Den första partiledardebatten sedan valet hölls ikväll i SVT. Debatten innehöll båda vinnare och förlorare, men ingen större förlorare än den partiledare som valde att inte dyka upp.

Först handlade debatten om den höga inflationen. Kristersson började med att nämna mängder av satsningar och tog så klart upp reduktionsplikten. Magdalena Andersson å sin sida klagade på skattesänkningar, som, vilket Kristersson påpekade, inte är några skattesänkningar alls utan bara inflationsjusteringar av brytpunkter för statlig och annan skatt.

Kristersson kontrade sedan: Tänker ni höja skatten i nästa budget?

Läs även: Strandhäll om Twitter: Finns tweets ”man önskar att man inte skrivit”

Andersson svarade inte på frågan, utan upprepade istället sitt påstående om skattesänkningar som Kristersson redan vederlagt. Man får intrycket att Andersson har svårt att tänka på fötterna och inte tänkt igenom hela replikskiftet. Kristersson fullkomligt krossar Andersson i skattefrågan: Lovar Andersson högre skatter, ja eller nej? Andersson duckar två gånger till, sedan är duellen slut. Redan från början var det lätt att konstatera att Kristersson skulle stå som en av debattens vinnare.

Dadgostar argumenterar för pristak, och ger samtidigt ett bra argument för varför alla riksdagsledamöter bör ha läst minst 7,5 högskolepoäng i nationalekonomi. Att politiker sätter priser är något som hör hemma i Sovjetunionen och ekonomihistoriens papperskorg. Åkesson tar kraftigt avstånd från Dadgostars planekonomi, och får ta sig an rollen som ekonomiprofessor, och förklara enkla ekonomiska samband för de andra partiledarna om hur lägre produktionskostnader (som lägre bränslepriser) leder till lägre priser för konsumenter.

Muharrem Demirok försökte vara någon sorts ”mellanväg” mellan bidragsvänster och höger. Framstår mest som intetsägande. Hur skulle lägre arbetsgivaravgift för unga märkbart påverka inflationen? Jag, som filosofie doktor i nationalekonomi, förstod ärligt talat inte vad argumentet här är.

Sedan kulturpolitik. Jimmie Åkesson påpekade att Stenevi och Miljöpartiet styrt kulturen, med satsningar på mångfald och feminism. Att Åkesson upprepar ”skamlös vinhora” var ett smart retoriskt drag. Hans fråga om Miljöpartiet tillåtit att en nazist läst sagor, om nazisten under sagostunden inte brutit mot exempelvis hets mot folkgrupp var briljant. Hjälper det förresten HBTQ-personer att någon som kallar sig skamlös vinhora läser sagor för barn? Åkesson är, med rätta, skeptisk. Stenevi menar att biblioteken som bjuder in drag queens gör det för att efterfrågan finns, Åkesson kontrar smart att om efterfrågan funnits, så hade de som varit intresserade kunnat betala för det själva.

Johan Pehrson gick därefter till hård attack mot Åkesson. Ett osmart drag av ett parti som överlever på grund av stödröster. Varför göra drag queens till en stridsfråga? Jag förstår att Pehrson vill skapa avstånd mellan sitt eget parti och SD, men detta är helt fel fråga. Pehrsons politiska strategi och överlevnadsinstinkt är obefintlig.

Bara en parentes: Dadgostar hävdade att regeringen inför angiverilagar. Saken är den att ”angiveri” redan förekommer flitigt i Sverige: Försäkringskassan och Skatteverket ber på sina hemsidor människor att tipsa om bidrags- och skattebedrägeri, och Polisen ber alltid allmänheten att anmäla brott de sett eller som de misstänker sker. I Dadgostars Sverige så har golare inga polare. Lyckligtvis är det inte det Sverige vi bor i.

Läs även: Skogkär: Äntligen ska Sverige sluta strössla med medborgarskap

Klimatdebatten handlade inte helt oväntat om reduktionsplikten. Här kom Magdalena Anderssons svagaste moment, i en för henne mycket svag debatt: Efter att ha kritiserat regeringen vägrade hon ändå lova att hon ville återinföra reduktionsplikten på den höga nivån där den ligger idag. Anledningen är enkel: Att gå till val på att höja dieselpriset med över fem kronor vore politiskt självmord. Ändå framstår det som oerhört svagt att kritisera en politisk åtgärd och sedan inte lova att göra den ogjord.

Integrationsdebatten känns knappt värd att kommentera då allting som sades sagts tidigare. Det enda som blev tydligt är att alla har sin egen definition av mångkultur, vilket bidrog till att göra debatten omöjlig. Alla pratade kort sagt förbi varandra.

Slutligen: Ebba Busch lyste med sin frånvaro. Officiellt var anledningen att hon behövde semester och ville spendera söndagskvällen med att skapa minnen med sina barn. Faktum är dock att ingen politiker tagit så mycket stryk som Ebba Busch de senaste månaderna, och mycket av det är självförvållat. Hennes hantering av Ingerö var skamlig, och det har blivit mer än tydligt att hon inte var förberedd på rollen som näringsminister. Elstödet försenades, reduktionsplikten blev klar först idag.

Busch var en utmärkt oppositionspolitiker, men har visat sig vara en desto sämre regeringspolitiker. Och eftersom politik trots allt går ut på att regera, så gör detta Ebba till en långsiktig belastning för sitt parti och för regeringen. Så gott som alla på regeringssidan har uttalat sitt stöd till Busch och hennes beslut att ta semester istället för att debattera. Själv misstänker jag att det underförstådda budskapet till Ebba är, ”Absolut, ta semester – och gärna en permanent sådan”.

Forssmed, Buschs ersättare i debatten, som förövrigt kandiderade mot Ebba Busch i Kristdemokraternas partiledarval 2015, klarade utmaningen väl och framstod som en mycket trovärdig ersättare till Ebba Busch. Han vann klimatduellen mot Demirok, som hakade upp sig på vindkraften som enligt Demirok på något vis skulle leda till lägre elpriser. Återigen något jag som nationalekonom inte förstår. Det skulle inte förvåna mig om Forssmed snart ersätter Busch, och då inte bara i debatter.

Debattens vinnare? Kristersson som vann duellen mot Andersson och framstod som den han ville framstå – den vuxne, saklige personen i rummet. Åkesson som briljerade även i ekonomipolitiken, normalt inte SD:s starkaste område, och som visade att han kan debattera inte bara som oppositions- utan även som regeringspolitiker.

Största förlorare bland de närvarande blev Magdalena Andersson vars velande och upprepade stela one-liners knappast ens kan ha imponerat på Socialdemokraternas egna väljare. Den allra största förloraren? Tveklöst Ebba Busch.

Läs även: Hjort: Är den svenska folksjälen en A-lott?