Facebook noscript imageAltstadt: En grötig skendebatt för röda och blå lingon
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: En grötig skendebatt för röda och blå lingon
Ann Charlotte Altstadt är inte imponerad av det debattidustriella utfallet av havgregryns-gate. Foto: Karl Gabor / Ella Olsson (CC BY 2.0)
Ann Charlotte Altstadt är inte imponerad av det debattidustriella utfallet av havgregryns-gate. Foto: Karl Gabor / Ella Olsson (CC BY 2.0)

Lena Anderssons grötartikel har vantolkats i så många varv att man blir snurrig, men det självklara, att det var ett svar på den andra Anderssons första majtal, vill ingen alls ta i. Inte heller i att ett potentiellt konkret problem diskuteras som vore det medelklassvänsterns godhetskänslor som låg i vågskålen, snarare än det socialdemokratiska tolkningsföreträdet. Men varken röda eller blå imponerar i denna osmakliga sylt- och grötblandning, skriver Ann Charlott Altstadt.

Glädjen över att få tillfälle att hänge sig åt avsiktliga vantolkningar överträffas endast av egokicken att inför allas åsyn triumfera moraliskt. Eller hur ska man annars förklara alla dårdebatter som brakar loss var och varannan dag?

Häromsistens var det Lena Anderssons kolumn i Svenskan som utlöste det intellektuellt fattiga havregrötsgate. Hennes ärende var dock inte riktigt i klass med rubrikens mumsiga och huggvänliga klickbete – Hungrar barn är det föräldrarnas fel.

Läs även: Om Lena Andersson och varför barn går hungriga

Anderssons text ifrågasatte, som vanligt med triggande avsaknad av uppmjukande fluff, den andra Anderssons påstående i sitt första maj-tal – att för var dag som SD går till jobbet och Kristersson är statsminister blir barnen hungrigare.

Alla, som inte är politiska ultras på ståplats, fattar förstås att barn med tomma magar tillhör kategorin tomma retoriska figurer. Så Lena Andersson gav sig in i matchen och strax började huliganer av alla sorter kasta hungrande barn som levande bengaler på en derbymatch.

Ursäkta mina dagsaktuella sportmetaforer. Men jag saknar domare som kan blåsa av skandalmatcherna som dessutom går i ständig repris.

Jag erinrar mig exempelvis det påstådda nödåret 2013 när Janne Josefsson i Uppdrag Granskning ifrågasatte Bris, Majblommans och Rädda barnens larmkampanjer. Josefsson hade svårt att hitta den stora massan barn utan mat. Han och redaktionen menade att uppgifterna var överdrivna. Men som vanligt kunde inte frågan lugnt diskuteras i sak.

Ridån gick genast upp och den politiska dramatiska teatern drog igång samma gamla skådespel med fast rollbesättning och repliker vi kan upprepa i djupsömn. Den dåvarande V-ledaren Lars Ohly darrade exempelvis av vrede och påstod högstämt att Josefsson slog nedåt och ställde sig på Reinfeldt och de rikas sida.

Ja, jag har själv varit medlem i den ensemblen men det bjuder mig numera emot. För samma gamla samhälle består medan karaktärerna på scen endast byter manus med varandra när de växlar mellan regering och opposition.

2013 var även året då regeringen var borgerlig men vi skulle låtsas som om Socialdemokraterna efter de många åren i regeringsställning med V som trogen knähund, inte var lika ansvariga för ond bråd nöd, eller lite mer prosaiskt: ginikoefficientens stigande tendens.

Och allvarligt talat – kom igen nu vänstern! Magda Anderssons nolltolerans mot hunger och förslaget om sommaraktiviteter med ett rejält mål mat är ju bara att schymanskt populistiskt bränna pengar genom att satsa ofattbara 700 miljoner i det politiska spelet med opinionssiffror i potten.

De där enstaka vittnesmålen om masshunger i skolmatsalar har en mer sannolik förklaring än den onda högerns åtta månaders krig mot de fattiga.

