Man kan väl tillbringa sin juletid på ett mer uppbyggligt vis än att bingekolla på Netflix dokumentärserie Meghan och Harry. I varje fall om man får tro alla nedlåtande recensioner av det filantropiska hertigparets insatser som dokusåpaskådisar. De fick 100 miljoner dollar av Netflix och en plattform för sin välregisserade motoffensiv i huset Windsors blodiga inbördeskrig.

Läs även: Harrys och Meghans popularitet störtdyker

Vissa kommentatorer har trots dramatiken gäspande tittat på denna exposé av narcissistisk exhibitionism och skådat en slipad pr-plan för att säkra varumärket The Sussexes jätteintäkter. Andra har mer sett bortskämda privilegierade spolingar som helt oberättigat försökt spela offer i fajten med The Firm, alltså det engelska kungahuset.

Men jag såg intresserat något mer och annat.

Dokumentärserien om Meghan och Harry berättar nämligen också en historia om det destruktiva kulturkrig som behärskar samtidens narrativ. Ras, hudfärg och kön – finns det verkligen inget annat sätt att förstå eller tala om liv och samhälle?

I exilens Montecito, Kalifornien, strålar paret förälskat mot varandra medan de tandemberättar om beslutet att fly det brittiska kungariket. Harry verkar anse att Meghan är hans mor Diana återuppstånden. Men idag är uppenbarligen skurkarna inte längre enbart den hänsynslösa brittiska pressen och den föråldrade stelfrusna monarkin. Harry var därtill tvungen att rädda Meghan från rasismen inom dessa institutioner.

Så även de kungliga fejderna har glidit in i det västerländska kulturkrigets kanon och förs i enlighet med dess stenhårda logik. Konfliktmanualen är på samma gång både obeveklig och bekväm. Vi vet alla vem som är offer och förövare innan brottet ens begåtts, vi känner på förhand till förklaringen och kan själva rabbla upp domen med det identitetspolitiska språkets entoniga och oförsonliga ordförråd. Och om vi betvivlar att det var rasism som tvingade Meghan med make bort från kungafamiljen är det bara beviset på att vi själva är rasister.

Jag som självutnämnd hobbyhovexpert konstaterar att både Diana och Meghan befann sig väldigt långt från drottning Elisabeths attityd till jobbet – never complain, never explain. De var och är mediekändisar så varför tiga och lida när en hel värld vill lyssna? Varför inte äta kakan när man kan ha den kvar? Men som alla känner till tappar monarkin poäng på den universella magiskalan när man numera inte kan skilja en kunglighet från en vanlig wokeaktivistisk filmstjärna eller influencer på Insta.

Det är därför inte förvånande att Meghan och Harry faktiskt själva tillhörde de 57 000 som anmälde programledaren för Good Morning Britain – medieprofilen Pierce Morgan – till Ofcom efter hans starka reaktion på deras intervju med Oprah Winfrey.

I teveshowen tvivlade Pierce Morgan med eftertryck på Meghans uppgifter att hovet nekat henne hjälp när hon var suicidal med hänvisning till att hon inte tillhörde de anställda, att någon i toppen av kungafamiljen undrat med oro efter hudfärgen på deras kommande baby, och att Archie inte skulle bli prins om han var för mörk. Morgan efterlyste namn och exakt vad som hade utspelat sig istället för svepande antydningar som inför de amerikanska tittarna utmålade drottningen och den brittiska monarkins företrädare som rasister. Morgan hävdade att Meghan ljög.

Dagen därpå menade en gäst i morgonshowen att även om Morgan hade rätt, så borde han hållit tand för tunga. Det stred visserligen mot alla kända fakta angående drottningens utnämningsförfarande att Archie inte skulle kunna bli prins på grund av hudfärg. Men detta till trots så borde Morgan ändå ha böjt sig för, som det kallas i wokesammang, Meghans lived experience.

Hennes påstådda eller verkliga känslor av rasism fick inte ifrågasättas även om de är uppenbart osanna. Frågan som följer är om det finns något sätt att kritisera, ifrågasätta eller ens omtala en person från en minoritetsgrupp utan att riskera att bli anklagad för rasism. Är det ens möjligt?

Läs även: Oxfordstudenter tar bort bild på drottningen till ministers förtret

Jag har googlat fram några av de artiklar som ligger till grund för Meghan och Harrys anklagelser mot den brittiska pressen. Och gör det mig till rasist att jag konstaterar att de knappast är rasistiska? Innehållet skulle kunna drabba eller beskriva hög som låg oberoende av hudfärg.

Brittisk press diskriminerar inte i sin trashighet. Harrys tidigare flickvänner har gjort slut på grund av medias gränslösa bevakning. Och hans romans med en mycket känd programledare för en dokusåpa avslutades när den avslöjades av pressen. Enligt exflickvännen skulle medierna enbart beskrivit henne som Harrys bit of rough. Vi vet alla att det stämmer. Brittisk slaskpress skulle ha begått lustmord genom ingående jämförelser mellan hennes lågstatusliv och prinsens kungliga miljöer

Det står däremot klart att Meghan efter en strålande debut plockades ner av brittisk media. På ett nästan skrattretande nedrigt vis trashades hon exempelvis för samma beteenden som ledde till fjäskande beröm för den blivande drottningen Kate. Men det handlar inte heller om hudfärg utan om den medielogik som sänkte den helvita men stillösa smårunda prinsessan Fergie i jämförelse med den fantastiska, glamorösa, smala Diana.

