I slutet på april sparkades chefen för den iranska tankesmedjan Center for Strategic Studies som det engelska namnet lyder, Hesamodin Ashna, av Irans president Rouhani. Skälet var att en intervju med Irans utrikesminister, Mohammad Javad Zarif, läckt ut.

Intervjun, som spelades in i mars 2020, var tänkt att sändas efter det iranska presidentvalet i juni som en del i ett muntligt historieprojekt av den intervjuande journalisten Saeed Laylaz. Under intervjun framgick det klart och tydligt att Zarif talade ”off the record” och att innehållet absolut inte var ämnat att läcka ut före valet, samt att flera av uppgifterna inte var ämnade att offentligöras alls.

Men det var precis det som hände och i spekulationerna om vem som läckte går det att få lite insikt i vad som sker inom det styrande skiktet i Iran.

I intervjun, på sammanlagt sju timmar, går Zarif hårt åt det iranska revolutionsgardet (Iranian Revolutionary Guard Corps, IRGC) för dess allt större roll i det iranska samhället, inklusive ett mycket stort ekonomiskt ägande. Enligt vissa analytiker kontrollerar IRGC hela 2/3 av Irans ekonomi, och detta inom nyckelområden som bygg- och energisektorn, bankväsendet och telekommunikation. Zarif kritiserar vidare den i januari 2020 dödade chefen för IRGC:s så kallade Qudsstyrka (som är IRGC:s förlängda arm utanför Iran), Qassem Soleimani och anklagar honom och IRGC för att utgöra den egentliga makten i Iran. Zarif är tydlig i sin kritik och understryker att han som landets högste diplomat måste underordna sig militären i alla lägen. Vidare anklagade Zarif IRGC för att ha försökt förhindra kärnvapenavtalet mellan Iran, USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina (Joint Comprehensive Plan of Action, JCPOA) helt och hållet genom att bearbeta Ryssland att sätta käppar i hjulet.

Kritiken som Zarif framför mot IRGC i synnerhet och militären i allmänhet i den läckta intervjun är således mycket tuff och i efterdyningarna av det avslöjande materialet har Zarif beklagat och delvis bett om ursäkt. I synnerhet sedan president Rouhani strax efter att intervjun läckt ut offentligt kritiserat honom.

Att militären och IRGC i synnerhet har stor makt är knappast någon nyhet. Sedan IRGC bildades direkt efter den islamiska revolutionen 1979 har dess inflytande i Iran bara växt, och den yttersta makten ligger inte hos den civila regeringen utan hos den förhållandevis lilla kretsen runt presidenten, den högste religiöse ledaren Ali Khamenei och militären.

Det finns två huvudlinjer i analyserna om vem som läckte och varför. Enligt den ena var det Zarif själv som såg till att intervjun läckte ut före presidentvalet i juni. Zarif räknas som något av en ”moderat” kraft i Iran och syftet skulle i så fall ha varit att underminera de konservativa krafterna inför valet.

Det anses troligt att nästa president kommer att komma ur den kretsen. Denna tes styrks av att det inte är troligt att ge en sådan intervju och tro att uppgifterna inte skulle komma ut. Zarif har tidigare förnekat att han har presidentambitioner, men hans namn har ständigt dykt upp i interna iranska källor när Rouhanis efterträdare diskuterats, och hans namn var ett av de tre främsta som Irans Reformister publicerade i början på maj.

Zarif har länge räknats som del av det pragmatiska lägret som vill normalisera förbindelserna med omvärlden så mycket det går. Att då visa sitt avstånd mot IRGC och framhäva en mer pragmatisk sida, något som är populärt hos befolkningen som lidit svårt under den hårdföra politik som regimen fört understött av IRGC, kan därför ha varit ett sätt att stärka sina aktier inför framtiden.

Den andra huvudlinjen menar att det just är konservativa krafter som läckt intervjun i syfte att underminera Zarif och förhindra att han, eller någon annan i det pragmatiska lägret, blir president.

Det må finnas president- och parlamentsval i Iran, men varje kandidat måste godkännas av ett råd bestående av religiöst skolade individer som effektivt förhindrar någon mer liberalt sinnad person från att kunna kandidera. Att därför smeta ner individer som Zarif med anklagelser om illojalitet mot regimen och revolutionen kan i ljuset av det vara ett effektivt sätt att hindra någon från att ens komma ifråga som kandidat.

Intervjun avslöjades av Iran International och enligt dem är det som hände en illustration till det kaos som råder inom den styrande kretsen hos regimen.

Oavsett vem som i slutändan visar sig ligga bakom läckan (vilket vi kanske aldrig får veta) är det som hände ändå talande för hur Iran styrs. Nämligen att det sista ordet inte nödvändigtvis ligger hos den civila regeringen utan hos Ali Khamenei, IRGC och vissa höga militära företrädare.

Det i sin tur betyder att även om ett nytt avtal om JCPOA kan förhandlas fram i Wien och USA återansluter sig till det, finns inga garantier för att Irans ledning kommer att följa det. Det är det dilemmat som Bidenadministrationen och de andra avtalsparterna måste förhålla sig till.

Läs även: Lars Trägårdh: ”Nationalstaten är ett mirakel”

Magnus Norell är forskare inom terrorism och internationella demokrati- och säkerhetsfrågor. Han har doktorerat i statsvetenskap.

De åsikter som framförs i krönikan är skribentens egna.