Han möter oss med en spade i handen. 

Krögarsonen från Ängelholm kämpar med roten från ett kapat träd som växer för nära huset på Hallandsåsen i byn Hov. 

– Den går djupt, sitter stenhårt, jag vet inte hur jag ska få upp den, säger han, Lars Trägårdh, professor i historia, med rötterna i bygden, som emigrerade till USA men återvände till de skånska… eh… rötterna. 

Han var bara 17 år när han 1970, som han brukar säga, flydde landet. Han upplevde Sverige som ett väldigt trångt samhälle. 

– Den tiden var höjdpunkten för förmyndarsverige. Svenskarna hade haft ganska skoj fram till 1950–1960-talen men Socialdemokraterna hade alltmer höjt skatterna, nykterhetstraditionen var stark och hälsovårdsnämnden var väldigt aktiv och gjorde livet svårt för hedonister i allmänhet och min far, krögaren, i synnerhet. Sen fanns det så klart ett element av att jag var ung och äventyrslysten. Jag var upplärd av min far att det finns tre saker som är viktiga i livet: Vin, kvinnor och sång. Det var min livsfilosofi som jag sen i Kalifornien översatte till sex, droger och rock’n’roll. 

Efter att ha arbetat som förskolelärare, drivit café och företag inom datagrafikbranschen började Lars alltmer fundera på det land han lämnat. Han började forska i historia, om folk-begreppet i svensk och tysk politisk kultur och disputerade efter flera års arkivforskning i Sverige och Tyskland på Berkleyuniversitet 1993.

Efter 40 år på andra sidan Atlanten återvände Lars Trägårdh år 2010 till Sverige. Han råkade komma i samma veva som Sverige började bli alltmer politiserat, inte minst i migrationsfrågan, och blev en offentlig röst med annorlunda för att inte säga djupare perspektiv och kunskaper om Sverige. 

Lars Trägårdh har blivit en profilerad röst i frågor om nationalstaten, det svenska samhällskontraktet, de nordiska modellerna, folkhemmet och välfärdsstatens historiska rötter. Han leder dessutom ett större forskningsprojekt som rör den sociala tilliten i Sverige. Mest känd är han kanske för sin bok ”Är svensken människa”, som han skrev tillsammans med Henrik Berggren där begreppet statsindividualism myntades. 

Idag är han knuten till Ersta Sköndal Bräcke högskola, bor på Södermalm i Stockholm men också i den gamla klockarebostaden på Bjärehalvön, vars äldsta del är byggd någon gång i början av 1800-talet. Från huset ser man havet någon kilometer bort och Hallands Väderö. Det är en vacker, bördig, prunkande trakt och bara några kilometer från den dramatiska, steniga stranden Hovs Hallar där Ingmar Bergman spelade in ”Det sjunde inseglet”. 

– Det här huset är en av få goda affärer som jag gjort i mitt liv. Mina föräldrar hade börjat bli gamla och jag ville kunna besöka dem enkelt i Ängelholm. Jag letade runt och hittade det här huset 1990, ett fattigtorp där den äldsta delen varit byns skola en gång i tiden. 

Lars hade för en gångs skull i sitt liv lite pengar efter att ha sålt ett hus i Kalifornien. Men ändå inte särskilt mycket med tanke på hur budgivningen utvecklade sig.

– Det stod till slut mellan mig och en riksdagsman från Stockholm. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna vinna budgivningen. 

Men Lars visste råd. 

Han for till Systembolaget i Båstad, köpte en flaska whiskey och åkte till huset där säljaren, 96-årige skräddarmästaren Dore Dahl, bodde.  

– Han var en profil i trakten, hade rykte om sig som kvinnokarl, en vass dansör på traktens många dansbanor, nu skröplig till kroppen men kristallklar i knoppen. 

De satte sig i Dores ljugarstuga, pratade och drack. 