Och kungafamiljen skyddade förvisso inte Meghan mot alla övergrepp eftersom den engelska monarkin själv är medias fångar. Den gudomliga glansen som gav legitimitet har falnat, så familjen Windsor liksom alla andra kungligheter har tvingats uppgå i den globala kändisekonomin. De måste ständigt leverera något av sig själva som kan driva upplaga och som håller the Royal Rota lugna. Alltså den klick av stora tidningar, exempelvis The Sun och Daily Mail, som står i särskild förbindelse med kungahuset i form av rätt till förhandsinformation men även läckor.

Om dessa mäktiga mediemonster får för lite eller fel information kan de sänka monarkin i morgon dag genom avslöjanden, drev och kampanjer. Harry och den blivande kung William är uppfödda under detta kontrakt och förmodas spela med i den kungliga charaden för att bevara monarkin.

Harry och Meghan fick således stå tillbaka och till och med ibland offras för att den blivande kung William med sin kommande drottning Kate måste skyddas och triumfera i pressens dagliga sagoberättande. För kungafamiljen handlade kanske osämjan internt också om prestige och avundsjuka, men viktigare än hudfärg var att fortsätta försöka manövrera balansakten med mediamakten i ena vågskålen och monarkins överlevnad i den andra. Och Windsors som så många andra alldeles vanliga familjer bröts till slut sönder.

Många har efter dokumentären raljerat över att rika och privilegierade spelar offer medan de bildligt talat badar i överflöd. Men sådan kritik är ju bara en eftergift åt tidsandans tyckerimanual och en lättjans progressivitet.

Varför skulle inte omåttligt förmögna kunna må skit och få berätta om psykiskt lidande? Ja, de kan till och med få vara det mest förbjudna – offer. I några decennier nu har mediekören klassat personer misstänkta för att vilja vara offer som värre än leprasjuka under medeltiden. Vi måste alla därför böja oss och löjligt bedyra både privat och medialt att vi minsann inte är några offer om vi så blivit halvt ihjälslagna och fått våra liv förstörda.

Men offer betyder ju bara att man utsatts för krafter större än en själv och hamnat i en svår och smärtsam situation man inte rår över eller kan kontrollera. Det händer oss alla oberoende av bankkonto eller bakgrund.

Och som hovexpert vill jag peka på att Meghan både var ett offer och den privilegierade i detta moderna men ändå uråldriga arkaiska familjedrama.

Hon var redan före mötet med Harry en kändis tillika representativ wokeprinssesa med mångårigt ideellt arbete bakom och en politisk mission framför sig. Och Meghan trodde antagligen att hon skulle kunna sidsteppa protokoll och hierarkiska beslutsgångar i kraft av engagemang och personlig karisma. Och att det dammiga kungahuset skulle göra vågen i spåren efter hennes friska släkt. Eller rättare sagt – de gjorde nog vågen men det hindrade inte det åldrigt antika maskineriet från att börja gnissla och hacka.

Meghan fick inte ha eget konto på Insta eller välja själv bland drottningens tiaror. Hon måste däremot välja tråkiga regniga invigningar mitt ute i ingenstans istället för att tala om unga kvinnors självförverkligande på tillställningar med ibland bubbel och röd matta, men alltid med hänförd publik. Men i realiteten hade Meghan egentligen bara en uppgift – att stödja drottningens arbete för monarkins överlevnad. Hon förväntades vara en av kuggarna som får det urgamla tröga kungliga maskineriet att rotera. Medan Meghan själv också ville vara stjärna i egen rätt med egen agenda. Hon klämdes alltså ner i en omöjlig sits från start. Och pressen märkte att hon var oskyddad och högg som korpar.

Meghans mixade bakgrund är däremot ett trumfkort som få förunnats, och som dragits in i den snurrande mediekrossen eller hamnat på kollisionskurs med mäktiga institutioner. Tack vare sin hudfärg kan hon aldrig ifrågasättas utan att omedelbart backas upp av inflytelserika personer och aktivistiska grupper. Och de politiska föreställningarna på modet om makt som genomströmmar samhällets kulturbärande skikt dubbar henne till evigt offer med privilegiet att alltid ha rätt och aldrig kunna bli ifrågasatt.

Jag undrar därför rent personligt hur parets relation egentligen ser ut då Harry berättar i dokumentären att han hittat och försöker utbilda bort sin inre och förr omedvetna rasism. Harry kan ju som vit och dessutom man aldrig enligt den förhärskande wokeismen få ifrågasätta Meghans definitioner eller upplevelser. Så jag undrar vad som händer när Harry en vacker dag vill invända mot sin frus tolkningar och beslut? Han ifrågasätter ju därmed en mixad kvinna, och riskerar att klassas som rasist.

Kan förresten Harry ens bli educated som det heter på wokespråket när han bär på så extremt mycket historisk skuld?
Ja, med tanke på det engelska kolonialväldet – kan Harry någonsin få rätt mot Meghan i en dispyt?
Jag tvivlar på att Harry någonsin kan göra bot eller gottgöra Meghan för den transatlantiska slavhandeln.

Läs även: Sandström: Woke – en auktoritär samhällsvind