I Odysséens tionde sång stiger Odysseus och manskapet i land på ön Aiaia. I jakt på mat företar sig en av besättningsmännen en exkursion inåt land. Där får han syn på ett palats med upplysta fönster. Någon går vid en väv därinne och sjunger så det ekar i stengolvet.

Mannen återvänder för att hämta kamraterna, och en kort stund senare sitter de till bords i palatset. Värdinnans namn är Kirke, och snart visar det sig att hon är opålitlig; genom en magisk brygd förvandlar hon manskapet till grisar.

Odysseus lyckas tids nog bryta förtrollningen, och besättningen återfår sin mänskliga form. Men enligt filosofen Plutarchos slutar berättelsen inte där. En av männen, Gryllos, vägrar nämligen bli människa. Den djuriska tillvaron är överlägsen den mänskliga, menar han. Djuren är nöjda med att leva för dagen, men människan är perverterad i sin strävan efter framgång.

Händelsen återberättas i Horace Engdahls nya bok op. 101, vars omslag pryds av en gris i grekisk rustning och en trollkvinna. Engdahl frågar sig vad som vore den moderna motsvarigheten till Gryllos uppror. Att vägra konsumera media, blir svaret. ”Det som definierar oss som människor idag”, skriver han, ”är ju att vi kan upprepa vad som stod i tidningen.” Själv har han levt på behörigt avstånd från nyhetsmedierna under en längre tid. Han följer inga bloggar, poddar eller Instagramprofiler och framför allt – han läser inga tidningar. Med böckerna är det annorlunda:

Ett nutida djuriskt levnadssätt bör, om det ska avvika tillräckligt markant från det genomsnittliga mänskliga levnadsättet, inbegripa ett avsevärt mått av klassikerläsning.

Att Engdahl identifierar sig med Gryllos är ingen nyhet. Också boktiteln Den sista grisen (2017) lär vara en anspelning på honom. Men i op. 101 är liknelsen mera explicit. Kanske beror det på att Engdahl redan tycker sig ha misslyckats med sin plan att ställa sig vid sidan om samhället.

Den senaste tidens förvecklingar har berövat honom hans mildhet, och han har blivit vad han under sin ungdom alltid betraktade med ironisk distans – en engagerad författare. När han läser sina gamla texter tycks det honom som om de aldrig hade skrivits om inte just han hade fattat tycke för ämnet. Hans nya alster däremot, rör sig allt närmre det offentliga samtalets epicentrum. I ett av fragmenten konstaterar han besviket att han inte längre är en författare han själv skulle vilja läsa.

Läs även: Johan Lundberg: Den europeiska kulturens långsamma död

Åtskilliga av texterna i op. 101 vittnar emellertid om att Engdahl går alltför långt i sin självkritik. De inledande fragmenten går under namnet Från min balkong. Författaren har flyttat från Stockholm till Göteborg och fått distans till sitt tidigare sammanhang. Här trängs betraktelser över de politiska strömningarna i vår samtid, med intelligenta läsningar av George Sand och Leopardi.

I den andra delen Klockan tio närmar sig författaren sin tidigare, aforistiska form. Fragmenten är av varierande längd, alltifrån några sidor till en enda mening. I en särskilt minnesvärd passage reflekterar Engdahl, mot bakgrund av Horatius och Byrons diktning, över dialogen som konversationsform. Den är överskattad, menar han. Deltagarna stretar i olika riktningar, missuppfattar varandra och envisas med att rasta sina käpphästar. I slutändan blir alla lika missnöjda. Bättre är i så fall den varierade och infallsrika monolog som förs av en person som verkligen äger talets gåva.

Varje text i samlingen präglas av det sublima lättsinne som har kommit att bli Horace Engdahls kännetecken, och som sedan hans debut i offentligheten alltid retat gallfeber på de humorlösa. Som läsare får man en känsla av att boken lika gärna hade kunnat förbli oskriven – som om den vore produkten av ett stundens infall, ett försök att hålla igång just en sådan monolog som författaren själv håller högre än samtalet.

Boken avslutas med två mera sammanhållna essäer. Den första, Hur det är, behandlar J.S. Bachs Matteuspassion och har tidigare publicerats i Svenska Dagbladet. Också titelessän op. 101 avhandlar ett musikstycke, nämligen Beethovens pianosonat Nr. 28 i A-Dur, opus 101. Styckets brist på översiktlighet leder in på en reflektion över livets beskaffenhet. Inte heller livet har någon helhet, konstaterar Engdahl.

I den mån vi betraktar det som en sammanhållen berättelse med början, mitt och slut, har vi helt enkelt missförstått det. Trots vår karriärism, vår strävan efter framgång och vårt ständiga planerande, är meningen med livet bara att leva – dag efter dag.

Läs även: En stor bok, en vacker beskrivning av självklar kärlek

Den avslutande essän op. 101 är det enda som skvallrar om att boken är skriven av en människa som passerat sjuttio, och inte – som det annars hade verkat – av en man i tjugo- eller trettioårsåldern. De avslutande reflektionerna gör samma intryck på mig som den inbillningssjuke som trots sin goda hållning och de rosiga kinderna försäkrar att hon när som helst står i begrepp att falla ihop och dö.

Kanske har jag i mitt undermedvetna närt en förhoppning om att Horace Engdahl en dag ska visa sig vara något annat än en dödlig människa. Varför inte en gris? En Särimner i ostruken skjorta som trots kultursidornas slaktförsök ständigt återvänder, beväpnad med nya och mer förargelseväckande formuleringar.

Nåväl, hans böcker har vi alltid kvar. Och här har vi ännu en pärla.

Vincent Flink Amble-Naess