2018 var jag inbjuden till Per Lindgrens och Hanif Balis podd ”God Ton” där jag intervjuades om klan- och hederskultur. Bali som själv är invandrare och uppväxt i invandrartäta områden, sade om sin kunskap om klaner att ”där drar jag blankt, jag kan ingenting om det och då är jag tämligen insatt i sådana här frågor. Jag kan bara föreställa mig hur det är då för alla andra.”

Läs även: Skogkär: De kriminella klanerna vinner terräng och växer sig starkare

Klan- och hederskultur framstår som ett underligt och svårbegripligt fenomen för den som är uppväxt i ett land som Sverige. Det är inte så konstigt.

Är man socialiserad in i en specifik kultur- och samhällsordning blir den lika självklar som vattnet är för fisken. Andras vanor, kulturer och ordningar blir därför svåra att läsa av.

Men nu har vi haft åtminstone 20 år på oss att träda ur vårt invanda tänkande och inse det egentligen uppenbara: Sverige ser inte ut som världen och världen inte som Sverige. Och när nu världen har kommit hit till oss måste vi både förstå oss själva och de nya fenomen vi möter.

Jag skriver 20 år eftersom det var den omskakande och uppmärksammade historien om Fadime Sahindal som 2002 sakta men säkert började väcka oss ur törnrosasömnen. Det var hon som mördades av sin far för att hon vägrat gifta sig på samma sätt som sina systrar, med en – kusin.

Moderaten Hanif Bali gjorde inte som de flesta, han nöjde sig inte med ignorans eller med ytlig kunskap. Han satte sig in i fenomenet och som den riksdagsman han är har han försökt utforma vilka politiska policyåtgärder som krävs för att man hållbart och på sikt ska komma åt hederskulturen.

Hans uppmaning, nu också Liberalernas: Förbjud kusingiften!

Klan- och hederskulturen är viktig att motarbeta av fler skäl än man i förstone tror. Det är inte bara en fråga om att människor i hederskulturer inte får sina fri- och rättigheter tillgodosedda.

Den kan också utgöra ett direkt hot mot de institutioner som bär upp ett land som Sverige.

Klaner expanderar genom strategiska äktenskap. Giftermål inom gruppen syftar till att hålla gruppen intakt, bibehålla titlar, positioner, makt och egendom. Delat blod borgar för lojalitet.

Man kan se en direkt korrelation mellan densiteten av kusinäktenskap i ett land och graden av korruption. I samhällen med starka släktbaserade institutioner fungerar helt enkelt staten och dess institutioner sämre. Se där en förklaring till svårigheterna i många delar av världen att få till ens hyfsat fungerande institutioner, för att inte tala om svårigheten att bygga liberala demokratiska stater.

Släktbaserade institutioner premierar grupplojalitet, konformitet och lydnad. Ställ det i kontrast till statliga, opersonliga institutioner med oväldiga tjänstemän. I sådana system premieras individualism, självständighet och kritiskt tänkande.

Läs även: Brinkemo: Kristendomen blev klansamhällets bane

Forskarteam vid Harvard-universitetet vid ”Department of Human Evolutionary Biology” har sammanställt både gammal och ny forskning och härlett skillnader i världen mellan och inom länder till graden av inflytande från den romerskkatolska kyrkan. Den förbjöd kusinäktenskap redan på medeltiden vilket slog sönder de europeiska stam- och klansamhällena som ersattes av just institutioner och allt mer tydliga nationalstater som så småningom blev demokratiska. Kyrkan förbjöd dessutom alla former av äktenskap till följd av yttre tvång. Konsekvenserna av detta skördar vi ända in i vår tid i form av en frihet och ett välstånd som inga andra folk, vare sig globalt eller historiskt, har upplevt.

I den muslimska delen av världen uppstod inte något förbud mot kusinäktenskap. Snarare uppmuntrades de. Den ortodoxa kyrkan var visserligen emot kusinäktenskap men inte på långt när lika noggrann med kontroll över vem som gifte sig med vem, varför man inte kan säga att det per se var kristendomen som krossade klan- och hederskulturen. Det var mer en fråga om en västlig kyrka med stora maktanspråk. Deras påtvingade förändring av äktenskapsmönstren ledde till samhällen som tog en annan riktning än övriga delar av världen.

I ljuset av denna kunskap kan man dra slutsatser kring den skenande kriminaliteten i Sverige. Gängen vi läser om – Shottaz, Dödspatrullen, Vårbynätverket och så vidare – är visserligen präglade av ett starkt hederstänkande där en trivial ”kränkning” kan leda till skjutningar och mord, men de är ostrukturerade och bygger inte primärt på blodsband och kommer därför förr eller senare sannolikt att krossas.

Klankriminaliteten däremot, där man gifter sig inom och mellan grupper av strategiska skäl och där blod (tillsammans med religion) fungerar som ett lojalitetsfrämjande kitt, är på sikt långt mer systemhotande.

Vi har en parallell i södra Italien, där den romerskkatolska kyrkan aldrig fick samma inflytande som i de norra delarna av landet. Där spelar släktbaserade institutioner en stark roll och utmanar också staten. Den klanbaserade maffian är där en enorm maktfaktor och har ätit sig in i både politik, näringsliv och spelverksamhet.

Läs även: Brinkemo: Kunskapen om klaner är ett paradigmskifte

Det intressanta är att den sicilianska maffian Cosa Nostra tappar mark gentemot både staten och Kalabriens maffiaorganisation, den mäktigaste i världen - ’Ndranghetan.

Varför?
Cosa Nostra bygger inte lika starkt på blodsband.

’Ndrangheta däremot är utpräglat klanbaserad med medlemmar som är obrottsligt lojala eftersom deras band bygger på blod och äktenskap som ingås med kusiner.

Så: Lyssna på Liberalerna och Hanif Bali, förbjud kusinäktenskap!