Kristdemokraternas utspel om att Sverige behöver en ny myndighet, som ansvarar för alla välfärdsutbetalningar, adresserar det alarmerande faktum att landet sedan decennier härjas av systemhotande brottslighet. Men lösningen är inte ytterligare en myndighet.
Det är inte tu tal om att Kristdemokraternas utspel på Dagens Nyheters debattsida (19/5) syftar till att ytterligare kavla upp ärmarna mot den omfattande välfärdsbrottsligheten. Systemen exploateras och dräneras när skattepengarna läcker ut till organiserade och samvetslösa bedragare.
Kristdemokraterna har helt rätt i problembeskrivningen att välfärdsbrotten är ett angrepp mot samhällets gemensamma skyddsnät samt att vi måste vi ha vattentäta, rättssäkra system som vaktar våra inbetalda skattepengar.
Att assistansstöd har möjliggjort vapenhandel och sjukpenning finansierar gängkriminella blixtbelyser att välfärdsbedrägerier är lika bisarrt som det är systemhotande.
Kristdemokraternas förslag om en myndighet för utbetalningskontroll är dock inte nytt, utan det föreslog Lars-Erik Lövdén (S), som utredde den avancerade och organiserade välfärdsbrottsligheten (SOU 2017:37).
Det är dystert att vi skriver år 2021 och att den verklighet Riksrevisionen, Polisen och andra myndigheter, utredningar och kommittéer uppmärksammat i decennier blivit värre. Kriminaliteten har eskalerat. I decennier har således den organiserade och systemhotande brottsligheten varit välkänd, dokumenterad och utredd. Ändå tycks det år ut och år in vara måndag hela veckan och stiltje för de skarpa åtgärderna.
Det är systemen som har möjliggjort det. Inom myndighetssverige har det inte varit en ryggmärgsreflex att varje utbetalad krona är intjänad av någon annan – och regeringar från höger till vänster har inte vidtagit de åtgärder som krävts.
Det paradoxala är att vi måste skrota tillitskulturen för att kunna bygga upp tilliten igen.
Att införa konstnadskontroll vad gäller assistansersättning i Försäkringskassans regleringsbrev gjordes först för några år sedan. Innan år 2011 fanns inte heller krav på tillstånd för att bedriva assistansverksamhet, tidsredovisningar behövde inte heller inlämnas. År 2011 hade reformen sjutton år på nacken och rapporter och larm hade det funnits många av.
År 2015 överlämnades betänkandet Personuppgiftsbehandling på utlännings- och medborgarskapets områden till regeringen, betänkandet gav lagförslag på hur informationsutbytet mellan myndigheter behöver vässas. Det är sex år sedan.
Lösningen är således inte ytterligare en myndighet. Att skapa nya myndigheter för att dölja bristen på politisk handlingskraft har istället varit den socialdemokratiska regeringens specialitet. Nyinrättade myndigheter splittrar dessutom upp uppgifter och kompetens, Jämställdhetsmyndigheten är ett exempel på det.
Istället måste de centrala och befintliga myndigheterna få tydligare regler och krav på ansvar, uppföljning och redovisning. Mycket är även en kulturfråga och att förändra kulturer och värderingar kräver ett målmedvetet arbete från myndigheternas sida.
Den tillitskultur som skymmer sikten för ansvar, redovisningsskyldighet för att varje hundralapp ska hamna rätt och för att resurser är ändliga, måste förändras. Denna kultur i kombination med bristen på politisk ”verkstad” har blivit en guldgruva för välfärdsbrottslingar som skrattar hela vägen till banken.
Det paradoxala är att vi måste skrota tillitskulturen för att kunna bygga upp tilliten igen.
Läs också: https://bulletin.nu/sa-latt-bestaller-du-ett-kontraktsmord-i-sverige
