avatar
Krönikörer

Anosh Ghasri: Konstfack frälser oss från våra rasistiska synder

Symboliska spel och ideologiska reningsbad tenderar i svensk offentlighet att breda ut sig på bekostnad av sakfrågor. Den farsartade diskussion som pågår kring Konstfacks salong Vita havet är illustrativ för hur en uppsättning idéer har tagit makt över vår tanke, skriver Anosh Ghasri. 

22 feb 2021 09:00
Uppdaterad:
22 feb 2021 12:23

Symboliska spel och ideologiska reningsbad tenderar i svensk offentlighet att breda ut sig på bekostnad av sakfrågor. Den farsartade diskussion som pågår kring Konstfacks salong Vita havet är illustrativ för hur en uppsättning idéer har tagit makt över vår tanke, skriver Anosh Ghasri. 

KRÖNIKA. Under Fotbolls-VM 1990 möttes Kamerun och England i kvartsfinalen, en match som Kamerun förlorade. När kameran zoomade in på Kameruns avbytarbänk såg det uppgivet och dystert ut. Arne Hegerfors, som kommenterade matchen, sa då: ”det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.” En kommentar vars dubbeltydighet Hegerfors nog inte tänkte på i stundens ingivelse.

Idag hade Arne Hegerfors knappast hunnit ut ur kommentarsbåset innan kulturdebatten hade gått i spinn. Som ett hungrigt rovdjur letande efter första bästa rasistbyte, hade den ena efter den andra tyckaren kastat sig över honom.  

Tonläget har skruvats upp ordentligt sedan 1990. Idag diskuterar vi på fullaste allvar huruvida fysiska utrymmen, som Konstfacks utställningsrum Vita havet, ska klassas som rasistiska eller inte. Blotta bruket av ordet vit är tillräckligt för att dra igång jakten. Den luriga rasismen döljer sig i varje vrå av vårt samhälle och vår historia. Ja, inom snart sagt varje medborgare.

Debatten på Konstfack må vara ytlig och destruktiv, likväl är den illustrativ för den samtida diskussionen om rasism, representation och mångfald. Idéerna har idag större makt än plånböckernas tjocklek över människors sinnen. 

En akademiker, kulturarbetare eller ideologiskt ”medveten” medborgare kan nöja sig med en medioker lön och finna större tillfredsställelse i att vara överlägsen pöbeln. De agendasättande grupperna är dessutom överlägsna de allra rikaste borgarna som fördömer pöbeln, då de förmögna inte förstår problemen lika bra som akademikern, kulturarbetaren eller den ideologiskt medvetne medborgaren.

Med ett namnbyte biktar sig de ideologiskt rättrogna på Konstfack, samtidigt kan de lägga historien till rätta. När de har frigjort oss från alla synder – begångna eller ej, det är oväsentligt! – närmar vi oss frälsningen. Om bara ordet vit stryks, så är alla människor representerade och inkluderade. Så enkelt är det förstås inte i verkligheten. Men symbolik och reningsbad i det offentliga tenderar att vara viktigare än sakfrågorna. Kanske för att de senare är svårare att lösa.  

Diskussionen på Konstfack är det senaste utfällningen av det ideologiska paraply som vill täcka så mycket som möjligt av offentligheten. Gud förbjude att en droppe oheligt vatten, med opassande eller provocerande innehåll, spiller på medborgarna. Oren vätska kan förpesta deras medvetande. Under paraplyet, som hålls upp av företrädare för kritiska studier och andra teoretiska nymodigheter, är medborgarna skyddade från ondskan. 

Vår tids revolutionärer utgörs av belåtna lektorer, trygga professorer samt välmående studenter och kulturarbetare. Dessa ideologiskt medvetna medborgare är upptagna av att bekänna sig till den sanna tron. Den som är skeptisk till att byta namn på Vita havet blir då en kättare. Den som inte ser det rasistiska arvet i en färg är en belackare.  

Mångfald, representation, rasism, rättvisa och inkludering är orubbliga axiom i offentligheten. Kulturdepartementet gav Rättviseförmedlingen i uppdrag att ta fram en lista med namn på personer som kunde vara aktuella som ledamöter i styrelser och insynsråd. Idag kan arbetsgivare, i både privat och offentlig sektor, köpa tjänster av företag som ”möjliggör maktkritisk förändring”, som sägs tillhandahålla verktyg som gör arbetsplatser ”mer inkluderande” och ”icke-diskriminerande”. 

Vi behöver idag en kritisk inställning till kritiska studier.

De fint klingande orden är förstås paketerade i en i förväg bestämd ideologi, vars innersta kärna består av kritik av moderniteten och den västerländska livsstilen. Det är här som kritiska studier, eller analyser, övergår från att vara beskrivande till att bli normativa och fälla klara värdeomdömen. 

Vi behöver idag en kritisk inställning till kritiska studier. Normkritik har blivit normen, och dess företrädare har i många fall, som på Konstfack, makten att avgöra vad som är rätt, gott, önskvärt och rättvist. 

Medborgarna är emellertid själva kapabla att värdera historien och forma sina liv utan moraliska pekpinnar. De som ändå känner sig manade och vill vara salongsfähiga, kan för eget bruk anlita normingenjörer för att öka mångfalden och bekämpa rasismen. Det finns säkert fördelar med företag anställer en medelklassjamaican som förgyller lunchen med sin exotiska matlåda, en rasifierad iranier som är förtryckt av den kylige svensken, en mörkhyad kvinna med akademiska meriter inom astrologi eller en student på Konstfack med spetskompetens i rasifieringens historiska rötter och som dessutom bryter på Rinkebysvenska. På så sätt kan majoritetsförtrycket vägas upp. 

Men när etnicitetras, hudfärg, religion eller könstillhörighet blir de avgörande skiljelinjerna i samhället, då lär vägen framåt se mörk ut på riktigt. Vi står inför en huggsexa om vilka som är mest exkluderade och kränkta, istället för en debatt om hur landet och dess historia kan utvecklas till det bättre, det vill säga det som medborgarna egentligen förtjänar att ta del av

TEXT: Anosh Ghasri, krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.