Tom Alandhs dokumentär om flyktingkrisens Ronneby väckte berättigat intresse, och aktualiseras av den nyss timade misshandeln av två ukrainska flyktingungdomar. Men påverkas den världsunika svenska sociala tilliten negativt av den stora migrationen, i enlighet med exempelvis statsvetaren Robert Putnams modeller? Mycket tyder på det, skriver Ann Charlott Altstadt.
Två ukrainska ungdomar piskades med livremmar av ett gäng i Ronneby när de skulle spela fotboll. Skärmdumpen från Sydöstran seglade runt på twitter. De som i artikeln benämns som araberna ansåg visst att 12- och 17-åringen borde åka hem till Ukraina. Och jag började tänka på Tom Alandhs dokumentär på SVT Play om staden och den bristande tilliten som väckte så mycket uppmärksamhet i början av året. ”När världen kom till Ronneby” innebar att kommunen tog emot 3 000 asylsökande från mestadels Syrien och skolorna fick plötsligt 1 000 nya elever.
Läs även: Åberg: Bilderna av Malmö är bilderna av Sverige
Alandhs dokumentär berättade om en stad som förändrat karaktär både på in- och utsidan. Om otrygghet och olust i spåren av det som kallas flyktingkrisen. Den politkerstyrda kulturrevolution tillika demografiska omvälvning som för alltid förändrat så många svenska för-och landsorter. Ronneby kom att toppa asylmottagandet i förhållande till folkmängd och hamna bland bottenligan i Tillitsbarometerns mätningar. Invånarnas tillit till samhällets förmåga att leverera välfärd och trygghet sviktade. Men det ska tilläggas att redan före 2015 hade Ronneby problem med kriminella som inte gick att utvisa, beskyddarverksamhet, utpressning och sönderslagna butiksfönster. Våldsuppgörelser på torget mellan olika grupperingar utan rättsliga åtgärder och en informell svart ekonomi som lydde under olika gängs maffialiknande lagar som polis inte rådde på i sin frånvaro.
I Alandhs dokumentär var själva temat hur den bristande tilliten hos etniska svenskar, men även hos personer med invandrarbakgrund, var en konsekvens av det höga asylmottagandet. För att använda ett före detta rasistiskt bannlyst uttryck – volymerna var för stora och Ronneby tålde inte hur mycket invandring som helst.
Jag har tagit det för självklart att statsvetaren Robert Putnam hade rätt. 2007 publicerade han under stor vånda en empirisk undersökning som visade att områden med mer etnisk mångfald kännetecknades av lägre socialt kapital, alltså social tillit, liksom att den bristen också manifesterades inom de etniska grupperna. Jag antog att det förklarades av konflikten runt de knappa resurserna. Människan är så att säga främlingsfientlig till sin natur, och socialiserar helst med och hjälper och bistår främst likar. Det är ingen värdering utan ett okontroversiellt faktum och så klart är det positivt i allmänhet om dessa känslor kan övervinnas.
Tidskriften Forskning och Framsteg har nyligen exempelvis publicerat en intressant artikel som tar upp hur hjärnforskningen bekräftar fenomenet både vad gäller råttor och människor. Men som också visar att vi reagerar på, kan samlas och enas kring kulturella symboler. Något som kan förklara det enorma miraklet med att vi har kunnat lämna stam- och klansamhället för att känna samhörighet med så många fler för oss helt okända människor inom det som kallas nationalstaten. En fantastisk civilisatorisk vinning som både dumliberal vänster och höger vill rasera i något slags missriktat solidaritets- och frihetsprojekt.
Putnam har inspirerat till massor av undersökningar genom åren men resultaten har varit motstridiga. Hans slutsatser har både bekräftats och tillbakavisats. 2020 undersökte exempelvis progessorerna Bo Rothstein och Sören Holmberg bland annat attityderna hos högtillitspersoner över tid, i alla Sveriges kommuner med avseende på andelen invandrare. Och fann bara en svag lutning i Putnams mörka riktning. Trots den stora invandringen 2015 hade inte den generella tilliten sjunkit på något statistiskt säkerställt vis men de varnade ändå för framtiden.
Forskningsprojektet Tillitsbarometern som däremot brutit ner tilliten på lokal nivå har blottlagt ett splittrat och uppdelat Sverige. Alltså på tvärs mot vår i jämförelse med andra europeiska länder skyhöga generella tillit. Den senaste rapporten visar bland annat att i områden som Rågsved och Rosengård är tilliten på bottennivå, medan på välbeställda och etniskt mer homogena Södermalm känner hela 75 procent av invånarna tillit till sina medmänniskor. Tillitsbarometern konstaterar att lokalsamhällestiliten är ”relativt starkt influerad av mångfald” och att sambandet består om man kontrollerar för socioekonomiska faktorer. Det går alltså inte att bortse ifrån att även den generella tilliten, själva grundbulten för vårt samhälle, är satt under press och på sikt är hotad.
