När bilden av Sverige blir mer lik den verklighet vi lever i händer något anmärkningsvärt, skriver Lars Åberg. De som borde ta ansvar för samhällsbygget tar avstånd från sin egen skapelse.

För några år sedan debatterades Sverigebilden på det sätt som blivit det gängse: man pratade om hur saker framställdes och inte om de verkliga förhållandena bakom framställningen.

Stefan Löfven är statsminister över ett land som har problem med självbilden. Foto: Anders Henrikson (CC BY 2.0)

Eftersom många problem kunde förutses förvånar det att så lite tankemöda lades på att förebygga och undvika dem. 

Åberg: Svartmålningen av Sverige har flyttat in hos regeringen

I woke-ideologin förenas reklam och journalistik, skriver Lars Åberg. En ny generation uppfostrare söker sin plats på scenen, och med humorlös moralism ska människor förmås att förstå att de har fel om det mesta.

I reklambranschen vill man ligga rätt i vinden, ett behov som är spritt inom verksamheter där attityder, åsikter och ordval ringar in grupptillhörigheten och markerar avstånd till dem som inte begripit hur det ligger till.

Lars Åberg är krönikör i Bulletin. Foto: Lars Strandberg.

Humorlösa woke-moralister är övertygade om sin egen förträfflighet, och vinner mark.

Åberg: De nya moralisterna ersätter gamla fördomar med nya

Utanförskapet används som förklaringsmodell för en högst varierad bukett av samhälleliga åkommor. Det har blivit en projektionsyta för allt som människor oroar sig för. Men varför förknippas det med invandrare när det kan se ut på så många olika sätt, undrar Lars Åberg.

I Sverige förblir man invandrare i generationer och har man invandrat förutsätts man leva i något som kallas utanförskap.

Rinkeby, en bild av utanförskapet. Men bara en av många möjliga. Foto: Houstička (CC BY-SA 4.0). 

Utanförskapet har blivit en projektionsyta för allt som människor oroar sig för. 

Åberg: Utanförskapet är den nya hembygden

Mängder av ungdomar lever idag under hederskulturens ok, men problemet är svårlöst. Och med rädslan att stigmatisera olika grupper har det uppstått en tankevurpa: Att man får för sig att det skulle vara mer fördomsfullt att motarbeta hederskulturen än att bevara den, skriver Lars Åberg.

När man bryter kontakten med familjen blir man ensam, säger tjejen som nu lever med skyddad identitet.

Minneshögtid för Fadime Şahindal som hedersmördades 2002. Foto: Erik Mårtensson/TT.

Hedersrelaterat våld och förtryck är ett slags gängkriminalitet.