IPCC har släppt en ny rapport, men den här gången är det ont om helt osannolika varningar i medierna om det omedelbart stundande gehenna och en planet som kokar bort i världsrymden. Frågan är nu hur de journalister och politiker som investerat prestige i domedagen ska kunna backa med hedern i behåll, så att vi kanske kan diskutera frågan som vuxna? undrar Ann Charlott Altstadt.
FN:s klimatpanel släppte i måndags en syntesrapport, en sammanställning av sex stycken tidigare delrapporter om människan och uppvärmningen. Och läget är som vanligt akut och dystert men vart har undergången tagit vägen? Vi har enligt medierapporteringen som vanligt ingen tid kvar tills utsläppen måste halveras och sedan avskaffas. Och alternativet är förvisso fortfarande förödelse och förintelse av människor, djur och ekosystem.
Läs även: von Seth: Klimatpolitiken är regeringens Akilleshäl
Men som vän av ordning undrar jag hur det står till med apokalypsen. Är den inställd? Och är 2030 inte längre en tipping point? Det framtida oundvikliga infernot verkar som jag tidigare förutspått, bland annat här i Bulletin, nu ha avskaffats utan större åthävor eller fanfarer.
Man undrar om de repetitiva draporna om mänsklighetens utplåning inte drar klick längre eller har reportrar och redaktioner än en gång tvingats revidera verkligheten i det tysta?
I en nyligen raderad tweet från 2018 förutspådde Greta att mänskligheten skulle utplånas om inte fossila utsläpp upphörde före 2023. När AP faktagranskade saken visade sig att den av henne citerade artikeln i sin tur felciterat en forskare som inte alls påstått något sådant. Däremot framgick det att han tvärsäkert hävdat utifrån data att det inte skulle finnas någon havsis kvar runt Arktis 2022.
Det här med domedagen är som bekant ett utsläppsfenomen från både aktivister, journalister och forskare som i åratal har förorenat och fördunklat framtidssikten.
Greta lyftes av en helt sanslös hajp av fejkflagellanter som offentligt tävlade om att piska sig själva och oss andra medan de väl fortsatte att privatkonsumera för glatta livet i de övre inkomstdecilernas lyxsegment. Det storvulna men oundvikliga hyckleriet kring privatmoral har antagligen bidragit till att mediaflödet passerat peak klimat trots att nu alltså ny IPPC-rapport släppts och att svenska staten stäms av organisationen Aurora med Greta i spetsen. Jag undrar dock fortfarande vilken vetenskap Thunberg stödde sig på när hon genom ett totalt medialt knäfall inför sin person kunde lyfta sin privata klimatångest över domedagen till mainstream.
Jag som själv redan avverkat två ångestperioder, först som barn när 70-talets istid hotade och senast vid rapporteringen kring IPPC:s klimatrapport 2007, förhöll mig skeptisk i artiklar och krönikor till apokalypsen och dess kolportörer. Och som jag tagit upp här i Bulletin så har både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sedan dess i praktiken redan backat från det brinnande Gehenna.
För om de verkligen tror på en snar klimatkatastrof borde de inte bara förlita sig på att en framtida grön industriomställning ska fixa skivan. De skulle också jobba och lobba som djur för att skarpt begränsa människors privatliv och företagens frihet. Partierna passivitet är därför misstänkt märklig: Om vi verkligen hotas av undergång så varför inte som exempelvis filosofiprofessorn Tännsjö ta konsekvenserna och promota lite diktatur för att rädda vår art och civilisation?
Politikerna valde väg med fastställda men samtidigt ouppnåeliga klimatmål vilket väckt invändningar bland annat om varför väst och Sverige måste gå främst i ledet när storutsläpparen Kina dundrar på med kol som om ingen morgondag funnes. Och det har underminerat legitimiteten för klimatfrågan att politiker, journalister och aktivister i en oklar röra hotat med att planeten skulle koka vid seklets slut vid kritik av mängden av meningslösa åtgärder och missriktade beslut
Det framtida armageddon har skapat en onödig polarisering mellan de som säger sig bry sig om människan och de som påstås vilja dansa can-can på hennes grav. Och de politiker som riktigt har tävlat om att måla in sig i katastrofhörnan hålls nu kvar där av journalister vars jobb det är att bevaka löftesbrott hur befängt skådespelet än flippat ut.
Sista varningen löd en rubrik efter den nya klimatrapporten och det klingar oavsiktligt profetiskt. För kanske är vi nu redo för sanningen. Västvärldens politiker kan eller vill inte hålla klimatmålen men jorden kommer inte att gå under trots att Alexandria Ocasio-Cortez, USA:s främsta talesperson för USA:s green deal, häromåret faktiskt twittrade att det skulle ske 2030.
Läs även: DEBATT: Vindkraften är en hälsofarlig klimatbov
Jag har själv flera gånger hänvisat till Robert Pielke Jr med kollegor som ägnat åratal av hårt jobb åt att motarbeta klimatalarmismen med hänvisning till just forskningen. Han är alltid osvikligt positiv och hävdar liksom många andra att politiker bör satsa alla resurser på att anpassa samhällen världen över till en varmare jord.
Och den välrenommerade klimatforskaren Zeke Hausfater, som ingen kan avfärda som skeptiker eller förnekare, menar också i en artikel tillsammans med i kollega i Nature 2020 att de flesta forskare bedömer en uppvärmning på 3 grader som trolig. Vilket de betraktar som illa nog men långt ifrån klimatpanelens värsta skräckscenario, RCP 8,5 som beklagligt nog genom åren har valts ut och lyfts fram av aktivister, politiker och medier som vår förväntade framtid.
De har lögnaktigt hotat oss med ett föga troligt klimatutfall då klimatpanelens värsta scenario förutsätter att våra samhällen enbart drivs med olja och gas, och att vi till och med maxar användningen av kol samtidigt som ingenting görs för att minska koldioxidutsläppen. Och Hausfather och många fler har anmärkt på hur RCP 8,5 helt uppenbart avviker från hur verkligheten är beskaffad och att det scenariot fyller en annan funktion i rapporterna än att berätta för policymakers om jordens framtida upphettning.
På senare år har de nya antiapokalyptiska stämningarna gjort avtryck i amerikansk media. Medan vi fortfarande officiellt är fastlåsta vid den framtida undergången när det gäller att tänka, diskutera, rapportera och besluta om klimat.
Men om man inte vill ge klimatmotståndarna mer ammunition är det väl lika bra att den osannolika katastrofen skrotas som framtidsscenario och vi börjar diskutera vad som är möjligt och rimligt utan hotande årtal och omöjliga meningslösa symboliska mål.
Ja, det kommer säkerligen bli varmare och blötare men vi har teknik och resurser så om politikerna prioriterar rätt kan både samhälle och natur anpassas till framtidens klimat. Men jag undrar hur alla de som investerat karriär och anseende i den kokande apokalypsen ska hantera sin besvikelse?
Greta har ju redan klokt nog breddat sin affärsverksamhet och lagt ägg i olika korgar som inhemska samer och bönder i tredje världen. Hon utvinner således den outtömliga politiska resurs som utgörs av antikolonialism och vit överhöghet.
Men hur ska politiker och journalister hantera att domedagen ställts in och hur ska de hållbart ställa om till en framtid som med stor sannolikhet även kommer att utspelas under andra halvan av vårt sekel?