Lars sa: 

– Jag har lagt mitt sista bud. Jag har nått gränsen för vad min ekonomi klarar. Men du bör veta en del saker innan vi dricker klart. Om du bestämmer dig för att sälja till mig är du alltid välkommen hit. Och om du vill kan du bo kvar här ytterligare ett år eftersom jag ändå är nere i Berlin för att forska. Samtidigt måste du veta att om du säljer till den här stockholmaren kommer han att riva huset och bygga ett schabrak. Det som varit ditt liv kommer att försvinna. Jag vill bara att du ska veta det. Men, nu pratar vi inte mer om det, nu dricker vi whiskey.

Dagen efter ringde en sur mäklare till Lars och sa att Dore hade bestämt sig för att avstå högre bud och sälja till honom. 

– Det blev faktiskt så att han bodde här ett år till och vi blev kompisar. Han besökte mig ibland och jag honom på hans äldreinrättning. När han fyllde 100 hade både hans son och hans yngre kvinna Ida dött och han satt ensam på ett hem nere i Båstad. Jag brukade besöka honom och var den enda gratulanten när han fyllde 100. 

Lars Trägårdh är en lysande berättare och kunskapsförmedlare, och till skillnad från många andra akademiker oupphörligt intressant att lyssna till. Inte minst eftersom han har förmågan att ”dra ut linjerna” i en sammanhållen berättelse om Sverige. Han talar intensivt, lika mycket med händerna och ansiktsmimiken som med rösten. Genom sitt sätt framstår han som mer amerikansk än svensk. Eller kanske snarare som en hybrid av två kulturer. 

– I USA är jag svensk, i Sverige är jag amerikan, säger han.

Blicken och analysen av ”det svenska” är knivskarp. Han liksom ser det som de flesta andra inte har förmåga att sätta ord på eftersom de flesta är för nära sin egen kultur. Eller för att citera den kände sociologen Seymour Martin Lipset: ”An observer who knows only one country knows no countries.” 

Om än inte i närheten av dystopisk i sin analys av Sverige, är han ändå bekymrad över dagens politiker, både den politiska vänstern och högerns representanter. 

– Det är inte så att vi är begåvade med kreativa, karismatiska ledare som utstrålar enorm tankeverksamhet. Vad som var imponerande med svensk socialdemokrati, om man går tillbaka till åren mellan 1910- och 1950-talet, var det politikers oräddhet för tänkare. De kom från folkbildningstraditionen, hade en enorm respekt för lärdom, och var orädda för akademiker. Idag får man känslan av att vi har politiker som är broilers, utan bakgrund i samhället i stort, sällan förankrade i den akademiska världen. Många av dem lämnade universiteten innan de var klara, om de ens läst någonting. 

Lars Trägårdh berättar hur chockad han blev när Fredrik Reinfeldt avgick samma kväll som han förlorade valet 2014. 

– Hade verkligen Per Albin Hansson gjort det? Tage Erlander? Nej, de var där på livstid. Det var ett kall, det var på allvar. I dag har man en känsla av att politiker ser politiken som en personlig investering så att de kan tjäna pengar när de sen blir privata konsulter. 

Du sysslar ju med tillitsforskning och nyligen publicerade ni en ny tillitsbarometer. Hur ser resultaten ut?

– Om vi börjar med de goda nyheterna så ser vi ingen generell tillitskollaps i Sverige. Det finns en liten dipp men det är inget dramatiskt. Däremot, vilket är mer oroväckande, är det enorma skillnader mellan olika delar i Sverige. Det finns inte ett Sverige längre. Däremot många olika lokalsamhällen. På Södermalm där jag bor har vi skyhöga siffror vad gäller generell tillit. Siffrorna ligger runt 75 procent vilkt är astronomiskt högt i jämförelse med andra delar av Sverige. Globalt sett är det osannolika siffror. Cyklar du däremot ut till Rågsved, inte så långt från Södermalm, landar siffrorna på 30 procent. Rosengård ligger ännu lägre, kring 27 procent. Sen har vi andra tendenser som också är oroväckande. Vi har sjunkande upplevd trygghet. Här ser vi också stora skillnader mellan olika lokalsamhällen och har sett den sedan 2009. Och sjunkande trygghet tenderar att samvariera med lägre lokalsamhällestillit. Ytterligare en aspekt är att de yngre har allt lägre tillit. Det är mer illavarslande att det blir en vägvisning om hur det kommer att se ut i framtiden.

