Det har gått tio år sedan Anders Breiviks sprängdåd i Oslos regeringskvarter och den fasansfulla massakern på Utøya.

Och det tycks råda enighet om att tankegodset som radikaliserade Breivik nu mer öppet formuleras i debatten. DN:s ledarredaktion hävdade att Breiviks idéer frodas, att tonläget har blivit skarpare och att även i Sverige har gränserna för det rumsrena förskjutits.

Åsne Seierstad menade även hon, också i DN, att extrema åsikter blivit alltmer mainstream kopplat till Breivik. Och läsarna får intrycket att han körde direkt från Fremskrittspartiets medlemsmöte för att spränga bomben och sedan ta färjan mot Utøya.

Men enligt hennes egen läsvärda bok En av Oss så radikaliseras Breivik tvärtom efter att ha blivit förbigången och slutat vara aktiv i Fremskrittspartiet. I Breiviks sista partipolitiska inlägg 2003 förutspår han inbördeskrig när muslimer blivit en majoritet, efter att så sent som 2002 lagt upp positiva och nyanserade texter om islam.

Läs även: Debatt: Skillnader och likheter mellan Breivik och islamistiska terrorister

Breivik isolerar sig därefter på sitt pojkrum och tillbringar fem år framför datorskärmen. De första åren med World of Warcraft, sedan sugs han in i ett nytt sammanhang på sajter där konspirationen om Eurabia florerar – föreställningen att våra politiker kommit överens med muslimska ledare om en demografisk invasion för att utplåna den västerländska kulturen. Men även i denna gemenskap blir han ignorerad när han söker kontakt och bekräftelse av ledande personer.

Breivik, som under hela sitt liv blivit utstött, tippar först nu över kanten. Han isolerar sig i två år på en lantgård för att tillverka en bomb, planera sina dåd och skriva ett manifest.

Hans världsbild ligger dock långt bortom den allmänna kritiken mot asyl- och integrationspolitiken – den som springer ur vanliga människors materiella villkor och inte ur konspirationsteorier. Breiviks illdåd har däremot säkerligen inspirerat till extremism i det politiska fältets ytterkanter. Och i offentligheten försköts gränsen för det acceptabla främst för kända mainstreamskribenter.

Läs även: Strandhäll (S) till attack på förra samarbetspartiet Liberalerna om Breivik

Ett talande exempel på hur Breivik radikaliserade vänstern är feministen Maria Svelands kulturartikel i DN från 2012, där hon exemplifierade vilka personer och åsikter som inte borde accepteras i offentligheten. Sveland misstänkliggjorde bland annat titeln på den internationellt erkände norske författaren Karl Ove Knausgårds självbiografiska verk Min kamp, och hans tankar och känslor likställdes med Breiviks manifest.

Utøya har alltså blivit ett samtidspolitiskt vapen, men också en projektionsyta som visar på den inkonsekventa hållningen överhuvudtaget gentemot våld och terror.

Läs även: Erna Solberg om Utøya: ”I dag minns vi de 77 som aldrig kom hem”

Under rättegången mot Rakhmat Akilov 2018 skrev regissören och debattören Stina Oscarsson i ETC att hon önskade försoning. Tvärtemot åklagaren ville hon att Akilov någon gång släpps ut, och att han förlåten, efter avtjänat straff, jobbar i kassan på Coop där han hälsar kunder med respekt och vi hälsar tillbaka.

Enligt mig bör varken Akilov eller Breivik någonsin bli fria. Men en viktig fråga kring radikalisering, extremism och mainstream är hur en sådan vilt verklighetsfrämmande analys och publicering är möjlig om den ena men inte den andre terroristen.