Facebook noscript imageAltstadt: Flerbarnstillägg och att stämma i havet
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: Flerbarnstillägg och att stämma i havet
Är flerbarnstillägget en kvinnofälla för invandrarkvinnor? Foto: Karl Gabor / Fredrik Sandberg/TT
Är flerbarnstillägget en kvinnofälla för invandrarkvinnor? Foto: Karl Gabor / Fredrik Sandberg/TT

Ännu ett tidigare rasistiskt förslag har testballongats av socialdemokratisk minister, denna gång om flerbarnstillägget. Men det immigrationen skapat kan inte göras ogjort med slopade tillägg, och ingen välfärdsstat kan vägra att hjälpa barnfamiljer, skriver Ann Charlott Altstadt.

Plötsligt hände det. Igen. Ett socialdemokratiskt statsråd normaliserade rasismen. Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja, menade arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark, och öppnade för att fasa ut flerbarnstillägget och ge olika myndigheter direktiv för möten om familjeplanering.

Läs även: L: Flerbarnstillägg en kvinnofälla i utsatta områden

Partiet har verkligen ryckt åt sig initiativet och kan via socialdemokratiskt trolleri förvandla vilka tidigare rasistiska åtgärder som helst till helt konventionella förslag i linje med traditionell sossepolitik.

Men jag tror tyvärr inte ens att politisk magi kan fixa till något av de problem som det slopade flerbarnstillägget lyfte upp i offentligheten.

Ministerns uttalande var ändå en sorts revolution. För första gången var det inte vita svenskars diskriminering, rasism och afrofobi som hade stängt in invandrarkvinnorna i hemmet, utan barnafödandet. Nordmark tycktes redo för att låta lite klassisk social ingenjörskonst få rumstera om även inuti somaliska hem för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden. Ja förlåt att jag pekar ut en så kallad utsatt grupp. Men alla vet att somalier i låg utsträckning arbetar och dessutom föder många barn.

Fast varför ska familjeplanering och rådgivning göras till enbart en kvinnofråga, alltså att barnafödandet stänger in dem i hemmet? När det i allra högsta grad även handlar om de män som också är delaktiga i barnalstrande, men inte i särdeles hög grad deltar på arbetsmarknaden utan har stängt in sig på något café eller i lokal för att tugga kat. Den sociala ingenjörskonsten borde i den rationella rättvisans namn även riktas mot de männen. För det är också ett uppmärksammat fenomen att somaliska par ofta skiljer sig på grund av möjligheten till bidragsfusk eller för att mannen finner det lätt att sticka iväg när staten ändå står för försörjningen av barnen.

Läs även: Flerbarnstillägget skenar på grund av utlandsfödda

Så när till och med Märta Stenevi i förbigående i ett DN-reportage bröt tabut kring familjeplanering och somaliska kvinnor, så vill jag också passa på att peka ut hur sjukt det är att svenska feminister är helt okej med att vi skattesubventionerar hemmafrukulturer i Sverige.

Om inte den tyckande och beslutande klassen vore så förlamad av ängslig intersektionalism och välmenande postkolonialism så hade det somaliska paret varit ett feministiskt problemområde för länge sedan. Kvinnan hade kallats förtryckt och hennes deltagande i arbetslivet ett självklart mål. Och förklaringar som diskriminering och rasism hade avfärdats som den somaliska patriarkala kulturens undanflykter.

Men tyvärr tror samlingen av progressiva yrmössor att man bekämpar rasismen genom att tycka att vi måste ge ekonomiskt bistånd så att nomadiska eller förmoderna livsstilar även överlever här i Sverige.

Jag kan inte låta bli att bli påmind om 90-talet då borgerligheten, men även en del sossar, blev rusiga på nyliberalism och lyckades domptera debatten till att handla om att skrota välfärdsstaten och socialförsäkringssystemen. För jag är rädd för att vi tyvärr snart kommer att få se allt gå i repris men nu som en gräsrotsrevolt underifrån.

Jag deltog i debatten, som ofta var helt galen med enorma överdrifter om hur välfärdsstaten förvred människors hjärnor och plånböcker. Men den mer sansade konkreta kritiken träffade inte heller då den bland annat hämtats från en amerikansk diskussion. Här byggde socialförsäkringssystemet ändå på och premierade arbete. Alla förutsattes ju jobba eller studera. Till och med ensamma mammor i lägre socialgrupper arbetade i Sverige till skillnad från USA för här fanns dagis.

Men så för några år sedan när jag läste den liberalkonservativa nationalekonomen Tomas Sowells bok Black Rednecks and White Liberals föll allting ut i en bakvänd déjà vu av 90-talets problemformulering. Jag fattade plötsligt den amerikanska kontexten, och hur den i dag men inte då, kan vara helt giltig även för svenska förhållanden.

Sowell beskrev framväxten av och problemen i den svarta amerikanska ghettokulturen med internaliserat bidragsberoende, frånvarande fäder, låg utbildning och dessutom kriminalitet. En våldskultur vars olika uttryck applåderas av den vita medelklassen som något genuint svart.

Jag ska inte gå in på alla Sowells intressanta iakttagelser och slutsatser. Men konstaterade alltså att Sverige hade hunnit i kapp. Det växer och frodas kulturer i Sverige vars medlemmar inte arbetar, föder barn de inte kan försörja och vars havererade familjestrukturer leder till skolmisslyckanden. Och i värsta fall till brottslighet med våld som även svensk medelklass hyllar i form av exempelvis gangsterrapp – som något genuint från orten.

Jag tror dock fortfarande på en välfärdsstat men har inte den blekaste aning om hur politikerna ska fixa de allvarliga och djupt samhällsfarliga problem som lärare, socialtjänst och poliser för en hopplös kamp mot dagligen. För även om en regering efter höstens val exempelvis drar in flerbarnstillägget så blir skillnaden noll eftersom socialbidraget då ökar. Och det finns väl ingen möjlighet för samhället att rasera religiösa, traditionella eller klankulturella sedvanor via indragna bidrag. En familj med barn kan aldrig nekas ekonomisk hjälp eller ställas på bar backe även om föräldrar nekar jobb eller utbildning.

Läs även: Lindberg: Avskaffade flerbarnstillägg – från rashygien till S-politik

För att välfärdsstaten ska funka måste också skatteviljan vara hög och andelen free riders låg, annars faller systemet. Men våra politiker, oavsett parti, verkar inte ens fundera på om de har någon susning om problemet att hålla skattebetalare på glatt humör, samtidigt som kulturerna av bidragsförsörjning och barnafödande ständigt växer via hög invandring. Ett slopat flerbarnstillägg är inte som att stämma i ån istället för i bäcken utan som att försöka dämma upp hela havet stormar.

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.