Du har tidigare gett dig in i debatten kring skillnaden mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter. Om du börjar med medborgerliga rättigheter, vad är det?

– Medborgerliga rättigheter handlar om samhällskontraktet i Sverige. I grund och botten är det enkelt: medborgare jobbar, betalar skatt och förtjänar rättigheter. Arbete och beskattning är helt centrala element. I slutändan handlar det om en villkorad altruism. Det handlar inte om att vi är snälla utan vi ingår i en ömsesidig relation där alla drar sitt strå till stacken. Alla gör det de kan och då får man tillbaka sånt som vård, skola, omsorg. Det är en ganska sträng logik som bygger på idén om den skötsamma arbetaren som varit en viktig gestalt i den svenska folkrörelsetraditionen med rötter i nykterhets-, arbetar- och frikyrkorörelsen.

Och mänskliga rättigheter?

– Mänskliga rättigheter bygger på en kvasireligiös föreställning om alla människors lika värde, inför Gud, som sen fick en sekulär variant. Det är något helt annat, en helt annan logik. Det är fråga om en villkorslös relation. Där tänker man inte i termer av att någon har bidragit till ett samhälle utan att alla, i kraft av att vara människa, förtjänar ett slags välgörenhetsgest. Det är raka motsatsen till den form av rättigheter som finns i samhällskontraktet inom en nationalstat. Detta har anammats och bakats in i en anglosaxisk tradition där man juridifierar, man skapar en ny typ av rättigheter, knutna till internationella konventioner. Problemet med detta är att det inte finns en global stat med en budget, vilket betyder att det konkreta, det faktiska, det som handlar om kronor och ören, ändå måste knytas till nationalstaten. Det är bara inom en sådan allt detta kan förverkligas. Det uppstår en spänning mellan dessa båda idéer som kommit att definiera debatten vi har i Sverige. 

Är det nedvärderandet av nationalstaten som öppnat upp för ett konkurrerande system?

– Det finns en tankefigur från åtminstone 1980-talet som hävdar att nationalstaten är förlegad. Från höger har man en vision om en global marknad och att staten med sina skatter och regleringar står i vägen. Den postnationella vänstern hakar upp sig på nationalstaten eftersom man kopplar den till främlingsfientlighet, till rasgemenskap. Sammantaget finns en väldigt negativ bild av staten från båda håll.

Är det inte för att man per se tänker på staten som ethnos och inte demos?

– Precis. Och det där är spektakulärt när det kommer till socialdemokratin. De var ju själva så noga från Per Albin Hansson och framåt när de formulerade idén om folkhemmet. De hade två ord: Folkhemmet, medborgarhemmet. Det var en tydlig betoning på demos snarare än ethnos. Samtidigt finns det, måste erkännas, en slags föreställning om en gemensam berättelse, om ett gemensamt ”Vi”. Jag menar att vi har en ganska mäktig historisk berättelse om Sverige. Strävan efter frihet och ideal om lagbunden ordning är något som är inbäddat i vår gemensamma berättelse om landet. Denna är fjärran från det vi såg i Tyskland. På 1930- och 40-talen uppstod en demokratisk nationalism som inte bara omfamnades av socialdemokraterna utan av andra politiska partier, som liberalerna. Vi hemföll inte åt etnisk nationalism.

Läs även: Han sade upp sig och blev klimataktivist

Är det ens möjligt att leva i ett land utan en nationell berättelse?

