Den socialdemokratiska regeringen klarar inte landets finanser. För att lappa och laga har de för avsikt att ytterligare beskatta den redan hårt belastade medelklassen. Det är dags att medelklassen får nog.
Sverige är inte Frankrike, men ibland skulle man önska det. Några lass kålhuvuden utanför regeringskansliet eller rovor över infartsvägarna skulle höja temperaturen. Det svenska balanserade kynnet är i behov av mer eruption och färre suckar och knutna nävar i byx- och kjolfickor.
För det är småsparare Socialdemokraterna siktar in sig på i det senaste skatteutspelet: De unga som öppnat ett investeringssparkonto och försöker bygga upp en grundplåt till en egen bostad på den havererade svenska bostadsmarknaden. Den som lägger undan för en buffert i händelse av sjukdom eller som följer hushållsekonomernas råd och sparar ihop för att ha några månadslöner på banken.
Att ha 100 000 kronor på ett investeringssparkonto (ISK) är inte att vara miljonär. Den arrogans mot vanligt folk Socialdemokraterna visar i sin underlagsrapport för – ironiskt nog – ”fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa” ställer frågan om när det är nog på sin spets. Är inte gränsen nådd för hur hämningslöst det före detta monolitiskt statsbärande partiet kan straffbeskatta landets löntagare?
Signalen från Socialdemokraterna är övertydlig: Ingen krona, inget konto, ingen ynka plånbok kommer undan när den skenande offentliga välfärden ska betalas. Samtidigt som regeringen inte levererar statens kärnuppgifter, som trygghet, till sina medborgare.
Läs också: Högern måste sluta huka sig för vänstern
För några år sedan publicerade OECD en rapport om den pressade medelklassen. OECD lyfter fram att medelklassen är samhällets skattebas, men att verkligheten för medelklassen är en helt annan än tidigare. En stabil bostads- och yrkeskarriär, en hög standard på livsstilen och förväntningar på att barnen ska få det ännu bättre, utgör inte längre den stabila utvecklingen för medelklassen. Tvärtom; medelklassen liknas i rapporten vid en båt på ett hav med farliga grund.
I många av OECD:s länder, som Sverige, har medelklassens medianlöner ökat med en tredjedel mindre än inkomsterna för de rikaste tio procenten av befolkningen de senaste 30 åren. I Sverige uppger runt 70 procent att de tillhör medelklassen. Den förändrade situationen skapar klyftor och missnöje. Fler och fler inom medelklassen uppfattar att det socioekonomiska system de betalar skatt till och bidragssystemen är orättvisa och missgynnar dem.
I en uppmärksammad bok redan för tio år sedan beskrev den brittiske författaren David Boyle hur den pressade medelklassens livssituation och värderingar eroderar och hur allvarligt läget är. Boken bär den talande titeln ”Broke”, utblottad. Från svenskt vänsterhåll argumenterade man då för att medelklassen måste inkluderas i socialdemokratins och vänsterns klassbegrepp.
Klassförräderi skulle således bli benämningen på Socialdemokraternas senaste utspel mot medelklassen. Vi får väl se hur det blir med den interna vänsterdebatten om klass i dag.
I kölvattnet av covid-19 får de allt färre skatteinbetalarna, som ska betala för allt fler, vara beredda på att inget eget kapital – intjänat och beskattat – är heligt i socialdemokraternas Sverige. Pandemin och dess effekter tas, och kommer att tas, till intäkt för en ökning av skatteuttag och stegrande offentliga utgifter. Medelklassens kommande generationer kommer att få betala.
En opposition mer än på tå är vad som hade krävts, men inte riktigt vad som gives oss. Förvisso protesterar borgerligheten mot finansminister Magdalena Anderssons (S) skattenit, men följsamheten vad gäller att öka statens utgifter har varit alltför stor under det gångna året.
Statsvetaren Tommy Möller skriver i senaste numret av Axess (4/21) en längre artikel om Socialdemokraterna. Han resonerar även om det moderata parti, som under Gösta Bohman hade som sitt grundinslag att hålla ned den offentliga sektorn och utgifterna. Den offentliga sektorn sågs som ett hot mot friheten och det individuella ansvarstagandet. Välfärdsstaten ansågs skapa passivitet och en inlärd hjälplöshet. Så såg den moderata tankefiguren ut. Vart tog det partiet vägen? Det hade behövts i dag.
”Rör inte min plånbok” borde vara den nya folkrörelsen. Lägg därtill några lass rödkål utanför Rosenbad.
Annika Borg är politisk chefredaktör. Mejl: annika@bulletin.nu Twitter: @AnnikaBorg1
Läs också: Håll fast i det finansiella ramverket även efter covidkrisen
