När finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade Finansdepartementets senaste prognos på måndagen framhävde hon Sveriges relativt goda motståndskraft i krisen. Andersson hänvisade till de internationella kreditgivarnas betyg på Sverige. Hon påtalade att vårt stabila ekonomiska tillstånd var avhängigt vår låga statsskuld och vårt starka finanspolitiska ramverk. 

Så ska en förståndig finansminister låta. Men tyvärr har Magdalena Andersson inte varit övertygande på den punkten genom åren. Tidigare, till exempel, har regeringen pratat om att slopa överskottsmålet. Och så sent som i vintras kritiserade Riksrevisionen regeringen för att tulla på det finanspolitiska ramverket. Det finns ”avvikelser”, konstaterade Riksrevisionen. ”Bland annat har regeringen höjt utgiftstaken för 2021 och 2022 på ett sätt som saknar stöd i ramverket och som riskerar att medföra mindre effektiva utgiftsprioriteringar” (se Bulletin 21/1).

I bakgrunden skymtar den socialdemokratiska reflexen att vilja öka den offentliga sektorn.

Ett större offentligt åtagande är förstås klokt under en kris. Men långsiktigt är det inte en framkomlig väg.

Redan i dag är det svenska skattetrycket extremt högt, i internationell jämförelse. Vi har fjärde högst skatter i hela den industrialiserade världen. Det går förvisso att komma ytterligare något högre. Danmark och Belgien ligger någon procentenhet ovanför oss, Frankrike ett par. Men det svenska skattetrycket ligger alltså ungefär 10 procentenheter ovanför genomsnittet i OECD. Och cirka 20 procentenheter över USA:s. Vägen till uthållig tillväxt och stigande välstånd går troligen inte genom Belgien och Frankrike. Tvärtom har Sverige framgångsrikt alltsedan dåvarande finansminister Anders Borgs (M) tid förbättrat välståndet genom att sänka skattetrycket och göra arbete mer lönsamt. 

Sverige är ett av världens rikaste länder. Men vi presterar tyvärr en bit under vår potential. I den så kallade välståndsligan, det vill säga tabellen som visar ländernas köpkraftsjusterade BNP per capita, ligger Sverige på tolfte plats i OECD. Att ligga tolva är ingen katastrof, såklart, men ska vi klättra högre är ett ökat offentligt åtagande inte en börda vi vill släpa på. Länderna ovanför oss i tabellen har snarare generellt lägre skattetryck. 

En stram finanspolitik är önskvärd av bägge anledningar ovan. Det ger större motståndskraft och handlingsutrymme vid kris, och motverkar slentrianmässig utökning av det offentligas andel av ekonomin.

Efter covidkrisen kommer Sverige att behöva dra åt den offentliga livremmen rejält. Annars kommer vi att drabbas av sjunkande välstånd och sämre resiliens i nästa kris.

Krisen är ingen ursäkt att överge de principer som garanterar välståndet.