Ett gammalt djungelordspråk säger att om Hanif Bali twittrar något som får honom att bli kallad rasist, husblatte eller horunge så blir hans förslag något år senare socialdemokratisk politik.

Och som jag tagit upp i en tidigare krönika så har det hänt igen. Arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark yttrade i en Aftonbladetintervju en mening som skulle varit politiskt självmord bara några månader tidigare: ”Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja.” Hon öppnade för att fasa ut flerbarnstillägget, att etableringsstödet inte ska ges till hushåll utan vara individuellt, och att berörda myndigheter får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge ”karriärråd”.

Läs även: Altstadt: Flerbarnstillägg och att stämma i havet

Det går fort i hockey. Det är bara ett år sedan en ökänt skitig vänsterpodd försökte trasha och avhumanisera Malcom Kyeyune på det mest vedervärdiga vis. Detta för att han och Markus Allard i sin podd Markus och Malcom hade spånat om en hårdare framtid där kanske myndigheter skulle kräva sterilisering i utbyte mot bidrag. Alltså ingenting Allard eller Kyeyune själva föreslog eller förespråkade.

Men att spekulera om framtida eventuella åtgärder var då supertabu eftersom bidragsförsörjda storfamiljer ännu inte officiellt betraktades som ett samhällsproblem. Frågan hade ännu inte tryckts upp från sociala medier till den politiska offentligheten. Och kunde således avsiktligt och strategiskt missförstås som fascism. Vilket på ren svenska betyder att den politiskt bedömdes gynna SD.

Podden fokuserade på att skamma Kyeyune som person – hårt och obönhörligt på en privatavslöjande nivå. Han svarade förstås inte på den gränslösa förföljelsen. Och jag kan inte låta bli att nämna att den professionella mobbaren som också löpte amok på sociala medier bär titeln LO-ombudsman, låt vara att han inte är förtroendevald. I den stenhårda konkurrensen om patreons är poddens varumärke att på fyllan kalla politiska motståndare för horungar och grafiskt beskriva det våld som ska utövas mot personer de finner så att säga klandervärda. Om aktiviteten i pod och på sociala medier ingår i personens uppdrag som ombudsman kan man bara återigen lugnt konstatera att arbetarrörelsen misslyckats med mediestrategier ämnade att förhindra LO-kollektivet att rösta SD.

Men så plötsligt tog spelet snabbt en annan vändning och lämnade aktivister, fotfolk och professionella mobbare kvar i numera allt mer irrelevanta positioner.

Jag har tidigare tagit upp att det verkar vara Miljöpartiets Märta Stenevi som i förbigående och impulsivt spontant råkade peta upp Pandoras ask och frågan blev fri. I ett långt reportage i DN umgicks hon med somaliska kvinnor och undslapp sig det förbjudna ordet ”familjeplanering”.

Blixten slog inte ner och inga högafflar plockades fram för att jaga Stenevi ur den politiska byn. Hon blev inte skammad ur offentligheten, för tiden var uppenbarligen mogen, porten var murken och behövde inte ens sparkas öppen. Frågan om många barn och självförsörjning rentvättades i rekordfart och kan nu beskrivas av medierna och hanteras av politikerna.

Vissa envisas dock som vanligt med att avsiktligt missförstå problemet och förvandlade saken till en frihetsfråga med liberala, antirasistiska, och feministiska förtecken. Staten ska inte bestämma över kvinnors kroppar och reglera hur många barn en kvinna ska föda.

Och så klart har samhället förstås inget med antal barn att skaffa, om det nu inte var så att staten skapat och skattebetalarna försörjer en klass av hemmafruar och hemmamän som aldrig kommer ens i närheten av den reguljära arbetsmarknaden. Trots att alla partier är för arbetslinjen växer denna etniskt definierade och bidragsförsörjda underklass. På grund av våra politikers liberala lagstiftning och regelverk fyller asyl- och arbetskraftsinvandringen och dess relaterade anhöriginvandring på befolkningen i den lägsta inkomstdecilen.

