I en tv-intervju framhöll den argentinske författaren Jorge Luis Borges att den kärnfulla stilen i hans skrifter var en konsekvens av hans blindhet. De seende kunde föra anteckningar och skriva om, men han var tvungen att memorera sina texter ord för ord, till dess han fick tillfälle att hålla diktamen.

Beskrivningen är överdriven; Borges var kärnfull långt innan den ärftliga sjukdomen tog synen ifrån honom, liksom den hade tagit hans farfars fars syn under Bolívars dagar och hans fars syn när seklet var ungt. Men förklaringen är ett gott exempel på författarens förmåga att finna utsökta bilder, som är svåra att glömma.

Borges var en säregen författare. Ofta betraktas han som en förgrundsgestalt till den magiska realismen, stilriktningen som för många kommit att känneteckna den latinamerikanska 1900-talslitteraturen mer än någon annan. Han har hyllats av nobelpristagare som Gabriel Garcia Márquez, Octavio Paz och Mario Vargas Llosa, men själv förvägrades han priset av delvis politiska skäl. Ändå var han inte okänd. Tvärtom var han redan under sin livstid en berömd författare.

Läs även: Moraliska pekpinnar när Etnografiska gör utställning om ”oss”

Som ung medlem av det argentinska avantgardet gjorde han sig ett namn bland konnässörerna med debutverket Att glöda för Buenos Aires, en samling passionerade dikter fulla av månljus och rosor och andäktiga tystnader. Decennier senare – när han var professor i engelsk litteraturhistoria – skulle han komma att föreläsa inför fullsatta auditorier, och få sina uppsatser publicerade i välrenommerade tidskrifter. Men det var varken dikterna eller de akademiska meriterna som gjorde Borges berömd, utan novellerna.

I samlingarna Alefen, Fiktioner och David Brodies rapport utvecklar han sin egen variant av genren. Texterna tar inte sällan formen av ett slags skönlitterära essäer, som avhandlar fiktiva människor och händelseförlopp som om de vore verkliga.

Berättelsen Tre versioner av Judas är skriven som en lärd skrift över den svenske teologen Nils Runeberg, vars akademiska författarskap avhandlas av textjaget. Runeberg har gjort sig till ovän med kyrkan genom sin bok Kristus och Judas, där han framställer Judas som en reflektion av Jesus i den mänskliga världen. Vad de andra lärjungarna gjorde med kroppen, gjorde Judas med anden, och offrade ära, godhet och dygd, för att hedra Herren. I det sena verket Den hemlige frälsaren går Runeberg ett steg längre. Där fastslår han att Gud ville göra det största offret, och att en eftermiddag på korset inte kunde jämföras med en evighet av fördömelse. Därför var det inte Jesus han valde till sin inkarnation, utan Judas.

Kanske kände Borges till etymologin för ordet ”heresi”, som på grekiska ursprungligen betydde ”att välja”. Runeberg väljer en detalj i frälsningsberättelsen, och förvrider händelseförloppet så att allt kommer att kretsa kring den. Han tjusas av sitt studieämne, och misstar det för Gud.

Om Tre versioner av Judas är en studie i heresi, behandlar novellen Teologerna en mera småaktig försyndelse, nämligen den akademiska fejden. Aurelianus och Johannes av Pannonien ägnar all sin vakna tid åt att förgöra varandra, och att anklaga varandra för att brista i ortodoxi. Genom Aurelianus försorg döms Johannes till kättarbålet, men rivalen hinner inte njuta sin hämnd särskilt länge, ty strax efter avrättningen träffas han av blixten. I himmelen återser konkurrenterna varandra, men något är förändrat. I Guds ögon finns det inga skillnader mellan dem, visar det sig. De är i själva verket samma person.

Berättelsen kan läsas som en varning för vår tid, där åsikterna blivit så viktiga för vår känsla av identitet. Ur evighetens perspektiv liknar våra ståndpunkter varandra så mycket att de blir omöjliga att urskilja. Den som baserar sin självuppfattning på så flyktiga saker bygger sitt hus på lösan sand.

Temat fördjupas i den sena novellen Shakespeares minne. Herman Soergel möter en man som erbjuder honom något han funnit under sin tid som kolonialläkare i Indien. Det är William Shakespeares minne han erbjuder. Soergel är skepisk, men tackar ja och tar emot gåvan. Till en början tror han att han har blivit lurad, ingenting tycks nämligen ha uppnåtts genom transaktionen. Men sakta börjar herr Soergel förändras. En morgon står han framför badrumsspegeln, och citerar en strof av den engelske 1300-talspoeten Geoffrey Chaucer, trots att han är övertygad om att han aldrig har läst den tidigare. I hans minne blandas Soergels liv sakta men säkert ihop med skaldens. Om nätterna ser han de dödas ansikten, och igenkänner dem som sina vänner: de elisabetanska poeterna Ben Jonson och George Chapman, som umgicks med barden i hans vitkalkade stuga i Stratford-upon-Avon.

Novellen är en betraktelse över minnets och den personliga identitetens natur, men i viss mån är den också en karikatyr av den engagerade läsaren. Under läsningen händer det att vi förlorar oss själva, vilket för Borges var en åtråvärd effekt. I en intervju redogör han för sin syn på meningen med livet: Vår plikt är att bli lyckliga, och lyckliga blir vi genom läsning.

En livstid av studier gjorde Borges till en bildad man, vilket inte sällan framgår i novellerna. Han lät sig inte begränsas av tid eller plats, utan tog hela mänsklighetens historia till substrat för sina litterära experiment. Texterna skildrar alltifrån en nazistisk officers tillvaro i ett förintelseläger till Minotaurus tankar i kung Minos labyrint eller gaucholivet på den uruguayanska slätten.

Den som läser Borges möter en levande lärdom, som saknar beröringspunkter med det urvattnade bildningssurrogat som våra politiker tror ska kunna rädda oss från sjunkande PISA-resultat, populistiska partier och växande utanförskap. Själva styrkan i novellerna är att de inte fyller någon funktion utöver att skänka läsaren några ögonblicks vila från henne själv.

Läs även: Vill du vara en god människa eller vill du göra gott?

På samma avspända sätt, menar Borges, bör också pedagogerna betrakta litteraturen. I en självbiografisk essä ger han sin syn på hur litteraturhistorisk undervisning bör bedrivas: Läraren ger sin elev en bok att läsa, och tycker hon inte om den får hon försöka med någon annan. Litteraturens rikedom är outsinlig, och det finns alltid något som kan fånga ens intresse. Ingenstans hos Borges finns tanken på litteraturen som ett medel för att uppnå nationell enhet, eller som en garant för ett demokratiskt sinnelag eller som en behändig förberedelse inför arbetslivet. Synsättet går på tvärs med det moderna samhällets nyttomaximerande ideal.

Redan under sin livstid var Borges på många sätt en representant för en svunnen tid, vars värderingar var dömda att gå under. Det torde ha varit uppenbart också för honom själv. Ändå envisades han med att framföra sina otidsenliga tankar om litteraturens egenvärde. Man kan fråga sig varför han valde att predika för de döva.

Kanske är det Borges egen röst vi hör, när den irländske upprorsmannen i novellen Svärdets form delger oss sin livshållning:

En gentleman intresserar sig bara för förlorade företag.

Vincent Flink Amble-Naess är kulturskribent och essäist.