Hans gode vän Saint-Loup skröt ofta om sin morbror Palamède, även känd som baron de Charlus. När Palamède var ung hade han varit parissocietetens mittpunkt, försäkrade Saint-Loup. Han hade varit en kvinnokarl också, och han var snabbtänkt och hade alltid svar på tal. När Marcel hörde Saint-Loup berätta om morbrodern förstod han att baronen var något av en förebild, men själv hade Marcel aldrig träffat honom. Till den dagen han gjorde det, vill säga.

Marcel strosade nedför strandpromenaden utanför sitt hotell när han plötsligt fick syn på en cirka fyrtioårig man med mörka mustascher. Mannen stirrade maniskt på honom. Hans blick var genomträngande och forskande, som om han hade varit en utländsk spion eller på rymmen från dårhuset. Det var något obehagligt över hela hans uppenbarelse. Marcel rös.

Scenen är hämtad ur Marcel Prousts (1871–1922) På spaning efter den tid som flytt och återges i Carl-Johan Malmbergs nyutkomna bok Lyckans gåta: Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (Wahlström & Widstrand). Malmberg verkar som kritiker och essäist i Svenska Dagbladet och har skrivit en rad tankeväckande böcker om konst och litteratur.

Läs även: En gentlemans intresse enligt Borges

Berättaren i På spaning, som Malmberg väljer att kalla Marcel. är vid tillfället för scenen ovan mycket ung. Först senare i boken förstår läsaren vad Palamèdes blickar berodde på: sexuell attraktion. Detta förklarar emellertid inte det förryckta i hans uppträdande. I ett särskilt välskrivet kapitel av Lyckans gåta ställer sig Malmberg den fråga som många Proustläsare har funderat över: Är baron de Charlus galen? Malmbergs svar blir jakande. Han anför sedan en serie bevis i form av citat ur romanen. Inte minst spelar baronens avskedsbrev till Marcel en avgörande roll. I brevet förklaras bland annat faktumet att baronen har blivit ratad av den unge man han är förälskad i, med ärkeängeln Mikaels inblandning. Om baronen hade fått träffa sin älskade hade han säkerligen mördat honom, vilket ängeln ville förhindra.

Denna drastiska tolkning är typisk för Malmbergs kritik. Efter att i det första kapitlet av Lyckans gåta ha givit en kortare genomgång av handlingen i På spaning, liksom en bakgrund för dess tillkomst, ägnas de resterande 500 sidorna åt vad som närmast kan beskrivas som en serie tematiska essäer.

Scenen ovan är hämtad ur kapitlet Palamède de Charlus & galenskapen. Även andra karaktärer i På spaning tillägnas ett eget kapitel: hertiginnan de Guermantes, hushållerskan Françoise och den redan nämnde Robert de Saint-Loup. I andra kapitel jämförs Proust med andra författare, som exempelvis August Strindberg, James Joyce och Gérard de Nerval.

Mest originell är Malmberg när han fokuserar på Prousts stil, och på romanen som text snarare än berättelse. I kapitlet Maximen tecknas bilden av På spaning som en form av maximsamling. Beskrivningen kan tyckas underlig med tanke på Prousts notoriska ordrikedom. Han är knappast känd som en mästare av de korta sentenserna. Men genom en serie jämförelser med genrens mästare – La Rochefoucauld, Wilde, Nietzsche – lyckas Malmberg med den tillsynes omöjliga uppgiften. Vissa meningar i På spaning framstår mycket riktigt som maximer, till exempel: ”De verkliga paradisen är de paradis man förlorat.”

En invändning mot Lyckans gåta är att författaren ofta upprepar sig, inte minst med avseende på citaten, som inte sällan återkommer fyra, fem gånger. Till Malmbergs försvar ber han själv om ursäkt för saken i bokens inledning, men påminner om att kapitlen kan läsas som delvis fristående essäer. Efter att ha sträckläst boken rekommenderar också jag en sådan läsning. Det är inte en bok man bör skynda sig igenom.

Lyckans gåta är ett litteraturkritiskt lapptäcke. Den är fylld till brädden av citat från På spaning, som sätts i samband med varandra för att illustrera olika aspekter av romanen. Ofta slås en brygga upp mellan delar av romanen man själv aldrig hade kopplat samman, eftersom de återfinns på så vitt skilda ställen. Genomgången är som tidigare nämnts tematisk snarare än kronologisk, och bilden av romanen smälter sällan ihop till en lättfattlig enhet. Den som tagit del av Malmbergs tidigare produktion känner igen arbetssättet, inte minst från Var hemlig och gläds, hans utmärkta bok om den irländske poeten William Butler Yeats.

Läs även: Författaren som råkade bli engagerad

Malmbergs förhållande till sitt studieobjekt kan liknas vid en förälskelse: Vi tar reda på varje detalj om den vi älskar, men om någon frågar oss hur hon är som person blir vi svarslösa. Ett sådant omdöme kräver nämligen en form av distans.

Inte heller i Malmbergs bok står några slutgiltiga omdömen att finna. Det beror på att hans läsning är oavslutad. Lyckans gåta är produkten av en pågående romans.

Vincent Flink Amble-Naess är kulturskribent och essäist