När regeringen i veckan tillsatte en utredning om vistelseförbud för barn och unga – i klartext att de som skapar no go-zoner för andra ska drabbas av no go-zoner själva – blev det en tydlig illustration till tillståndet i nationen.

För det första att åtgärden alls behövs, förstås. Och det gör den, sedan länge. För det andra att regeringen tänker sig att de redan hårt belastade socialsekreterarna ska ha ansvar för att fatta besluten om kriminella unga. För det tredje att det gullas med föräldrarna, som uppges inte ha så lätt att sätta gränser och att åtgärden är ett sätt att stötta dem. För det fjärde att många medier, lika betingade som Pavlovs hundar, ställer frågan om åtgärderna strider mot barnkonventionen.

Vi skriver år 2021 och fakta i målet om verkligheten lyser alltså fortfarande med sin frånvaro. Fortfarande ska vi låtsas som om problemen med barn och unga kriminella är en fråga om mjuka frågor, som ska lösas av socialtjänsten. Och att det bara handlar om att föräldrarna ska bli bättre på gränssättning.

Läs också: Sverige – en välbärgad man som försöker skaffa sig vänner

I själva verket är det så att vi har intifadaliknande situationer i förorterna och i orter över hela landet. Sverige har varit inne i en successiv och nedåtgående spiral, där grupperingar kapat åt sig makten och infört sina normer, värderingar och regler i det vakuum som uppstått. Förorten ses som ett eget territorium. Polis, myndigheter, staten och svenskar betraktas som ockupanter som ska bekämpas.

Problemen är relaterade till invandrargrupper och det är så välkänt att vi inte längre behöver länka till alla reportage, nyhetsartiklar, rapporter, böcker, utredningar, delbetänkanden, studier, domar och forskningsresultat som i decennier påvisat detta samband som en grundläggande faktor. Det är till och med en poäng att inte göra det. Vi vet detta. Nu är tid att slå fast att kunskapsmassan finns. Punkt.

Parallellen mellan det som händer i Europa, genom en över tid långvarig och stor invandring från länder i Mellanöstern, och fenomenet intifada är inte ny. Israeliska forskare och franska socionomer, exempelvis, har studerat det förhållandet länge.

Intifador; våldsutbrott som upplopp och skadegörelse – bilbränder, stenkastning, bränder, fysiskt våld –, är i olika grader organiserade. En annan ingrediens är att inga vårdnadshavare syns till och att gängen av unga också består av barn. Drivkrafterna är segregerande: splittring och hat mot västvärlden. Incitamenten kan vara såväl politiskt som religiöst färgade.

För att få ordning på det här, och för att respekten för Sverige alls ska upprättas, hjälper det inte med dialogpoliser eller socialsekreterare. I stället behövs en grundläggande insikt om problemens natur och om att det här handlar om grupper med stark kulturell och religiös identitet och stabila strukturer för hur de organiserar livet. Det går inte att möta med verktyg formade för en annan verklighet, en annan kultur, en annan tid.

Därför är det rent oerhört att den socialdemokratiska regeringen gång efter annan skyfflar ned komplexa våldsproblem till socialtjänsten: allt från hanteringen av IS-terrorister till, som nu, barn och unga med en sådan problematik att de inte kan eller ska vistas bland folk. Till detta behövs i stället samhällets repressiva apparat.

Det är fullständigt nödvändigt med ett helt nytt tänkande kring värderingar, normer och olikhet. Sverige är diversifierat, segregerat och präglat av värderingskollisioner. Det är inte detsamma som en mångfald med mjuka, formbara kanter. Drömmen om att en lyckad integration kommer att lösa problemen är just en vacker dröm.

Det är inte meningen att vara riktigt så här dyster denna vackra junidag, Sveriges nationaldag.

Men enbart den gångna veckan har flera gånger blixtbelyst temperaturen i vårt rike. Inom Försvarsmakten fattas det 10 miljarder, konstaterar man i sitt kompletterande budgetunderlag. Konstitutionsutskottet (KU) lämnar svidande kritik mot regeringens hantering av pandemin. Den har brustit på alla väsentliga punkter, som beslutsfattande, samordning och att tillse att Sverige har vad som behövs i form av material.

Trygghet, försvar och hälsa. Dessa är fundamentet i ett samhälle. Och det har eroderat. Misskötseln av Sverige har tillåtits av alla politiska partier. Nu behövs ett moratorium för att få ordning på Sverige. Att koppla greppet om vårt land måste stå överst på alla dagordningar, vara temat för alla möten och beslut.

För att lyckas behöver Sveriges beslutsfattare vända sig utåt, till de nordiska grannländerna och till världen för att ta reda på hur man sköter ett land. Goda råd finns där ute, om bara den före detta humanitära stormaktens företrädare förmår lyssna, lära och agera, förstås. En smula hopp finns kanske för detta makalösa land, trots allt.

Glad nationaldag!

Annika Borg är politisk chefredaktör. annika@bulletin.nu Twitter: @AnnikaBorg1

Läs också: Vad är det för fel på våra förorter?