När människan uppnått en viss ålder är det som om livet mest består av ständiga upprepningar, händelser, handlingar och ritualer till förvillelse lika tidigare händelser, handlingar och ritualer. Allting är redan gjort en första gång – första kyssen, första fyllan, första arbetet, barn är födda, äktenskap inledda och avslutade, utbildningar fullbordade eller misslyckade. Ingen jungfrulig mark finns kvar att bryta. Viss variation förekommer, men blott inom vissa ramar. Man firar jul och har semester, fyller år och arbetar, äter middag och går på bio.

Man har blivit något och kan därför inte bli mer. Livet har formats efter alla val som gjorts, allt som valts och som valts bort och det är för sent. För sent att ändra sig, börja om, bli någon annan. Ingen frågar längre ”Vad vill du göra? Vad ska du bli?”. Jean Améry skriver i Über das Altern (1968) att tiden förvandlar oss till ”varelser utan potential”. Den åldrande utvecklas inte mer. Hon är det hon är, tills hon inte längre är. Framtiden har varit. Nu väntar bara förfallet och sedan döden, intigheten, den totala negationen.

När jag först läste Amérys dystopiska reflektion kring åldrandet nickade jag instämmande. Då var jag strax över trettio, och ålderdomen kändes avlägsen; som något som drabbade andra. Först nu, fyllda femtio och nästan lika gammal som Améry var när han skrev om åldrandets fasor, förstår jag att han har fel. En människa är stadd i ständig förändring, på ont och på gott. Huruvida hon stagnerar, stelnar och stillnar beror i hög utsträckning på den egna inställningen. Man behöver inte acceptera att vara ”en varelse utan potential” bara för att man uppnått en viss ålder.

Läs även: Falska poliser lurade äldre par på bankuppgifter

Covid-19-pandemin och hanteringen av densamma har dessvärre blottlagt en beklämmande syn på äldre människor inte olik den jag själv hyste när jag först mötte Amérys tankar. I den svenska debatten konstrueras äldre män och kvinnor som ”sköra”. De omtalas som ”våra äldre” som ”ska skyddas”. Människor över sjuttio betraktas kollektivt som svaga, inte bara i fysisk mening utan också mentalt svaga. Som om äldre människor varken äger autonomi eller individualitet. En gammal människa är inte ett subjekt i egen rätt. Hon har i pandemibekämpningens namn reducerats till ett objekt för omsorg, blott en i den anonyma massan av gråhåriga och rynkiga.

”När han var ung var han ingenting”, skriver Améry ”och därför också allting.” Han kunde revolutionera världen, skriva romaner och filosofi, bo på gatan eller i ett palats. Han var ung, i kroppen och i världen, och världen och tiden var hans. Då var tiden en möjlighet. Nu är tiden en fiende. Améry skrev Über das Altern när han var 55 år. Han ville berätta om åldrandet som det är, det fula, det ömkliga, det eländiga, smärtan i kroppen och ångesten inför döden. Obarmhärtigt beskriver han känslan av förlust, kroppens förfall, främlingskapet inför tillvaron, osynligheten som är en av ålderdomens konsekvenser.

Läs mer: Svängningen: Publiktaket för evenemang kan höjas kraftigt

Osynligheten är påtaglig för en åldrande kvinna, kanske i all synnerhet om man en gång varit en vacker kvinna, en sådan kvinna som är van att uppmärksammas. Man blir, som Améry skriver, osynlig. Det må vara hänt att man inte längre är centrum för andra människors uppmärksamhet – men måste man acceptera osynlighet i en vidare bemärkelse? I svensk offentlighet är människor över en viss ålder nästan frånvarande. Redan som medelålders blir du mindre intressant, för att inte säga överflödig. Låt mig för all del påminna om CUF:s LAS-kritiska film om ”Britt-Marie, 45”.

45 år. Då betraktas man alltså som ”äldre” och därmed överflödig i Sverige. Spannet då man betraktas som vuxen i det här landet är inte stort. Fram till trettio räknas du som ”ung vuxen” och efter 45 är du alltså ”gammal”? Blott femton år av ditt i genomsnitt 82,56 år långa liv räknas du alltså som ”vuxen”.

Två miljoner av Sveriges befolkning består idag, enligt SCB, av män och kvinnor över 65. Det är runt tjugo procent av Sveriges befolkning. Gruppen förväntas dessutom växa till tre miljoner fram till 2060. Ändå är de tämligen osynliga i offentligheten. I Sverige betraktas ungdom som en kvalitet i sig själv. Det är en ytterst banal syn på människan och ett brott mot hur ålderdom och åldrande betraktats tidigare i mänsklighetens historia. Under antiken betonades tidens – åldrandets – betydelse i vägen mot vishet, klokskap och omdömesförmåga.

