Det tycks vara skillnad på koranbränning och koranbränning. Jag minns inte att dramadrottningarna i den muslimska konferensorganisationen OIC kallade till akutmöte i Bagdad under korankravallerna påsken 2022. Hur många exemplar Paludan än tuttade på låg de 57 muslimska medlemsländerna tydligen på latsidan förförra våren och fick inte tummen ur när det gällde att utpressa veka svenska folkvalda till underkastelse.

Läs även: DEBATT: Muslimer måste acceptera att islam är en religion bland andra!

De 57 medlemsländerna, alla mer eller mindre korrupta diktaturer, har som bekant alltid förhållit sig mer än pragmatiskt till Kinas förtryck av muslimska minoriteter. Så var Billström verkligen tvungen att svara med huka så att luggen snuddade mattorna i Arvfurstens palats? Han borde väl använda utskrifterna av den sedermera antagna resolutionen som dasspapper på torpet istället för att försäkra den muslimska världen att kraven förtjänar att studeras noggrant?

Jag fattar förstås att när Salwan & Salwan lyfte koranbrännandet till nya höjder, som en fråga om nationell säkerhet, därtill antagligen som mullvadar åt främmande makt, så hamnade häderiet i ett skarpt läge. Men då Kristersson bröt mot statens neutralitetsprincip och kallade koranen en helig bok och meddelade att justitiedepartementet skulle utreda eldandet som ordningsfråga, handlar det inte längre ens om eftergifts- utan om undergivenhetspolitik.

Hur kan man tro att detta att vända upp bakdelen i så kallad sätesbjudning någonsin kan tillfredsställa diktaturer annat än för stunden? Och nu handlar det alltså om 57 muslimska länder som inte ens för syns skull skrivit under på FN:s mänskliga rättigheter utan håller sig med en egen Kairodeklaration där sharia övertrumfar allt vad vi kallar jämlikhet.

Jag känner mig kränkt som svensk för att vår folkvalda cirkus 130 år efter att August Strindberg vann Giftasprocessen kommer att rea ut vår rätt till blasfemi för att hålla barbariets agenter lugna och fina. Frågan är i utbyte mot vad? För att undgå terrorvåld och bojkott! Om en teokratisk ledare som Irans Khamenei försöker tuta i sina religiösa dårar till anhängare att Sverige förklarat den muslimska världen krig, så behöver man inte kapitulera. Man kan exempelvis hoppas på det bästa medan man rustar för det värsta. För hur ser kraven som sagt ut nästa gång? När samma diktaturer blir missnöjda och vill ha mer, sedan mycket mycket mer, och på det än mera?

Men det värsta är att fjäskeriets mått och steg också handlar om att krypa inför de religiösa antidemokraterna på hemmaplan. Jag är rädd för att den icke-sekulära och illiberala delen av den muslimska befolkningen skrämt upp politikerna så imamerna numera bara behöver vifta med våldskapitalet.

Påsken 2022 bröt religiösa muslimer upp gatsten, och till och med barn och gamla deltog i lynchmobbarna som försökta stena poliser till döds. Rättrogna huliganer satte utryckningsfordon i brand och kapade polisbilar. Man vandaliserade, förstörde och skapade kaos.

När Billström nyligen outade sig som rasist genom att dra alla muslimer över en kam med påståendet att de berikat Sverige, var detta förstås tänkt som en fredsgåva. För vilket parti vill väl göras ansvarig för nästa korankravall?

Våra folkvalda har alltså med pellejönsaktig naivism genom årtionden misskött asylpolitiken och dragit på oss ett jättelikt demografiskt problem, även av våldsam religiös art.

Huruvida en viss grupp berikat landet är ju en empirisk fråga och inte något som Billström, regeringen eller Sveriges riksdag har att besluta om. Det är alltså upp till bevis om huruvida exempelvis den grupp invandrare från muslimska länder som inte vet hur Sverige funkar eller ens vill veta, med värderingar tusen år från Billströms egna, bör anses ha bidragit till landets utveckling.

Och vilka med förnuftet i behåll kan anse det berikande att om invandrare från muslimska länder inte blir svenskar i någon meningsfull betydelse, så kan folkvalda som vår utrikesminister inte heller direkt kommunicera med communityt? Exempelvis om att det inte är Sveriges regering som beslutar om exempelvis koranbränning, eller att polisens uppgift vid sådana tillfällen endast är att skydda yttrandefriheten? Vi är alltså utlämnade åt imamers och andra fögrundsgestalters goda vilja att sprida information om våra lagar istället för religiös propaganda.