Läs även: Ahmed: Ukrainare ska anpassa sig efter arabisk kultur
Det intressanta med Tillitsbarometern är att den också undersöker vår upplevelse av svenskhet och vad som kännetecknar en pålitlig person. Forskarna ser det som positivt att vi då inte bryr oss om den etniska dimensionen. Att vara svensk är att följa lagar och regler, att kunna språket och att göra rätt för sig – att arbeta och inte fuska eller bedra systemet. Och så bedömer vi också pålitlighet. Folkhemmets och den skötsamme arbetarens klassiska moral lever alltså vidare trots de ledande skiktens frånstötande förmåner och deras kravlösa välvilja gentemot invandraren, den andre, det som kallas de låga förväntningarnas rasism.
Forskarna bakom Tillitsbarometern menar optimistiskt att definitionen skulle öppna större möjligheter att bli svensk även om villkoren är stränga och lagar och regler fyllda av normer och värderingar som kan utgöra svårforcerade hinder. Jag är dock skeptisk. I verkligheten är motivation och incitament långt ifrån tillräckliga för ett sådant allmänt identitetsbyte. Och hur skulle alla kunna bli svenskar när vår arbetsmarknad utmärks av så få enkla jobb som kan matcha de många lågutbildade, vilka dessutom inte behärskar språket
Enligt Tillitsbarometern vill vi också att invandrare ska assimileras. Men personer med invandrarbakgrund blir knappast svenskar i samma stund de uppfyller den skötsamme arbetarens villkor. Personer ger inte upp sina normer och traditioner enbart för att möten uppstår med etniska svenskar på en arbetsplats. Jag själv byter ju inte ut mina värderingar bara för att jag kommer i kontakt med människor som inte delar dem.
Jag har varit lite nationalistiskt mallig över Sveriges världsunikt höga tillit som ett särskilt gott betyg åt det historiskt enastående fantastiska försäkringssystem som kallas välfärdsstaten. Det som gjort oss till sådana extrema individualister med privilegiet att kunna syssla med självrealisering. Vi placerar oss ensamma högst uppe i det högra hörnet på World Value Surveys värderingskarta. Men hur länge till kommer vi att utmärka oss som de mest sekulariserade och orienterade mot självförverkligande när allt fler i Sverige har en bakgrund i länder längst ner till vänster på samma karta? Det vill säga har ett ursprung i kulturer som istället bejakar kollektiva klanidentiteter, religion, tradition och är inriktade på överlevnad. Alltså de skillnader som bäddar för en norm-asymmetri mellan etniska svenskar och många med invandrarbakgrund, likaväl som mellan de olika etniska minoritetsgrupperna. En av orsakerna bakom mångfaldsområdenas lågtillit bortom socioekonomiska standardförklaringar. Och det är väl inte en alltför vild gissning att många med invandrarbakgrund även saknar kunskap om eller lojalitet med värlfärdsstatens moraliska ekonomi där plikt växlas till rättigheter. Därmed riskerar skatteviljan att vackla hos dem som är självförsörjande och dessutom upplever att dagens system inte levererar den bästa skolan, vården eller omsorgen.
Så jag antar att det inte bara är kulturella konflikter utan också en stark känsla av upplevd social orättvisa som hotar att underminera den sociala tilliten.
Jag har ingen orsak eller motivation att som Robert Putnam föreslog gå halva vägen till mötes för att undvika kulturell friktion eller konflikter. Jag vill inte integreras i det nya Sverige.
Och nuförtiden tycker jag mest det är konstigt att den generella tilliten fortfarande kan vara så hög över tid trots avgrundsklyftorna som delar landet på det lokala planet. Rent rationellt är jag förstås lättad över att tillitsproblematiken än så länge inte slår igenom på aggregerad nivå. Men känslomässigt upplever jag dock att helt fel signaler skickas till det politiska skiktet. Vår tillit är själva grundbulten i det som kallas samhällskontraktet. Men politikerna har, som en klass för sig, brutit det avtalet med oss för länge sedan och det känns på något bakvänt vis som om de belönas genom vår solidaritet med systemet.
Läs även: Brinkemo: Kusinäktenskapen måste förbjudas
Ett svek som häromdagen alltså drabbade två ukrainska flyktingpojkar som bara ville spela fotboll. Och med största sannolikhet sänkte även deras tillit till landet de nyss flytt till som fristad.
