Facebook noscript imageAhmed: Hungrar barnen så slopa biståndet
Luai Ahmed
Krönikörer
Ahmed: Hungrar barnen så slopa biståndet
Luai Ahmed anser att slopa biståndet är bättre än att välja vad fattiga ska äta. Foto: Timmy Augustsson, Leif R Jansson / TT
Luai Ahmed anser att slopa biståndet är bättre än att välja vad fattiga ska äta. Foto: Timmy Augustsson, Leif R Jansson / TT

Grötdebatten är sjukligt skev. Tänk att på fullaste allvar ge fattiga rekommendationer om vad de ska lägga i varukorgen i matbutiken när staten lägger cirka 50 miljarder årligen på dysfuktionella och korrupta stater vars människosyn är under all kritik, skriver Luai Ahmed.

Prioriteringar är en hantering som svenska politker är pinsamt katastrofala på.

Miljöparitet ville prioritera klimatet. I stället prioriterade de islamism och massinvandring.
M ville prioritera moderatpolitik. I stället prioriterade de socialdemokratisk politik.
SD ville priotera stängda gränser och återvandring. I stället prioriterade de kulturkrig och Miss Shameless Vinhora.

Läs även: Altstadt: Politiska kvinnoparodier på bibblan

Prioriteringar, prioriteringar. Jag kan inte riktigt klandra dem. Det är svårt att styra ett helt politiskt parti, särskilt när majoritetssamhället är marinerat i konflikträdsla.

Prioriteringar är den viktigaste delen av politiken ty det rör ju de viktigaste val som du som politiker har att ta ställning till: Vad är viktigare än något annat? Var borde vi lägga resurserna?

När man prioriterar så gör man valet att anse att något är viktigare än något annat. Detta är en hantering som skakar den svenska själen med dess ingrodda jantelag i grunden. Svensken vill helst på ytan hävda att ”alla är lika värda”. Vilket i förlängningen innebär att alla behov tycks tilldelas samma värde de med.

Maslows behovstrappa illustreras vanligen i en pyramid, och listar de behoven för en människa och ett samhälle. Denna pyramid är intressant att titta på med svenska ögon.

Längst ner i pyramiden hittar vi de de fysiologiska behoven: mat, vatten, värme och vila.

Ill: Saul McLeod (CC BY-SA 4.0)

Ovanpå de fysiologiska hittar vi behovet av säkerhet, som inkluderar känslan av trygghet och säkerhet. Talar vi om stater bör detta tillhandahållas i form av polis och ordningsvakter.

Ju högre vi klättrar i Maslows behovstrappa, desto mindre trängande och növändiga blir behoven vi stöter på. På trappsteget ovan hittar vi tillhörighet och kärlek.

Ännu ett steg och vi hittar aktning, anseende, allt känsor av uppskattning, att vara fullbordad.

Till slut, den högsta nivån av pyramiden, och den absolut uppenbart minst trängande: självförverkligande. Att kunna nå sin fulla potential inom vad det vara månde, att få utlopp för kreativiet eller stilla sin nyfikenhet.

Läs även: Törnvall: Jakten på jägarnas legala vapen

Men efter decennier av svensk liberalsocialism, fred och materiellt överflöd har vi blivit så bortskämda att vi vänt Maslows behovspyramid upp och ned. Staten och det offentliga bryr sig mer om de trivialiteter som ryms under det högsta trappstegets självförverkligande – menskonst, Melodifestivalen, Eurovision, enhörningsstatyer, hbtq-certifierade arbetsplatster – än de bryr sig om pyramidens bottenplatta i form av de fysiologiska behovens samt tryggheten: Mat på bordet och trygga gator och torg.

Tryggheten kan vi hälsa adjö till för närvarande i Sverige. Och vad de fysiologiska behoven beträffar handlar samhällsdebatten just nu om en författare som rekommenderar fattigare familjer att köpa havregryn istället för ägg.

Jag måste få det sagt. Som en jemenit som kommer från ett av världens fattigaste länder, så kan jag bara låta meddela att fattiga inte behöver veta vad de ska lägga till eller ta bort från matkorgen.

I ett fattigt hem finns ingen matkorg där man kan ”lägga till” eller ”ta bort” något.

Det är dessutom fullkomligt galet att uppleva hur svenskar, som brukar respekteras som vetenskapligt sinnade, har begåvats med en elit av verklighetsfrånvända skribenter och ett “toppskikt” som strider med varandra över ordval, över vem som är godare än den andre, och över hur bäst de fattiga bör matas – totalt omedvetna om att hela deras land är byggt på falska föreställningar om humanitet.

Ett land som låter sina äldre som byggt upp landet leva i armod, samtidigt som en främling som aldrig bidragit till landet får allting denne behöver på ett silverfat. Ett land som skickar minst 50 miljarder kronor till dysfunktionella stater varje år, länder byggda på diktatur och korruption.

Problemet är inte att fattiga föräldrar köper ägg i stället för gröt. Problemet är en stat som ignorerar sin befolkning och lägger 50 miljarder kronor på att förvärra korruptionen i dyskfunktionella länder år ut och år in.

Innan jag lärde mig svenska brukade jag undra varför Sverige förfaller så fort. Nu efter att jag har lärt mig svenska så går det lätt att förstå varför landet förvandlas som det gör.

Det är bara att läsa valfri etablerad media i några dagar.
Bristen på kunskap är häpnadsväckande.
Och detta säger jag som jemenit.

Läs även: Brinkemo: Klanvåld, gängvåld och mordstatistik i världen

Luai Ahmed

Luai Ahmed är krönikör på Bulletin. Innan flytten till Sverige var han kolumnist för tidningarna Yemen Today, Yemen Times,  och YoO Youth Magazine. Han är också författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden. Ahmed har studerat International Business Studies på International Lebanese University i Jemen och flera kurser i International Migration and Ethnic Relations på Malmö universitet.

E-post: luai@bulletin.nu