– Mycket tveksamt. I grunden ser det ut så här: Det naturliga för människan är den lilla gemenskapen, klanen, ett par hundra individer. Tillit har man i första hand till den egna gruppen, det kallas partikulär tillit inom forskningen. Detta är något universellt. Därför finns det ingen anledning att ägna tid åt att förklara vad främlingsfientlighet är. Den ingår så att säga i människans dna. På goda grunder. Man måste vara försiktig gentemot människor man inte känner eftersom de kan utgöra ett hot. Det som är intressant med nationalstaten är att den inte bör ses som en begränsning utan snarare något oerhört, att vi lyckats skala upp till en idé som är inkluderande, upp till en nivå från ett par hundra till i Sveriges fall tio miljoner människor. Detta är inget annat än ett mirakel. 

–Det är så fascinerande att vi, om vi ser till dagens debatt, är totalt blinda för detta, att vi i stället ser nationalstaten som något negativt. I stället för att förstå att om vi ska kunna skala upp ytterligare, vilket i och för sig är en sympatisk tanke, till Europa, till hela världen i termer av människan, det är inget jag per se har något emot, måste vi lära oss hur ett land som Sverige lyckades skala upp från klanen till nationalstaten. Det är där vi har någonting att lära, hur vi gick från att expandera från den lilla gruppen till att inkludera allt fler människor i ett samhälle till att ingå i ett tillitssamhälle som bygger på någon slags berättelse om ”oss”.

Glöm allt snack från välmenande svenskar som pratar mångfald och mångkultur. Ni måste ha klart för att det finns en svensk kultur.

Hör du någon politiker eller parti som talar om detta?

– Ardalan Shekarabi skrev ett litet manifest för några år sen som går i den här riktningen, om att Sverige faktiskt är en nationell stat och att vi fortfarande måste erkänna medborgarskapet som helt basalt. Tankefiguren är egentligen inte historiskt främmande för socialdemokratin. Därför är potentialen ännu större hos socialdemokratin. Borgerligheten har knutit upp sig till det globala marknadssamhällets primat. Katarina Barrling skrev en fin artikel för några år sen, när hon gjorde en genomgång av detta. Hennes lite provokativa tes var att alla de politiska partierna, utom Sverigedemokraterna, hade anammat ett globalistiskt perspektiv med mänskliga rättigheter. Samtidigt tenderar Sverigedemokraterna att, i motsats till 30-tals-socialdemokraterna, omdefiniera den svenska nationen mot en mer etnisk inriktning. Samtliga partier har låst sig i en position att allt som Sverigedemokraterna gör är hemskt. Och det innebär att om de nu skulle vilja uppgradera medborgarskapet och nationalstaten kommer beskyllningen att de börjat bli bruna av sig.

Vad kan man göra för att underlätta för migranter att bli en del av det svenska ”vi:et”?

– När jag håller föredrag för nyanlända brukar jag säga: Glöm allt snack från välmenande svenskar som pratar mångfald och mångkultur. Ni måste ha klart för att det finns en svensk kultur. Det finns några väldigt konkreta praktiker, lagstiftning och institutioner. Vi har faktiskt individuell beskattning. Det finns ingen valfrihet där. Ni kan inte komma och säga att ni vill ha en annan typ av beskattning. Och ni kan inte säga att ni vill ha en annan familjepolitik i Sverige. Ni kan inte säga att det offentliga inte ska ha ansvaret för de äldre. Det ingår inte i paketet. Jag menar att vi måste vara tydliga om detta. Det finns en tendens i Sverige att nedvärdera svensk kultur, som om det vore något unket och ofint. I stället håller vi fram andra kulturer och säger att vi ska ha respekt för dem. En del hävdar att den svenska kulturen är en form av vit maktutövning, men det där är ett tankefel. I grund och botten har alla samhällen en kultur eller också har inga en kultur. Min erfarenhet är att de som lyssnar på mig är väldigt nöjda med det här budskapet. När jag förklarar den svenska statsindividualismen, samhällskontraktet som är baserat på individen, befrielsen av beroenderelationen av familjen är det som om något klickar till, det blir användbart för dem. 