Läs även: Flerbarnstillägget skenar på grund av utlandsfödda

Forskarna Johan Eklund och Joachim Ruist har genom åren släppt olika rapporter som visar på invandringens kostnad för samhället. Den blev som bekant olönsam i skiftet 80–90-tal när den tidigare arbetskraftsinvandringen ersattes av flyktingströmmarna. Och Johan Eklund har de senaste åren via Entreprenörskapsforum lyft fram den låga försörjningsgraden hos invandrare med bakgrund från icke-västliga länder.

Rapporterna har istället för det ofullständiga måttet sysselsättning använt självförsörjningsgrad. I den senaste undersökningen valdes 16 000 kronor i månaden som gräns för självförsörjning för att undvika kritik för att förstora problemen. På Svenska Dagbladet debatt har Eklund med flera kallat utanförskapet för en ”tickande bomb” och resultatet av undersökningen ”förskräckande” då hela 1,8 miljoner i arbetsför ålder saknar självförsörjning. Det gäller exempelvis hela 75 000 av Malmös 348 000 invånare. Sett till Sverige totalt så försörjer 3,8 miljoner de resterande 6,2 miljonerna av befolkningen.

I Stockholm tar det vidare 8–9 år innan 40 procent av ickevästerländska invandrare blir självförsörjande. I Göteborg 10 år och i Malmö hela 14 år. Det betyder att en stor majoritet av invandrare med bakgrund utanför väst aldrig kommer i arbete. Och Eklund med flera skriver att ”Utvecklingen är ohållbar. Hela fundamentet för den svenska välfärdsmodellen håller på att undermineras.”

När jag med siffror och fakta beskrev detta problem våren 2016 på Aftonbladet Kultur, drabbades jag av en orkan av fula vantolkningar, låga tillmälen och osakliga slutsatser av guilt by association-karaktär, som syftade till att döda mig symboliskt och stöta ut mig i praktiken. Nära vänner försvann, och rent mänskligt är det onekligen sällsamt att uppleva hur vindarna vänder.

Idag torde de förfärande tickande bomb-uppgifterna vara tämligen okontroversiella. De bekräftar ungefär vad de flesta befarar eller anar och har nått ett slags politisk acceptans. Ingen folkvald skulle väl idag hävda att invandringen är lönsam, innebär ett kompetensregn eller kommer att rädda våra pensioner.

Och det är betydligt svårare att få allmänt gehör för att exempelvis Johan Eklund eller politiker som tar upp barnfamiljers bidragsförsörjning rör sig inom rasismens diskurs, bekräftar att Sverige är strukturellt rasistiskt och bevisar att normaliseringen av rasism ökar exponentiellt i vårt land. Det kommer dock säkerligen snart postkolonialt lagda forskarrapporter som slår fast detta som vetenskapligt faktum. Och ett stort antal studenter, alltså våra framtida makthavare och myndighetspersoner, lär sig förstås tolka världen på detta snurrigt galna vis.

Men tiden kommer att rinna ut och förbi både dem och de passiva politiker som hela tiden tycks vakna upp på nytt för att tillstå problem som aldrig åtgärdas. Så även om nu fenomenet med bidragsförsörjda storfamiljer till slut kan diskuteras så – finns det egentligen någon lösning i sikte?

Utspel och förslag som hörts i debatten utgår ifrån att exempelvis somaliska hemmafruar i själ och hjärta är svenska feminister. De bara längtar efter att riva ner det inhemska patriarkatet och befriade sluta föda över 1,9 barn och gå ut i det arbetsliv som ska förändra deras kulturella normsystem. Allt som behövs är upplysning och ännu mer upplysning. Med andra ord ett ganska kolonialt missionerande som förstås kommer att misslyckas eftersom kvinnorna har sin försörjning säkrad.

Flytten till Sverige innebar ju ett enormt välståndslyft och ett jättehopp upp i välståndsligan som deras hem- och bakgrundsländer kanske aldrig någonsin kommer att kunna ge sina invånare. Så det svenska samhället har inget att erbjuda som skulle få bidragsförsörjda hemmafruar och hemmamän att konvertera till den västerländska feministiska tron.

Åtskilliga invandrarkvinnor föder ju många barn frivilligt och av eget val eftersom det betyder att hon faktiskt lyckats karriärmässigt utan myndigheternas råd. Barnen skänker kvinnan egenvärde och stolthet. Hon, hennes man, familj och i många fall klan, upprätthåller därmed sin status i communityt.