Läs även: Vi kan inte censurera fram sanningen om Covid-19

Simone de Beauvoir resonerar om tidsbegreppet i sin bok om åldrande och tid, La Viellesse (1970). de Beauvoir beskriver hur människans förståelse av och attityd till fenomenet tid har förändrats. I antikens Grekland betraktades tid som en kreativ princip. Medan tiden passerar lär vi och minns: vi blir till i tiden. Detta, skriver de Beauvoir, förändrades under medeltiden. Tiden sågs istället som en destruktiv och nedbrytande kraft. Tiden blev en fiende.

Fronesis, klokheten, omdömesförmågan, är en dygd och inte en färdighet, slår Aristoteles fast i Den nikomachiska etiken (svensk översättning 1967). Utvecklandet av dygder kräver övning – och eftersom den här dygden är relationell till sin natur kräver utvecklandet av individens omdömesförmåga tid. Det finns ingen handbok i omdömesförmåga: För att bli en omdömesgill person krävs erfarenhet och interaktion med andra människor. Det krävs tid och levt liv. Därmed är den åldrade människan i allmänhet klokare än den yngre. Som Cicero låter Cato den äldre säga i De senectute – ”stordåd utförs inte av styrka, snabbhet eller muskler, de är resultatet av tänkande, karaktär och omdömesförmåga. Detta är förmågor som inte minskar med stigande ålder, utan tvärtom ökar”.

Läs även: Danmark skänker vaccindoser till Ukraina: ”Vi har en bra och nära relation”

Améry beskriver åldrandet i termer av främlingskap. Den åldrande känner inte längre igen sig själv. Hon känner inte längre igen världen. Hon har blivit en främling inför den värld hon lever i och inför sin kropp och sitt ansikte. Hon är hemlös i tid och i rum och vet inte längre vem hon är eller vad hon är. Simone de Beauvoir ger uttryck för samma känsla av främlingskap och desorientering i La Force des choses (1963): “När jag läser namnet ‘Simone de Beauvoir’ ser jag en ung kvinna framför mig, en kvinna som råkar vara jag…”. När hon ser sig själv i spegeln är det inte längre ”Simone de Beauvoir” som möter henne utan en äldre, okänd kvinna vars ansikte hon inte längre känner igen: ”Jag äcklas över mitt utseende nu; ögonbrynen som söker sig nedåt, mot påsarna under ögonen, de alltför fylliga kinderna, de sorgsna rynkorna kring munnen… Jag ser mitt ansikte som det var, angripet av tiden, sjukdomen utan botemedel.”

Trots äcklet har de Beauvoir en betydligt försonligare inställning till åldrandet och tiden än Améry. Att ha levt och funnits till en längre tid är en styrka för en intellektuell. Tiden, åren, åldern för med sig inte bara visdom utan också frihet, menar hon. ”Life is a long preparation for something that never happens”, skriver William Butler Yeats i The King’s Threshold (1904) och det är en tämligen befriande insikt. Det kommer aldrig att hända. Det kommer aldrig att börja, livet, ty du är mitt i det – och mer än så här blir det inte.

Läs även: Man rånade 95-årig kvinna – slet smycke från halsen

Hur ska tiden, mitt liv, mätas? I antal skrivna ord? Levda dagar? Födda barn? Flyttar, uppbrott, resor? Länder jag besökt, saker jag gjort och människor jag träffat? Kanske handlar livet om mellanrummen, om det som aldrig blev? Allt det där som stannade vid en tanke? Böckerna som inte skrevs, projekten som aldrig genomfördes, kyssarna som uteblev? Tiden låter sig inte fångas, oavsett vilka enheter vi mäter den i. Tiden fångar oss, hinner upp oss och slukar oss.

Insikten i livets ändlighet och tidens tempo manar till reflektion. De år vi välsignas med bör levas fullt ut, också då vi betraktas som äldre. Hannah Arendt lyfte fram de kvaliteter som åldrandet innebär, de förmågor som bara en människa som levt ett långt liv äger. Arendt skriver i The Life of the Mind (1978) att åldrandet visserligen innebär en förlust av framtid, men att bristen på framtid inte behöver orsaka ångest. Bristen på framtid kan istället ge utrymme för reflektion och försoning, tid att göra bokslut, att, som Sören Kierkegaard skriver, ”förstå sitt liv baklänges”.

Ålderdomen är en tid för introspektion, en tid när begären mattas och egenintressets pockande krav tystnar. Den åldrade människan är, som Hannah Arendt uttrycker det i ett brev till sin vän Mary McCarthy, ”fri som ett löv i vinden”, befriad från lojaliteter och krav. Tänk om vi, också i Sverige, kunde ge utrymme för den klokskap och de fria tankar människor med ett långt liv bakom sig äger förmåga att formulera. Tänk om vi kunde tillmäta äldre människors erfarenheter och perspektiv på tillvaron lika stor betydelse som vi tillmäter yngre människors. Tänk om vi kunde se äldre människor som autonoma, reflekterande individer med mycket att bidra med snarare än som ett skört kollektiv som behöver tas om hand.