”För att klara välfärdens finansiering behöver vi få hit upp emot 100 000 nya invandrare per år.” Det menade Arbetsförmedlingens dåvarande generaldirektör Mikael Sjöberg i april 2015 (DN 10/4-15). Han ville permanenta den höga nivå som rådde under upptakten till asylkrisen 2015.

Arbetsförmedlingens rapport ”Nettoinvandring, sysselsättning och arbetskraft” hade då räknat på de tänkta följderna av en åldrande infödd befolkning. Den skulle leda till, ansåg myndigheten, brist på arbetskraft, hämmad tillväxt och på sikt en havererad välfärd. Lösningen trumpetades ut i fetstil: ”Befolkningsökningen måste upprätthållas”.

Eftersom invandrarkollektivets sysselsättningsgrad var avgjort lägre än svenskarnas menade Arbetsförmedlingen att det krävdes en mycket hög invandring för att täcka de föreställda behoven. Och om integrationen fungerade dåligt behövde invandringen vara ännu större.

Generaldirektörens resonemang mötte ingen reell kritik (bortsett från enstaka gliringar på någon ledarsida). Inga politiker, myndighetschefer, företagsledare eller journalister ifrågasatte Arbetsförmedlingens argumentation.

I går presenterade Arbetsförmedlingen rapporten ”Arbetsmarknadsutsikterna våren 2020–21”. Den visar att arbetslösheten ”har ökat på bred front”. Ökningen inleddes redan 2019, men har förvärrats av pandemin.

Det avgörande problemet är att allt fler arbetslösa saknar de kvalifikationer som arbetsmarknaden efterfrågar. Detta gäller inte minst de som går utan arbete i 12 månader eller mer. Över 80 procent av de långtidsarbetslösa bedöms ha ”svag konkurrensförmåga”. Långtidsarbetslösheten är nu rekordhög och bedöms snart omfatta över 200 000 personer – halva den totala arbetslösheten. 25 procent av dem som registrerades som arbetssökande under förra våren har blivit långtidsarbetslösa.

Eftersom pandemin har snabbat på strukturomvandlingen – enklare jobb rationaliseras bort genom automatisering och digitalisering – är en återhämtning avlägsen.

”För långtidsarbetslösa med svag konkurrensförmåga är arbetsmarknaden särskilt
begränsad. Denna grupp är än mer koncentrerad till yrken med låga eller inga krav
på formell utbildning, såsom Städare, Restaurang- och köksbiträden och Övriga
Servicearbetare” skriver Arbetsförmedlingen.

LÄS OCKSÅ: Subventionerade jobb mest för invandrare

Arbetslösheten har under det senaste decenniet också alltmer utvecklats till en fråga om härkomst. Bland inrikes födda är arbetslösheten cirka 5 procent. Bland utrikesfödda närmar den sig 20 procent. För födda i Asien och Afrika ligger den omkring 30 procent.

Ju svårare problem, desto högre andel utrikesfödda. Av de långtidsarbetslösa är 63 procent utrikes födda. Ungefär var fjärde arbetslös, närmare 120 000 personer, uppbär ekonomiskt bistånd – socialbidrag – på grund av arbetslöshet. Av dem är 74 procent utrikes födda.

När regeringen får kritik för att så många går arbetslösa svarar den med sorglöshet. ”Vi har väldigt många som vill jobba i vårt land. Det är positivt. Arbetskraftsutbudet i vårt land är högre än i väldigt många andra EU-länder.” Så sade näringsminister Ibrahim Baylan (S) i riksdagen för en månad sedan.

Man kan skratta åt cynismen. Men kanske ska repliken snarare förstås mot bakgrund av den politik som Sverige i praktiken har fört, bortom retoriken om ”EU:s lägsta arbetslöshet”. Man har avsiktligen haft en hög invandring i syfte att ersätta den svenska arbetskraften, i full vetskap om att en stor del av de invandrade inte skulle integreras. Skapandet av en ny underklass efter etniska skiljelinjer skulle med den utgångspunkten kunna betraktas som en del av projektet.

Som Arbetsförmedlingens gd Mikael Sjöberg sade (SVT 5/12-16) ”Det föds helt enkelt för få för att vi ska klara oss utan invandring”.

LÄS OCKSÅ: Välkommen till det etniska klassamhället