Assarmo: Bondi Beach skedde inte i ett vakuum

Det är måndag när jag skriver det här. Måndagen den 15 december, och medan många av oss förbereder oss för att fira jul så har den judiska högtiden Chanukka just börjat. Och den började med ett terrordåd med (hittills) 15 döda och dussintals skadade.

Till en början var mediernas rubriker präglade av återhållsamhet. Det pågick visserligen en judisk fest på stranden men gärningsmännens motiv kunde man inte veta säkert. På amerikanska CNN gick nyhetsankaret ut med förmaningar till människor om att inte ”spekulera” och SVT Nyheter undvek till en början att alls berätta om det judiska firandet på stranden utan nöjde sig med att rapportera om att det var en ”turiststrand”.

SE ÄVEN: Holmgren: När far och son väljer texterna framför livet

Jämförelsen med exempelvis skjutningen i Risbergska skolan i februari är slående. Där spekulerades det redan från början i om gärningsmannen möjligen kunde ha ett rasistiskt motiv. TV4 var värst, och gick ut med en synnerligen tveksam ljudinspelning.

Så icke när det gällde Bondi Beach, där man iakttog exakt motsatt förhållningssätt.

Det höll dock inte särskilt länge, eftersom en av gärningsmännen snabbt kunde identifieras som Naveed Akram och den andre som hans far. Far och son Akram på mördarstråt, alltså, för att ta livet av så många judar som möjligt under en kväll som skulle präglas av ljus och glädje.

Nu uttrycker alla medier, svenska såväl som utländska, chock över det inträffade. Hur kunde det hända? I Australien intervjuas gärningsmännens hustru och mor, som kan vittna om att hennes son är ”en bra pojke” och ”en son som alla skulle önska sig”. En granne vittnar om hur både far och son brukade gå ut med soporna, så hur skulle de kunna vara terrorister och judehatare?

Det är som vanligt, alltså. Alla terrorister är alltid goda, snälla och beskedliga människor. Ända tills de inte är det längre.

Politiker som Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och dennes företrädare på partiledarposten Jeremy Corbyn (som för bara några år sedan uteslöts ur Labour efter att han avfärdat uppgifter om antisemitism som överdrivna) skriver tårfyllda inlägg på sociala medier. De är lika chockade som journalistkåren.

Eller är de verkligen det?

Det borde de inte vara. Både journalistkåren och politikerna borde ha förstånd nog att inse att det som hände på Bondi Beach inte skedde i ett vakuum. Det hände efter två års ökande hets mot Israel och mot det judiska folket. Det hände efter två år av massmedial slagsida mot Israel, till förmån för den terrororganisation som startade kriget i Gaza. Efter två år av en nyhetsrapportering som i mångt och mycket förlitat sig på uppgifter direkt från Hamas, och där Storbritanniens flaggskepp BBC till och med var så partiska att det resulterade i att chefer fick sparken.

Här i Sverige är vi inte bättre. Sveriges television har en Mellanöstern-korrespondent som med emfas betonar att Hamas är den part som verkligen vill ha fred, och Sveriges Radio har anlitat en Hamas-kopplad palestinier som ”journalist”.

När politiker råkar ut för folkets vrede på sociala medier, ofta efter att de har kläckt ur sig något ogenomtänkt, pratar gärna både politiker och mediekår om att ord spelar roll – att det blir konsekvenser av att ständigt sprida hat.

Det har de inte fel i. Men vad händer när de själva sprider hat från sina oändligt mycket större och mäktigare plattformar?

Svaret fick vi i söndags, på Bondi Beach. Och fast det varken är brittiska Labourpolitiker eller västerländska journalister som hållit i vapnen har de en skuld. För ord spelar roll. Hat, svartmålning och demonisering får konsekvenser. Västerländska medier, och många västerländska politiker, har bidragit till att legitimera den antisemitism som nu har orsakat minst 15 personers död och slagit åtskilliga familjer i spillror.