kan man inte tala i generella termer om någon kultur, vare sig fransk, rysk, somalisk eller turkisk kultur. Jag tror få från dessa länder skulle acceptera ett sådant påstående. Hela kulturbegreppet blir då totalt meningslöst.”

Han såg väldigt besvärad ut.

I tio år har jag burit med mig detta möte. Och kommer att tänka på det igen när jag ser att just Bengt Westerberg tillsammans med Stefan Löven har gett sig in i valrörelsen genom att skriva på DN Debatt. De varnar för att demokratin är hotad genom Sverigedemokraternas allt större inflytande. Som exempel nämner de begränsningar i public services rörelsefrihet, nedskärningar i de offentliga kulturbudgetarna och ifrågasättande av mångfalden.

De båda före detta partiledarna är representanter för ett narrativ som dominerat under årtionden: Det finns ingen svensk kultur, socioekonomiska faktorer är den enda förklaringen till gäng- och klanbrottslighet, och att det bor en främlingsfiende i oss alla är lika sant som att 30-talet ligger runt hörnet och väntar.

De båda har sannolikt en självbild av att vara demokratins och humanismens främsta fanbärare. Men bortanför de högtidliga orden kan man, om man bara något litet har ett psykologiskt öga, också ana något annat – ett försök till överskylande av svaga analyser och felslut, illustrerat i de tragikomiska men klassiska orden av Stefan Löven när han som statsminister sa om den eskalerande gängkriminaliteten: ”Vi såg det inte komma.”

Läs även: Gustavsson: Segregationens rävsax och drömmen om en svensk Obama

Det senaste decenniet har vi levt med så märkliga politiska låsningar att man skulle kunna kalla det för en under lång tid utvecklad neuros. Alla frågeställningar som på något vis skulle kunna tala till Sverigedemokraternas fördel trycktes undan, förnekades. Man skulle aldrig, aldrig, aldrig i livet spela på deras planhalva. Den tidigare nämnda rapporten som Bengt Westerberg ansvarade för var föranledd av SD:s intåg i de politiska finrummen och kan ses som en motskrift mot partiet. Det är naturligtvis både legitimt och önskvärt att arbeta mot en utveckling av ökad rasism, men när den utvalda fienden upptar hela synfältet blir analyserna platta, omdömet grumligt och ögat blint för reella problem.

Det spelade ingen roll om det ens fanns en gnutta sanning och relevans i SD:s politik, de problem som partiet lyfte var omöjliga att uppmärksamma. Man ska inte spela Sverigedemokraterna i händerna, sa politiska motståndare gång efter annan, år efter år.

Tills det inte längre gick. I alla fall inte för de flesta.

Verkligheten trängde sig obönhörligt på samtidigt som retoriken från övriga partier upplevdes allt mer fjärmad från den verklighet som allt fler allt oftare iakttog.

Det uppstod kognitiv dissonans.

Det är en term inom socialpsykologin som syftar till att förklara vad som händer när en människa med en livsåskådning eller politisk övertygelse möts av allt mer trovärdig information som omkullkastar tidigare ståndpunkter. Det leder till en känsla av obehag, skuld och förvirring.

När man inser att ens övertygelse bär på allt fler logiska motsägelser och blir alltmer osammanhängande, eller när värdegrunden och det egna agerandet blir alltmer oförenliga, uppstår ett inre tryck. Det tvingar en att antingen omvärdera gamla ståndpunkter eller gå i försvar och till attack mot dem som påpekar att ”det där hänger ju inte ihop”.

Inom socialpsykologin talas också om moralisk dissonas. En sådan uppstår när egna höga moraliska ideal mot ens vilja leder till negativa konsekvenser för andra.

Det är naturligtvis oerhört påfrestande att bevittna hur goda intentioner plötsligt leder till något ont. Än värre om allt detta utspelar sig på den offentliga scenen. Om man publikt har investerat i ett narrativ som inte längre hänger samman eller får negativa återverkningar återstår sålunda omprövning. Eller förnekelse och attack.

I denna bisarra valrörelse ser vi båda strategierna samtidigt. Ett socialpsykologiskt drama spelas upp inför öppen ridå. Några partier överger de tidigare idealen och värdegrundsramsorna eftersom de insett att följderna för medborgare i landet, inte minst för de människor som särskilt skulle värnas, utsätts för extremt negativa konsekvenser i sin vardag. Om människor skjuts till höger och vänster, om bomber briserar, oskyldiga drabbas och människor tvingas leva med mördare som grannar framstår tidigare politik som misslyckad.

Men de flesta partier vägrar att öppet erkänna – vi hade fel – det är alltför smärtsamt och genant. Bättre då att försvara sig med näbbar och klor och lägga skulden långt bort från sig själv och anklaga andra för att vara onda och rent av farliga för landet utan ett uns av självkritik.

En kognitiv dissonans men utan självinsikt och förståelse.

Själv upplevde jag något av en kognitiv dissonans när jag lyssnade på Bengt Westerberg den där dagen för tio år sen. Där brottades jag och mina somaliska kollegor med hur vi skulle tolka och förklara vad Sverige är för land för människor från en utpräglad klankultur. Och så står han där och säger att det inte finns någon svensk kultur.

Läs även: Brinkemo: Valåret då verkligheten kom ikapp politikerna

Min somaliska kollega Abdi ställde en fråga: Har du talat med några somalier om de upplever rasism i Sverige? ”Nej, inte än”, svarade Westerberg, men jag har googlat den somaliska föreningen i Järva och ska kontakta dem.”

”Va!”, tänkte jag, och utbrast: ”Den somaliska föreningen!? Det finns flera hundra somaliska föreningar i Järva. Är det någon specifik du har i åtanke?”

Han såg mycket irriterad ut.