Många barn tycker nämligen skolmaten är äcklig. Men nu när även de välbeställda får känna på ekonomiskt bistra tider vill man inte längre ge ungarna pengar så de kan fylla magarna med kexchoklad, hamburgare och energidryck på lunchrasten. Till och med dessa kids får nu vackert äta den kostnadsfria skolmaten precis som barn och ungdomar från de lägre inkomstdecilerna. Jag slår vad om att de hungrande fattiga egentligen är brf- och villabarn vars föräldrar åkt på en rejäl räntesmocka.

Det dumdristiga med Lena Anderssons artikel var ju att hon ville kontra den andra Anderssons hycklande retorik genom att ta henne på orden. Och skribenten Andersson, som själv nog hushållar likt hennes prosa – noga avvägt och med pedantiskt effektiv logik enligt eget huvud, beskrev ingående vilka rationella överväganden föräldrar kan göra i mataffären för att barn inte ska hungra.

Det väckte inte bara upp indignationsutbrott utan också ett tvingande redogörelsebehov hos de som förunnats rationalitetens gåva. Detaljerat på sociala medier stoltserade vissa med lyckade storhandlingar och förmågan att laga mat från grunden – ett kastmärke för de med jobb som ger tid och ork över nu när hemmafruarna är ett minne blott. Och vi fick också rapporter om hur utmärkt och ofta samt tappert även deras föräldrar skötte inköp och matlagning.

Ursäkta att jag låter raljant men själv har jag alltid satt mat på bordet trots att jag aldrig lyckats agera rationellt vare sig i mataffär eller kök trots ständiga försök. Den talangen är med största sannolikhet en medfödd egenskap som alla inte kan tillägna sig trots att många med mig dagligen ligger i som rävar för att sköta sig enligt normen.

Men det mest irrationella är ju att frågor och funderingar kring även det här är hårdbevakat förbjudet område med ett högt pris för att beträda. Det fick ju Janne Josefsson erfara när de politiska moralpoliserna började skjuta skarpladdat då han bland annat ifrågasatte rökande morsor med knaper ekonomi.

Det kostar alltså på att felaktigt tala om olika grupper för enligt moralpolisens religiösa föreställningar har man då ställt fel sådana mot varandra.

I ett exempelvis alldeles dagsfärskt medieomskrivet fall ville en person uppmärksamma att ett ungdomsgäng med vad som det verkade utländsk bakgrund hade terrat omgivningen på Gröna Lund med störigt dominansbeteende. Och så klart måste han då vara en vit högerextrem rasist, till och med nazist. Trots att det är gängens grannar med invandrarbakgrund som hårdast brukar fördöma deras anti-sociala framfart, och blir värst drabbade av det potentiella våldskapitalet.

Man får som sagt heller inte beröra frågan om inte vissa med låg inkomst eller bidragsmottagare gör fel konsumtionsval. Då hejar man på de rika och föraktar de fattiga trots att det är helt uppåt väggarna enligt den skötsamma arbetarklassen att röka, handla middag på Donken och samtidigt klaga över taskig ekonomi. Det är självförvållat, som min mamma brukade uttrycka sitt ogillande mot alla som inte arbetade eller varken höll sig i skinnet eller i plånboken. Morsan kanske hade fel men hon ställde sig knappast på de rikas sida. Samma moral gällde för alla bortom politik.

Läs även: Ahmed: Hungrar barnen så slopa biståndet

Den röststarka medelklassens politiska impulser verkar dock enbart handla om moral, en som dessutom är främmande för flertalet – oavsett klass eller hudfärg. Och jag har svårt att tro att deras frågeförbud bottnar i verklig solidaritet med dem som man identifierar som utsatta. Jag misstänker starkt att många drivs av belåtet självförhärligande till ett publikt poserande som stelnat till en hårt dömande politisk attityd gentemot oliktänkande.