Läs även: L: Flerbarnstillägg en kvinnofälla i utsatta områden

När sexualupplysningspionjären Elise Ottesen-Jensen reste land och rike runt och föreläste om bland annat familjeplanering mötte hon helt utarbetade statarkvinnor som födde barn vartannat år. På grund av den tidens lagstiftning och moralnormer var Ottar, som hon kallades, tvungen att hjälpa kvinnorna att prova ut pessar i smyg på dassen. Statarkvinnorna ville inte föda många barn för de orkade inte och kunde inte mätta alla ungar. Deras kontrakt föreskrev ju bland annat att de alla dagar i veckan måste gå upp i gryningen för att mjölka gårdens kor. Vem orkar föda, försörja och ta hand om sju barn eller fler under omständigheter av slit och nöd?

Och gårdagens kvinnor som var hemmafruar gick ut på arbetsmarknaden av ekonomiska skäl, liksom naturligtvis på grund av det personliga individualistiska självförverkligandet som egen inkomst kunde innebära.

Men vilka är egentligen incitamenten idag för bidragsförsörjda familjer att föda färre barn då samhället åtagit sig att stå för familjens försörjning? Och när efterfrågan på den västerländska formen av frihet och kvinnoemancipation näppeligen är särskilt hög i de stora barnkullarnas kulturkretsar.

Så hur ser då svaren ut på politisk nivå? Enligt exempelvis Vänsterpartiets principförklaring är det den vita majoritetens rasism som stängt in invandrarkvinnorna i hemmen och hindrar dem från att komma ut och arbeta. Och man kan undra hur länge en sådan infantil förklaring – VI vita förtrycker DOM rasifierade – kommer att fortsätta vara det omstöpta och numer åter LO-tillvända partiets officiella hållning? V och alltför många till vänster gör ju vidare själva problemet olösligt eftersom det kräver att vi slutar vara ”rasister” vilket till och med enligt deras egen postkoloniala teorisoppa om vithet är en omöjlighet.

Slopandet av flerbarnstillägget däremot har snabbt blivit en tämligen okontroversiell lösning för att få kvinnor att föda färre barn och gå ut i arbetslivet. Men sossarna vacklar förstås. De måste balansera sitt SD-kopierande retoriska valfläskande som ska attrahera den söndervittrande väljarbasen inom LO-kollektivet med det faktum att man är skyhögt största parti i just de stora barnkullarnas områden.

Jag befarar tyvärr att problemet med att få motvilliga bidragsförsörjda stor- eller ens barnfamiljer ut i arbetslivet är olösligt. Och detta även om det hade funnits ”enkla jobb” i Sverige för lågutbildade som knapphändigt behärskar språket. Politikerna sysslar därför med en medveten skenfäktning. De har förvisso förslagen men vet att dessa inte innebär några lösningar.

Låt säga att flerbarnstillägget slopas och att tak införs med hårdare villkor för att kvalificera sig för bidrag. Det kommer bara att belasta posten för kommunernas försörjningsstöd, alltså socialbidragen. Samhället kan i praktiken aldrig tvinga vuxna som har barn till något de inte väljer frivilligt. Socialtjänsten kan, som jag tidigare tagit upp, aldrig dra in bidragen och ställa en barnfamilj på bar backe. Det vill säga de måste i alla lägen ta hänsyn till barnens bästa och kan därför inte vidta några åtgärder mot samarbetsovilliga föräldrar eftersom det drabbar barnens ekonomiska och sociala välfärd.

Läs även: Lindberg: Avskaffade flerbarnstillägg – från rashygien till S-politik

Socialdemokraterna som statsbärande parti sätter i mångt och mycket numera normen för värderingar och bestämmer gränserna för det acceptabla. De i sin tur har tvingats till omvälvande politiska omsvängningar under trycket från den explosiva sociala verkligheten och förlusterna inom sin traditionella väljarpool till Sverigedemokraterna. Så jag vågar chansa på att det i dagsläget otänkbara, men ändå oundvikliga kommer att inträffa. Repatriering och öppnandet av återvändarkontor med ett generöst hemvändarbidrag kommer snart att accepteras som traditionell socialdemokratisk politik.