Sven Hirdman, tidigare Moskvaambassadör, är numera rikskänd för att ha haft väldigt mycket fel. 2018 menade han i DN att Ryssland inte var en aggressiv stormakt. Och i Aktuellt tvivlade han på rysk invasion timmarna före inmarschen i Ukraina. Nej, jag trodde inte heller att Putin skulle invadera men så är jag heller inte anlitad som Rysslandsexpert eller har källor och kompisar bland landets politisk-ekonomiska elit.

Läs även: Svenskt Natobesked närmar sig

I en DN-intervju 17 mars var sedan Hirdman säker på att förhandlingar var inledda och skulle leda till vapenstillestånd om någon vecka. Jag är uppenbarligen ingen kremlolog – men borde man möjligen ta hans bedömning att Ryssland aldrig oprovocerat kommer att anfalla Sverige som en form av varning?

Det tar emot rent känslomässigt men också jag håller på och tänker om i Natofrågan. Och i den processen har jag märkt att Nej-sidan levererar goda skäl för ett Ja.

I debatten får man intrycket att Sverige vid ett Natointräde förlorar all den frihet vi faktiskt aldrig ägt, eller har förhandlat bort för länge sedan. I Proletären använder Hirdman begreppet alliansfrihet, medan han på DN debatt kallar det vi inte ska ge upp för det mer träffande ”säkerhetspolitisk identitet”.

Enligt Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar i Expressen är det vår alliansfria linje som klarat oss undan två världskrig samt det kalla kriget. Hennes deklaration är dock bara en sorts historisk dekoration. Vid högtidstal och när Natofrågan blir aktuell dammar man av den där söndervittrande identiteten igen. Men ska verkligen nej-sidan föra fram den falska svenska självbilden om alliansfrihet, om det skulle bli folkomröstning?

Så länge jag minns har de flesta varit medvetna om att vi militärt samarbetat med USA och Nato. Hemligheten att vi faktiskt valt sida var avslöjad, spridd och självklar. Redan innan omfattningen och detaljerna blev kända efter kalla krigets slut kallades exempelvis sossarna för hycklare från vänster, då Sverige sågs som en dold Natomedlem underställd USA.

På längden och tvären har sedan samarbetsavtal och fördrag slutits med USA, Nato och EU, som sugit all möjlig substans ur alliansfriheten. Via Värdlandsavtalet 2014 har Natostyrkor inbjudits att öva på vårt territorium, och vi har även skrivit under på ömsesidig militär hjälp vid händelse av kris eller krig.

Läs även: Aftonbladet tvärvänder om Natomedlemskap

Sverige korsade alltså Rubicon för länge sedan så varför inte erkänna det, eller protestera också mot alla andra inskränkningar av alliansfriheten nu när debatten är igång?

Jag fattar inte heller varför Natoanslutning skulle leda till krig. Och att ökad spänning blir resultatet får vi väl tugga i oss när motståndarsidan är en imperialistisk diktatur.

Jag förstår dock om Putin vill att vi ska vara hans buffertzon, men varför anser Hirdman och många andra detsamma? Hans säkerhetspolitiska analyser i så vitt skilda publikationer som SvD, DN och Proletären visar ju tvärtom att vi bör ansluta oss i redan i morgon.

Spänningarna i Östersjöområdet har ökat sedan kalla krigets slut och Sverige har blivit en frontstat, menar Hirdman. Och hans scenario i SvD angående Ukraina och risken att vi dras in i kriget känns inte alls betryggande:

Om ryssarna blir övertygade om att USA och Nato planerar ett anfall kommer Ryssland slå till tidigt och hårt. Då blir Sverige också indraget.

Det låter som något saxat ur Putins framtida tal strax innan attacken. Enligt Hirdman kan kriget också utlösas av misstag eller missförstånd och det är ju inget konstigt. Men vilka slutsatser ska man egentligen dra av följande rader?

Att Ryssland skulle ge sig på de baltiska NatolLänderna Estland, Lettland och Litauen tror inte Sven Hirdman. Tröskeln att attackera militäralliansen är väldigt hög för Ryssland.

Om Baltstaternas medlemskap i Nato nu faktiskt har en avskräckande effekt på Ryssland så varför kan inte Sverige få omfattas av detta så effektiva skydd? Kanske har det att göra med att Hirdman anser ”Att Vladimir Putin skulle sätta igång ett oprovocerat, isolerat anfall på Sverige är helt uteslutet. Det ingår inte i den ryska tankevärlden.”

Men hur ska Sverige skydda sig från att Ryssland kan känna sig provocerat? Jag väljer solklart hellre den där tröskeln än förhandlingslösningar, speciellt då vi fått försvarsgarantier från USA och England under ansökningsprocessen.

Jag har faktiskt inte något emot kärnvapen nära svenska dagis. Ni vet Dadgostars uppmärksammade skrämsel- och hotargument om Natomedlemskap. Efter Libyen 2011 insåg jag att kärnvapen som avskräckningsmedel har en starkt fredsbevarande effekt. Finns det någon som tror att landet idag skulle varit en failed state med slaveri och klankrig om Khaddafi haft kärnvapen? Det finns tusen skäl för att världen inte skulle ha önskat sig ett sådant vapen i hans händer. Jag menar bara att Natoinsatsen Unified Protector och dess konsekvenser var en ögonöppnare.

Man kan bara förhandla rustad till tänderna och att skapa kärnvapenfria zoner ensidigt i väst eller lita på diktatorers försäkran om nedrustning är idioti. Jag tycker numera till och med att terrorbalans är ett ganska fint ord och gravt underskattat som en säkerhetspolitisk positiv kraft för västvärlden.

Det jag fruktar är dock den svenskt följsamma eftergivenheten. Jag vill inte att Sverige lydigt ställer sig under Natoflagg för att hjälpa USA att genomdriva sina geopolitiska hjärtefrågor. Medlemsländer kan och har röstat nej. Men att Sverige skulle inta en självständig hållning känns mer än avlägset med tanke på den bäst-i-klassen-attityd som präglar våra internationella samarbeten och åtaganden.

Läs även: Finland fattar beslut om Nato-ansökan den 14 maj

Vi har trots vår så kallade alliansfrihet gett stöd till eller deltagit i USA:s och vissa Natoländers militära operationer vars motiv varit dunkla och resultat katastrofala. Och att Sveriges statsminister exempelvis var emot invasionen av Irak berodde bara på det parti som för tillfället hade regeringsmakten. Göran Persson fick ju stark kritik av de borgerliga partiledarna när han fördömde Irakkriget som ett brott mot folkrätten. Det öppnar för förfärande framtidsutsikter.

Putin må ha puttat mig mot Nato. Men trots att liknande motargument har förlöjligats i debatten vill jag inte att svenska ungdomar ska dö för Haliburtons oljemiljarder.