Med undantag för en alltmer positiv kärnkraftsopinion är klimatfrågorna regeringens svagaste punkt, inte minst i ljuset av svekdebatten kring drivmedelspriserna. Regeringen måste morska upp sig och applicera sitt paradigmskiftesperspektiv även på klimatfrågan, skriver August von Seth.
Den nya regeringens motto har ända sedan regeringsförklaringen varit “paradigmskifte”. På nästan alla områden läggs politiken om utifrån ett nytt perspektiv. I energifrågan har Ulf Kristersson folklig förankring – kärnkraften har gjort opinionsmässig comeback de senaste åren. Men i de resterande klimatfrågorna stapplar hans styre. Paradigmskiftet blir svagare och svagare i dessa frågor där regeringen dras med intern oenighet och högljudd kritik från stora delar av offentligheten.
Läs även: Nordling: Om klimatkris nu råder – var är panikåtgärderna?
Vid toppmötet COP27 i Egypten möttes klimatminister Romina Pourmokhtari enligt uppgifter av en misstänksam skara klimatministrar. Många av de utsända delegaterna, sammantaget från omkring 200 länder, kan ha tagit hennes ord på mindre allvar nu när hon tycks representera ett land som tummar på klimatmålen. Den förra socialdemokratiska regeringen var också på väg att missa målen satta till 2030, men profilerade sig uppenbarligen tillräckligt väl i miljöfrågor för att upprätthålla en grön, miljömärkt bild.
Det är ingen hemlighet att den nuvarande regeringen inte ser sig själv som grön. På frågan om hur Sverige ska nå upp till klimatmålen svarade finansminister Elisabeth Svantesson att “gör vi det inte så gör vi det inte”. Ett citat som detta, ryckt ur sin kontext och citerad av någon med en illa maskerad agenda, kan låta ambitionslöst. Men egentligen tyder det på ett nytt sätt att föregripa klimatfrågor – ett globalt och mer realistiskt sätt. Finansministern förstår att de nationella målen inte är avgörande för hela planeten, samt att en alltför radikal tillämpning av dagens regler kan skada förtroendet för klimatpolitiken som sådan.
Reduktionsplikten var ett sådant beslut. Kravet att blanda in en ständigt ökande andel biodrivmedel i bensinen och bonus malus-premien på elbilar slog orättvist och försämrade livsvillkoren för de flesta. Kostnadshöjningar för de flesta och premier för de välbeställda är inte förtroendeingivande politik. Regeringen gör således rätt i att avskaffa bägge. Inrättande av ett “superdepartement” där näringsdepartementet tar över ansvaret för miljöfrågor vittnar också om en sund prioritering – det är just näringslivet och innovation som kan ta fram ekonomiskt hållbara lösningar på klimatkrisen.
Det verkar dock som om regeringen släpper det perspektivet när de förhåller sig till EU. I slutet av oktober i år röstade EU-parlamentet för ett förbud mot all försäljning av bensin- och dieselbilar som träder i kraft 2035. Motförslaget som presenterades av bilbranschen innebar gröna modifikationer och ytterligare innovation vad gäller exempelvis batterier och hybridlösningar för motorer. Med “hållbarhet” som dogmatisk paroll inskränkte unionen europeisk teknikutveckling och lägger alla ägg i samma korg i en blind förhoppning om elbilens förmåga att ensam fylla Europas transportbehov.
Trots oroande oklarhet kring elbilsbatteriers egentliga livslängd och dåliga utsikter för att kunna återvinna dess komponenter gör sig EU beroende av enbart elbilar om några år, samtidigt som man förstör möjligheterna för en andrahandsmarknad för bensin- och dieselbilar redan idag. Ingen köper bilar som med all säkerhet inte kommer att kunna säljas igen efter bara ett litet tag. Denna ordning gav regeringen sitt stöd till i en debattartikel för ett antal veckor sedan.
Läs även: Klimatministern: Vi måste inte vara bäst i klassen
Den unga klimatministern måste ha känt sig illa till mods när vårt lands föhandlingstyngd sakta gled henne ur händerna – i synnerhet mot slutet av klimatkonferensen, som fick förlängas till följd av ett infekterat förslag vid namn “Loss and damage”. Den svenska regeringen hade bestämt sig för att protestera mot förslaget, som i media kallades ett klimatskadestånd. I praktiken ska förslaget innebära att rika länder i Väst ska tvingas betala in obegränsade miljardsummor i en gigantisk fond under överskådlig tid som syftar till att stödja fattiga länder vid händelse av naturkatastrofer. Nuvarande former för internationell solidaritet i kristider är inte tillräckliga, enligt förslagets förespråkare, som intressant nog inkluderar Kina – det land som bidragit mest till utsläppen de senaste 20 åren.
Anledningen till att Kina kan stödja “Loss and damage”-förordningen är nämligen att indelningen mellan utbetalare och stödmottagare baseras på historiska utsläpp, alltså utsläpp i en tid då vetenskapen inte hade granskat effekterna av storskaliga utsläpp. En gyllene regel inom lagstiftande, lex retro non agit, att ingen lag kan ha retroaktiv verkan, verkar helt ha glömts bort. Varför ska Väst betala skadestånd för utsläpp sedan industriella revolutionen när dess skadliga effekter klargjordes först ett och ett halvt sekel senare?
På denna punkt tvingades Sverige också ge vika. Regeringens “paradigmskifte” faller tyvärr platt när anrika internationella institutioner spänner musklerna.
Många lär bli besvikna till följd av dessa destruktiva förhållningssätt till EU:s och COP27:s klimatpolitiska agenda, samt regeringens svaga prestationer på bensinprisområdet, där kostnaderna sänks med bara en krona vid pump, något som påtalas flitigt under den pågående svekdebatten.
Sveriges regering tampas nämligen med en ofördelaktig bild i media, särskilt när det kommer till klimatet. “Verkligheten har inte varit god mot den nya moderatledda regeringen”, skrev politikreportern My Rohwedder nyligen i en kommenterande text som räknade upp alla påstådda löftesbrott Kristersson gjort sig skyldig till – efter en dryg månad vid makten. Mer sensationalistiska artiklar inkluderar “Kristersson får många att gråta”, där artikelförfattaren porträtterar borgerliga statsråd som känslokalla cyniker, och Aftonbladet Ledares recension av dagens klimatpolitik – som hävdar att “regeringens klimatpolitik kan leda till jordens kollaps och mänsklighetens undergång”.
Med andra ord måste statsministern och hans ministrar nästan dagligen stå emot allt från hård kritik från etablerade intressegrupper till apokalyptiska anklagelser om att frammana jordens undergång. Detta tryck får inte leda till ytterligare förhandlingsförluster och felbedömningar i klimatfrågor, särskilt inte på internationell nivå.
Det är en delikat balansgång att både förbättra svenskars livsvillkor och sänka utsläppen för vår planets hälsas skull – men det är en nödvändig sådan. Utökad stabil energitillförsel, hållbar elektrifiering, innovation och mindre dogmatism finns samtliga redan i regeringens verktygslåda. Det gäller bara att våga använda sig av dem, oaktat påtryckningar och skrämselpropaganda från kritiker.
