Facebook noscript imageAltstadt: Politiska kvinnoparodier på bibblan
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: Politiska kvinnoparodier på bibblan
Lady Bustys och Miss Shameless sagostunder på bibliotek har rönt viss uppmärksamhet på sistone. Foto: Karl Gabor / Henrik Montgomery/TT
Lady Bustys och Miss Shameless sagostunder på bibliotek har rönt viss uppmärksamhet på sistone. Foto: Karl Gabor / Henrik Montgomery/TT

Dumhögerns paranoida skräckfantasier om pedofil grooming till trots råder det inget tvivel om att skattefinansierade dragqueens är så politiska de bara kan bli – det uppväxande släktet ska fostras i den normkritik som är dogm i de högre skikten. Men dragqueens strippande på sina barnförbjudna element blir bara en kvinnotagning på blackface, skriver Ann Charlott Altstadt.

Det här med sagoläsande dragqueens på bibliotek kan ju få en att gråta över debattens fördumning. Den ideologiska upphöjelsen av vissa identiteter under beteckningen normkritik är lika löjeväckande som protesternas bottenlösa skrämselretorik.

Ingen kan på allvar förneka att vänstern haft makten över kulturen sedan man gav upp striden om samhällsekonomin. Men ingen sida kan egentligen segra i kulturkriget eftersom pendeln alltid svänger och varje aktion leder till en motreaktion. Och det är uppenbart att varken vänster eller höger vill, som det populärt formuleras idag, hålla armlängds avstånd mellan sina egna favoritvärderingar och kulturen.

Läs även: Dragqueen-gate: Kommunen utreder säkerhetsmissen

Om vänstern förr betonade klass med mål som ökad tillgänglighet, att spegla olika erfarenheter och förmedla samhällstillvända budskap, ligger fokus idag på genus, mångfald, identiteter, kroppar och inkludering. Dessa områden innebär per definition en mer stötande kännbar politisering eftersom vänsterns kamp inte längre handlar om att omvandla samhället utan individerna själva.

Då skattefinansierade kulturyttringar har som mål att påverka eller diktera den privata sfärens känslor och upplevelser är det väl inget konstigt att högern nu vaknat upp på allvar för att ta upp kampen om våra själar.

Ja, det är väl bara att erkänna att alla politiska krafter vill uppfostra det växande släktet. Vare sig det handlar om forna tiders söndagsskola eller dagens Drag Story Hour. Den politiska missionen är så uppenbar.

De evenemangsansvariga på biblioteken som själva är barn av sin tid utgår förstås från att alla småttingar kommer att växa upp till så mycket bättre människor om de får uppleva övermejkade män i galaklänning som läser normkreativa sagor. Sagostunder med dragqueens är därför lika mycket politisk aktivism som när kritiker vill stoppa fenomenet.

Just normbrott är ju den nya normen, vilket alla förstår ska verka som en provocerande men också exkluderande och polariserande kraft. Det handlar ju för bövelen om striden för att fostra fram den nya människan. Drag Story Hour är därför så fullspäckad av dagstrendig politik att armslängden till kulturen inte ens är en millimeter.

Den sida som äger makten kan förstås förväxla de rådande åsiktsströmningarna med naturlagar. Och se det som helt naturligt med dragqueens på bibliotek. De är som vilka utklädda sagoberättare som helst. Men då gör man sig dummare än vad som förhoppningsvis är fallet.

Det är en smula löjligt att förneka att identitetspolitik, intersektionell analys och queerideologi har status av en sorts överideologi i vårt samhälle. Och de som utmanar heteronormativiteten ses som längst ner i samhällshierarkin och har därför fått något slags hjälte- och frälsarstatus.

Enligt det här perspektivet är barnens möte med dragqueens lika fantastiskt fostrande bra som om de mött livs levande FNL-soldater 1971 och fått höra sagor om det vietnamesiska folkets kamp mot den förtryckande USA-imperialismen.

Den politiska dimensionen understryks av exempelvis Jonas Gardells försvar av fenomenet i Expressen. Han avslöjade ungefär allt som är ofruktbart och fånigt med dagens identitetspolitik. När Gardell tryfferade fenomenet dragqueens på bibliotek med vår tids slagord och plakatklichéer, blev likheten med gårdagens hyllningsretorik till de realsocialistiska diktaturstaterna uppenbar. Enligt Gardell med flera är dragqueens i sig och för evigt alltid fantastiska, sprudlande, underhållande, glittrande och vackra.