De relativt fattiga barnen behöver faktiskt inte hungra på grund av just fattigdom och de absolut fattiga är bara några procent av vår befolkning. Och jag tror det finns något som heter orättvisa som bör bekämpas. Men för den dominerande medelklassiga humanistvänstern måste det alltid finnas tonvis med fattiga som hungrar precis som det överallt måste vimla av högerextremister och nazister.

De riktigt önskar sig brödkravaller som vore det 1917 och stöveltramp anno 1933. Livet blir ju så tomt och meningslöst med bara finkosten från delidisken och visset med endast dyrvinet.

Man behöver även världens bästa moral som tillbehör för att riktigt skilja ut sig från dem som grillar flintastek i foppatofflor.

Men den borgerliga sidans uttjänta käpphästar som ständigt piskas fram bär inte heller de särskilt långt. Det är förstås föräldrarnas ansvar att barn får mat regelbundet och helst näringsriktigt. Men vad ska hända efter att man upprepat denna truism? Varken höger eller vänster förmår att presentera något konkret, evidensbaserat och träffsäkert förslag på hur vi ska handskas med barn till oansvariga föräldrar.

Varken höger eller vänster förmår att presentera något konkret, evidensbaserat och träffsäkert förslag på hur vi ska hantera barn med oansvariga föräldrar.

Exakt hur hjälper man dem som verkligen hungrar i dagens välfärdsstat. De med föräldrar som drogar, dricker, sysslar med kriminalitet, som lider av psykisk ohälsa, grava neuropsykiatriska funktionshinder eller personlighetsstörningar. Och hur ska vi stötta de föräldrar som helt enkelt tappat kontrollen över barn med ovanstående problematik?

Det är alltså lite dumdrygt att tjata om föräldraansvar som lösningen på sociala problem när man inte tänkt till i nästa led. Lika illa står det till på den vänstra sidan med sin vulgärmarxistiska besatthet av de stora övergripande strukturerna som förklaring till varje personligt problem från handsvett till mjäll och aggressiv alkoholism. Och den största synden man då kan begå är att diskutera och fundera över negativa beteenden och attityder hos individer eller grupper.

Det egna ansvaret behandlas som en nazistisk konspiration. Men det gäller förstås bara de utsatta och svaga, annars är det tvång på att peka ut rika och vita som alltid måste ställas till svars för att de valt att vara giriga respektive förtryckande.

Jag föraktar inte fattiga eller utsatta. Jag hyser förakt mot politiker och deras bransch och svans. Mot bakgrund av det politiska skådespelet är det därför trumpfånigt och missriktat av de borgerliga att kalla Magda för arga Andersson. Den känslan är ju högst rationell och berättigad. Så varför ska en politiker som är medskyldig till att exempelvis kassa föräldrar fortfarande har hungrande barn i dagens Sverige få äran att utnämnas till arg?

Namngivandet bottnade dock i något utöver hennes attityd och beteende under debatter. Ledande sossar försökte ju bedåra oss genom anekdoter om Magda Anderssons ilska mot rädda medarbetare. I den vanliga världen brukar sånt kallas management by fear men någon högavlönad pr-strateg hade väl klurat ut att personlighetsdraget skulle signalera stark ledare för att locka in oss valboskap.

Men ilsket är jag av uppfattningen att arghet är en känsla som det vore klädsamt om politiker avstod från att kommunicera. Vi andra däremot borde vara urförbannade på alla röd-blå-gröna politiker som lajvar starka ledare inför olika fokusgrupper när de uppenbart saknar rationalitetens förmåga till långsiktigt beslutsfattande och konsekvenstänk.

Vad är föräldrars oförmåga att ta ansvar för sina ättelägg mot politikernas uppenbart klena kompetens att ta ansvar för vårt samhälle? Och jag förmodar att de känner sig tacksamma för den offentliga debattens grötande som döljer både sanning och sakfrågor.

Jag skulle inte ha något emot att bli kallad arga Ancha. Känslan är för fanken en samhällelig plikt och ingen titel någon politiker har rätt att förära eller bära!

Läs även: Altstadt: Politiska kvinnoparodier på bibblan

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.