Läs även: Ahmed: Moskéernas önskan om ”dialog” är ett krav på ”lydnad”

Och lika logiskt som följdriktigt: Enligt stiftelsen Doku kräver svenska moskéer förbud mot alla sorters kränkningar av islam, och muslimska ledare kräver även breda förhandlingar med regeringen. Vilket föga överraskande innebär att som muslimska brödraskapets Mahmod Khalif – imam i stockholmsmoskéen – hintade: De kommer inte kunna tygla sina muslimska anhängare om det snart inte blir action av från regeringens sida. Och ställda inför det hotet kommer politiker att förr eller senare behöva backa ännu längre in i den egenbyggda återvändsgränden.

Och när religiösa muslimer slagit sig ner i Väst låter sig toppen av deras behovspyramid och åtföljande krav inte skönjas. Ja, det står ju klart att de som tur var är diskriminerade i varje fall enligt egna kravlistor.

Dessa religiösa får ju inte ledigt på muslimska högtider eller till fredagsbönen, halalslakt utan bedövning är inte tillåtet, kvinnor som täcker huvudet får inte arbete överallt, de med täckta armar och händer kan inte jobba inom vården, att aga barn och kvinnor inom familj och klan är därtill i lag förbjudet. Samma sak med vissa hederskulturella uttryck.

Sverige är vidare ett samhälle som är inte könsseparerat, myndigheter kan besluta att lägga ner friskolor, minaretutrop kräver tillstånd, särskilda shariadomstolar är inte tillåtna och muslimer har inte status som nationell minoritet. Ja, kort sagt Sverige är inte ett muslimskt land och därför per definition islamofobiskt. Och således diskrimerande. Swing it islam!

Vad man än anser om Jomshof och hans parti så vem kan inte hålla med honom om det han exempelvis nyligen twittrade om islam? Och om det var fel tajming – när blir den någonsin rätt?

Det är ju inte en statshemlighet precis att Muhammed var en framgångsrik krigsherre som med sina massakrer på otrogna, med våld, tortyr, sexslavar och tvångskonvertering på sin meritlista, plus förstås giftermål och samlag med barn, knappast är något att pynta granen med till jul. Och de muslimer som blir upprörda, ledsna, kränkta eller kände ilskan rinna till – de kan väl ta och skaffa sig en annan profet att upphöja som ofelbart rättesnöre?

Och de sekulära som tar parti för den kränkta andelen muslimer tycks ha glömt att religion är en sorts ideologi, och som sådan måste den få angripas och till och med avskys och föraktas. Att bränna en koran eller en bibel är ur det perspektivet således likvärdigt med att elda ett partiprogram. Och det bör inte vara på något annat vis i en sekulär demokrati.

När Magda Andersson mot bättre vetande krävde Jomshofs avgång, bland annat med orden att han “gått i polemik med hela den muslimska världen”, så träffades jag hårt av en talande historisk parallell. Nämligen Sveriges tredje väg under det kalla kriget, det vill säga undfallenheten inför östblocket. Sovjet skulle behandlas som en legitim motpart och måste strykas medhårs så diktaturen inte provocerades i onödan. Och det utifrån en politiskt snurrig kålsuparteori som egentligen var ett fikonlöv för ren självbevarelsedrift – det gällde att inte reta upp den ryska björnen.

Innan murens fall framhölls dialogen, samarbetet och det gemensamma intresset av deeskalering och fred. Man såg en pålitlig partner vars goda intentioner inte fick betvivlas på det att de goda relationerna inte äventyrades. Och det är slående hur dåtidens akademiker, kulturskribenter men också politiska proffs och amatörer brukade använda ordet ”antikommunism” på samma sätt som dagens drämmer till sina motståndare med glosan ”islamofobi”.

Det räckte med att svepa in dem i formeln ”antikommunism” för att avfärda och utskåpa motståndare, liksom obehaglig information, felaktiga åsikter och perspektiv. Man kunde utan vidare brännmärka böcker och artiklar som utslag av ren och skär antikommunism och personer som antikommunister, vilket obönhörligen innebar grumliga motiv, och så var saken avgjord. Och den finten och traditionen hölls vad jag minns vid prima liv ända in på 90-talet.

Det politiska etablissemanget med gräsrötter till vänster såg alltså diktaturens omänskliga förtryck och övergrepp som ett system blott en gradskillnad annorlunda – och på många vis bättre – än det påstått hycklande och självgoda Väst.

Igenkänning på den?

Så jag kan inte låta bli att nyformulera den mening som liberala demokrater brukade anföra mot dem som på olika vis försvarade diktaturens östblock: Säg mig bara ett enda land där islam funkar!

Läs även: Ställer in koranbränningar men ska ansöka om nya datum