Detta trots att alla begriper att sådana omdömen måste grundas i empiri. Ja, för dragqueens kan ju precis som Gardell själv också vara jättetråkiga, kassa, fula och helt igenom ospännande. Fenomenet har dock politiserats så hårt att sådana omdömen bär en misstänkt klang av trans- eller homofobi. Detta trots att exempelvis Gardell inte automatiskt blir alldeles underbar bara för att han som gay sätter på sig en glammig klänning.

Dragqueen är inte en identitet med inneboende fantastisk essens. Och det finns inget egenvärde med att de ska vara sagoberättare på bibblan. Men bara för att fenomenet Drag Story Hour är importerat från USA så behöver heller inte kritiker högerut bete sig som amerikanska QAnon-dårar eller ortodoxt religiösa ryssar och larma och göra sig till om pedofili och grooming.

Ja, jag har sett klippen på Libs of TikTok och på feministiska sajter. Där män i traditionellt kvinnliga pornografiska utstyrslar dansar utmanande dåligt och sexuellt framför mammor med barn. Men det har väldigt lite att göra med de fullt påklädda händelserna på svenska bibliotek även om motivet förstås är detsamma: Barnens fostran.

Efter att den amerikanska kulturimperialismen har klusterbombat oss med wokeismens alla sorter och avarter så står det klart att dragqueens anses som mer uppbyggliga och sedelärande än barnkulturens traditionella figurer.

Alla vill dock inte betala skatt för att vi ska tvångsmatas som gödgäss med den korrekta linjens värderingar. Och som jag och andra varnat för i åratal så kommer den politiserade kulturens yttringar till slut att provocera fram en motreaktion och vips kan strukturerna legitimt övertas av politiska krafter med helt andra ideal.

Drag är en del av en underjordisk subkultur som gaymän odlat under århundraden med hemliga tecken, symboler och eget språk som nu dör ut på grund av befrielse, lika rättigheter och mainstreaming. I Sverige på svenska bibliotek har artisterna av förklarliga skäl avklätts det sexuellt utmanande, tvetydiga, ironiska, bittra, fräcka, svarta och sarkastiska som hör till genren. Så det barnen möter är ju ärligt talat inte dragqueens utan kvinnoimitatörer.

Läs även: Edwardsson: Svensk exceptionalism och amerikansk – och dess pris

Och då undrar jag varför det i herrans namn upplevs som så progressivt att män gör blackface-liknande parodier på kvinnor. För utanför den nattliga dekadenta klubbscenen förvandlas fenomenet till något som feminister borde protestera mot som misogynt groteskeri. Ja, var är alla feminister när män får betalt för att kränka kvinnor genom att parodiera deras kön inför barn?

Det konstiga med dagens förhärskande identitetspolitiska ideologi är ju att om biologiska kvinnor skulle översminka sig, bära överdådiga peruker och i galastass och skruva upp traditionellt kvinnliga manér skulle föreställningen dömas ut eftersom barnen skulle riskera att internalisera stereotyper och diskriminerande föreställningar om kvinnor.

Nej, fejktanterna är per se inga groomande pervon som vill normalisera pedofili. De är smarta entreprenörer som i den stenhårda konkurrensen om skattemedel hittat en försörjningsnisch i själva värdegrunden där de därtill hyllas som kulturkrigets fanbärare.

Den relevanta frågan är dock om barn blir bättre människor av normkreativa sagor lästa av män som förmedlar stereotypa föreställningar om kvinnokönet. Knappast. Men troligtvis blir de roade. Men de skulle kunna bli lika underhållna av lastbilschaufförens och vårdbiträdets sagoföreställning En dag på jobbet. Men sanningen är att i dagsläget kan varken bibliotek eller föräldrar tanka progressiv politisk energi från något annat än den nya normen: Att lära barn att normbrott är något positivt, fantastiskt och önskvärt.

Det politiska anslaget är mer än lagom tragikomiskt när man betänker att just biblioteken i verkligheten utanför sagornas värld blivit en scen för normbrott som verkligen borde engagera även den politiskt pigga medelklassvänstern.

Jag tänker förstås på de fruktansvärda larmrapporter från bibliotek där ungdomsgäng tagit över med våld och trakasserier samt hot mot bland annat gaypersoner. Polisen kan inte agera medan socialtjänsten är passiva eftersom de är rädda för repressalier från föräldrar och släkt då ungdomarna tillhör kriminella klaner.

Hela Sverige skakas när våra gamla normer inte längre kan tillämpas, och de privilegierade skikten borde känna av skalven. Drag Story Hour verkar bara vara den ängsliga men inflytelserika medelklassens tacksamma flykt från att ta ställning till de verkliga normbrott som ofrånkomligen kommer att förändra det samhälle vi lämnar över till våra barn.

Läs även: Korn: Dragshow handlar inte om politik och behöver inte vara smaklös

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.