– Om vi har en mer realpolitisk ansats vad gäller invandringen och integrationen skulle vi kunna dra fördelar av att Sverige när det är som bäst är ett stort frihetsprojekt. Jag är helt övertygad om att det vi delar med människor runt hela världen är människans dragning mot frihet. Alla föredrar att vara lite mer än mindre fria. 

Rent konkret, vad kan göras för att förbättra integrationen?

– Nyckeln in i samhället är näringslivet eftersom bara arbetet kan ge dig en ställning och en väg in. Var finns arbete i Sverige? Framför allt i näringslivet, företagen, butikerna. Det är de som borde vara helt i fokus. När vi är Malmö och tittar på utsatta områden ser vi att affärer, som ICA, är en central aktör eftersom alla människor är där varje dag.  De här affärerna orienterar sig mot sina kunder och anställer folk som bor lokalt. En av affärerna vi tittade på hade människor från 25 länder som talade sju olika språk. Det innebär att de spelar en enorm roll för förtroendeskapande åtgärder. De använder folk att översätta brev från olika myndigheter, är dessutom ofta postombud, man har kontaktnät. Man spelar och viktig vardaglig roll i lokalsamhället, ofta mer viktigt än de offentliga institutionerna. Arbetsplatserna – och skolan – är centrala aktörer. I USA såg jag under alla år alla dessa små företag och affärsverksamheter som startades av nyanlända. 

– Vi har en politisk diskussion som är mer eller mindre döfödd. Å ena sidan en politik som handlar om vilka resurser man ska ge till myndigheter som ska hjälpa nyanlända. Och från höger kommer mer och mer en dominerande idé att det enda som är viktigt är att begränsa invandringen. Det är inte särskilt kreativt. Vi kommer leva med migration i all framtid. Vi måste bara vara kreativa. 

Ska man göra som USA, inte ge försörjningsstöd?

– När jag kom till USA 1970 kunde man komma in i landet om man hade en sponsor. Den som var din sponsor fick gripa in om du misslyckades. Jag kom dit som student, men hade kompisar som kom genom en sponsor. Detta var ett sätt att öppna dörren. Det ingick liksom i kontraktet att inte ligga samhället till last. Det var inget alternativ. 

Hur får man tag på en sponsor om man är flykting?

– Det är delvis en praktisk fråga. Det fanns förmedlingsbyråer som parade ihop folk. Låt oss säga att du och jag bestämmer oss för att ta ett ansvar under två år för någon. Då får vi stå för fiolerna. Då skapas incitament för både dem och oss att utnyttja tiden väl. Vi som redan har kontakter och nätverk kan agera och koppla upp dem mot produktiva sociala nätverk. Svenskar får inte jobb genom arbetsförmedlingen utan genom att vi har kontakter och känner folk. Sponsring är inte bara en fråga om pengar utan om att dela med sig av sitt sociala kapital. Det finns stora möjligheter att vara kreativ för det svenska samhället. Det har också den poängen att man genom detta synar bluffen hos de människor som sitter på Södermalm och pratar vitt och brett om att de är för fri invandring. 

Optimist eller pessimist inför framtiden?

– Jag är inte en alarmist, men jag menar att vi bör känna en viss kontrollerad oro och ta allt det här på allvar. Vi måste börja ha en mycket mer verklighetsbaserad diskussion, både vad Sverige är för land, historiskt och idag, och vilka grundföresättningarna är för oss att agera i migrationens tidevarv. Det är en form av kontrollerad optimism, men det hänger på att vi gör rätt.

Läs även: Lars Åberg: Missnöje kan man inte informera bort

TEXT: Per Brinkemo

brinkemo@bulletin.nu

FOTO: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle