Jag vågar inte tro att det är sant men Ukrainas motoffensiv ser efter de förödande bakslagen äntligen ut som seger. Den blågula flaggan kanske snart kommer att vaja igen över det ryskockuperade Cherson. Staden som var en av Putins första erövringar efter invasionen i februari och är en avgörande militärstrategisk punkt för hans imperialistiska planer för Odessa och de södra delarna av landet.

Läs även: Hjort: Biden, Putin och svensk neutralitet

Den ukrainska armén erövrar i skrivande stund område efter område i regionen. Ryssarna verkar just nu helt enkelt vara på fel sida av floden Dnjepr och avskurna från de försörjningskedjor som håller en armé vid liv.

I våras skrev jag några minst sagt Putinkritiska krönikor i Bulletin och i en längre sådan outade jag mig själv som MÖP, låt vara en kass sådan. Putins utrotningskrig mot Ukraina hade gjort mig till en Militärt Överintresserad Person som tyvärr inte behärskade vare sig militärtermer eller tillräcklig engelska för att kunna förstå krigskommentatorernas faktakunskaper, strategiska prognoser inte sällan på minutiös detaljnivå, och alla debatter dem emellan. Tänk er en evighetstråd som bara handlar om däck på olika militärfordon.

Jag levde med Ukraina online nästintill dygnet runt tills jag slog i botten av pessimism och sömnbrist. Men också frustration över den dåvarande mediebeskrivningen av ett segerrikt Ukraina. Läsarna fick intrycket att den ryska fronten gjort halt och bara betydelselösa ukrainska småbyar intogs, och det under svåra förluster.

Svensk media och dess experter tycktes liksom deras engelska motsvarigheter förlita sig brittiska underrättelsetjänstens och ISW:s positiva bedömningar på sociala medier. I verkligheten gjorde ryssarna vad de alltid gör: bombade skoningslöst på med sitt överlägsna artilleri och ett ammunitionsförråd som aldrig sinar. Den strategiskt viktiga staden Popasna föll i början av maj efter månader av beskjutning. Glada tjetjener tjoade på TikTok medan förlusten spelades ner av proukrainska konton och knappt berördes i medströmsmedia.

Då under försommaren hävdade också europeiska ledare och intellektuella att Putin inte fick förödmjukas, att han måste blidkas med ukrainskt territorium. Och sociala medier svämmade över av den realistiska skolans äckliga victim blaming. Företrädare för den skolbildningen som exempelvis John Mearsheimer och Henry Kissinger, menar i praktiken att det är naturgivet att stormakter som Ryssland värnar om sin trygghet och säkerhet. Ukraina borde inte petat på björnen med Nato och EU. Invasionen är därmed främst Zelenskyjs fel eftersom han tvingat Putin att invadera!

Det som pågick var helt verklighetsfrämmande. Mediernas militärexperter yrade om seger och elitens attityd handlade om hur mycket av Ukraina som måste tillfalla den stackars otrygga Putin, alltmedan tillståndet för den utslitna och ofullständigt beväpnade ukrainska armén fick mig att tvivla på att det skulle finnas något land kvar att skänka bort till hösten. Vapenleveranserna från Väst var som jag skrev “för lite och för sent”. Och för att inte bli tokig av samtiden så kvävde jag min gryende karriär som dygnet-runt-MÖP i sin linda.

Men nu när krigslyckan vänt, med bland annat långdistansvapnet Himars på plats, så undrar jag och antagligen ett gäng andra – och ursäkta den dramatiska historiemetaforen – om Cherson är Putins Stalingrad?

Att Putin är på väg att förlora kriget på riktigt.

Helt överraskande målas faktiskt läget i mörka färger även i den ryska statskontrollerade televisionen. På Twitter har det pro-ukrainska kontot Russian Media Monitor översatt till engelska ett inslag där en inbäddad krigskorrespondent via länk intervjuas om läget. Och där framkommer häpnadsväckande åsikter och insikter som även strider mot det officiella ryska narrativ som riktats till oss i väst.

Krigskorren börjar med att intyga att nu, alltså i tisdags, kommer han till skillnad från förut inte köra med propaganda, utan att säga sanningen. Och han använde en mening som väl kommer bli mumma för meme: Our melons have been thumped. Den ryska armén har alltså fått sina meloner dunkade.

Och han berättade också om vilka lärdomar det lett till för krigsmakten: Jo, officerare liksom meniga måste vara väl förberedda innan de går ut i krig.

En hobbyexpert som jag själv undrar förstås varför Putin inte tänkte på det före invasionen. Men nu kan det tydligen alltså bara gå bättre och bättre enligt korren på grund av de 300 000 reservisterna? Jaha, hur då bör väl tittarna undra? De är ju minst av allt just förberedda.

Läs även: Sjölander: Zelenskyj vs. Putin – två sorters nationalism

På en fråga från programledaren hävdade han vidare att fronten i Cherson kommer att stabiliseras i morgon. Och tittarna får veta att därefter tar det två månader innan startpunkten för den ryska motoffensiven.

Det betyder alltså att Ryssland räknar med att slå tillbaka i december och allas våra tankar går förstås i parallella riktningar både mot Stalingrad och finska vinterkriget.

Men det kanske mest intressanta för min del i intervjun var att de ryska krigsambitionerna återigen bekräftades, på tvärs mot de västliga Putinfansens världsbild.

Korren informerade nämligen om att de just nu inte kan ta Kiev, att de led stora förluster i början av kriget, och om de 300 000 ryska reservisterna hade rekryterats då så hade de dödats allihop. Det är ju rent av helt fantastiskt att rysk teve faktiskt och utan vidare i förbigående krossade den omhuldade myten om Kiev.

För såhär är det helt enkelt: från otaliga källor och alla möjliga håll vet vi att Putin räknade med att snabbt erövra Kiev och införliva Ukraina, som officiellt inte ens existerar, i moder Ryssland. Ukrainsk kultur och dess språk, som heller inte existerar, ska utplånas liksom alla landets ledande nazister, det vill säga alla som gör motstånd och resten av befolkningen ska avnazifieras.

I Putins tal, i artiklar och via alla gäster i ryska nyhetsprogram framgår det utan tvivel att för Putinregimen är den så kallade specialoperationen ett heligt krig med religiösa förtecken. På slagfälten i Ukraina står bokstavligen gott mot ont. Putin för där ett krig mot Väst och mot västliga dekadenta liberaldemokratiska värderingar som påtvingats Ukraina och resten av världen. Endast Ryssland står emot västvärldens kolonialism.

Den galna och högerkonspiratoriska sidan av Putins västliga fanclub har egentligen inga problem med den krigsbeskrivningen. Han är hjälten som ska besegra den wokeanstrukna och satanistiskt pedofila samt judestyrda frimurarkabalen, alltså samhällets elitskikt som skyddas av västliga fejknewsmedier.

Men med de vänsterlutande Putinapologeterna i Väst förhåller det sig annorlunda. För att få ihop berättelsen tvingas även dessa förmenta antiimperialister till en mängd konspiratoriska krumbukter, men i deras fall för att få världsbilden att hänga ihop. Vänsterns antiimperialister sväljer således Putins officiella version av nederlaget i krigets början som ett evangelium. Ryssland försökte nämligen aldrig inta Kiev och Putin har aldrig haft några planer på att erövra hela Ukraina. Sådant är bara Nato- och västpropaganda.

Anfallet på Kiev var enligt denna katekes bara en framgångsrik taktisk fint för att lura ukrainska styrkor att lämna östra delarna av landet och i månader hålla kvar dem i norr. Vad Putin egentligen vill är endast att beskydda den ryskspråkiga minoriteten i Donbas från ukrainskt Natounderstött våld och utplåning.

Putins specialoperation är därmed legitim. Och på samma sätt förhåller det sig med de så kallade folkrepublikernas och de ockuperade områdenas önskan att ingå i Ryssland, allt för att undgå de ukrainska nazisternas terror.

På så vis kan de vänsterlutande antiimperialistiska Putinfansen undgå att betrakta och fördöma Ryssland som en imperialistisk stat med imperialistiska ambitioner. För som bekant finns det bara en sådan makt, den store satan USA. Därmed är Ukrainas armé och alla som kämpar mot de ryska inkräktarna USA:s proxykrigare.

Om ni vill ta in den här förvridna världsbilden så kolla exempelvis Max Blumenthal på sociala medier eller medarbetarna runt hans blogg The Grey Zone. En av många källor där vänsterlutande antiimperialister fyller på sin konspirativa världsbild med så kallade bevis för att exempelvis massakern i Butja utfördes av Ukraina, och Mariupol inte bombades av ryssarna utan av nazisterna i Azovbataljonen, som enligt vänsterkonspiratörerna fortfarande tycks existera som en fristående milis à la 2014.

Och vill ni se exempel på hur denna anti-USA- imperialistiska infosmörja landar hos följare och läsare så ligger John Balls intervju i Rolling Stone med Roger Waters, förgrundsgestalt i Pink Floyd, transkriberad ute på nätet. Han är ett ständigt aktuellt och galet skinande exempel på hur den svartvita dualismen logiskt måste koka ner i stöd för varenda en av världens kvarvarande diktaturer bara därför att de är USA:s fiender. Och upp stiger en dimma av konspirationer där allt kan betraktas som sant som hävdas av diktatorer bara för att de är… just det, USA:s fiender.

Vi vet ju alla vad supermakten USA är kapabel till ifråga om övergrepp på person, nation, sanning och principer. Men jag undrar varför vi därför ska frikänna Assad från exempelvis gasattackerna och Putin från krigsbrotten? Men precis allting som inte passar det antiimperialistiska endimensionella och nästan religiösa schemat tycks alltså kräva en konspiration där USA och helst också Mossad är inblandade?

Nu kanske vi står inför ett avgörande skede i kriget och jag undrar hur Putin och hans fans i alla läger politiskt-retoriskt kommer att beskriva hur Ryssland blev dunkade som meloner?

Hur ska Putin kunna förklara en eventuell förlust som en seger? För jag tror inte offerkoftan, som Putin drar på sig inför sina västliga fans passar hans inrikespersona.

Jag antar istället att den ideologiskt-religiösa insatsen i form av heligt krig mot ondskan är så gigantisk att Putin aldrig kan tillåta sig själv att backa. Han har bundit fast sig vid en högstämd, nationalreligiös och aggressiv retorik som inte går att förena med nederlag. Jag fruktar att Putin helt enkelt aldrig kan förlora och hans enda svar är därför att eskalera kriget än mer. Alltså massmobilisering och taktiska och kanske till slut strategiska kärnvapen.

Men kanske finns där en utväg. På rysk teve såg jag häromdagen en välkänd programledarprofil som höll en lång dyster monolog om krigsolyckan med en överraskande slutkläm. Apropå den bedrövliga kvalitén på officerare beklagade han att Ryssland avskaffat dödsstraffet och uppmanade dem att ta saken i egna händer.

Det kanske öppnar för att Putin likt Hitler kommer att skylla ett eventuellt nederlag på sina odugliga officerare, usla medarbetare och det undermåliga, alltför svaga, ryska folket? Den heliga nationens öde stod på spel men alla svek honom.

Läs även: Analys: Putin lever i en fantasivärld och ryssarna har fått nog

Och ursäkta mina egna ondskefulla tankar men det enda som kanske kan stoppa Putin är ett inside job. En repris av 20 juli-attentatet mot Hitler 1944. Alltså att historien verkligen upprepar sig i all sin tragik, men denna gång med ett lyckat utfall.