I Texas lyckades de demokratiska ledamöterna i delstatens representanthus under juli förhindra en omröstning om nya vallagar genom att i en samordnad aktion sätta sig på flyget och helt sonika lämna delstaten. Eftersom den politiska församlingen då inte var beslutsmässig – för detta krävs närvaro av minst 100 av de 150 ledamöterna – kunde den republikanska majoriteten inte få igenom sitt omtvistade förslag.

Konflikten får mig att leta fram en gammal låt av det kaliforniska bandet The West Coast Pop Art Experimental Band, Suppose they give a war and no one comes.

Man behöver inte känna sympati för Republikanernas mekande med de lokala vallagarna för att förvånas över hur lagstiftare så demonstrativt kan smita från sin uppgift och paralysera beslutsprocessen. Det skulle inte fungera i den svenska riksdagen, där ledamöterna får skylla sig själva om de missar voteringen. När nya partier inte lyckats fylla sina stolar i kommunfullmäktige har det bara drabbat dem själva.

Det som spökar i Texas är förstås polariseringen och den djupa misstro mot den andra sidan som genomsyrar amerikansk politik. Den ömsesidiga antipatin mellan republikaner och demokrater har både hårdnat och ökat i omfattning. Klangbottnen utgörs som alltid av slitningen mellan centrum och periferi, det federala och det delstatliga, en motsättning som levt vidare sedan nationens födelse och som européer kanske först på senare tid börjat förstå genom EU:s utvidgade makt och Storbritanniens utträde.

Läs även: Norrman: Våldtäktsmän ska inte ha ersättning från staten

Det kan finnas goda skäl att hålla sig undan om närvaro är ett sämre alternativ. I flera länder kan flykt dessutom vara enda vägen till överlevnad. Åtskilliga har säkert i mindre dramatiska sammanhang umgåtts med tanken att dra i väg när allting blir för mycket. Om man inte kan besegra systemet får man se till att inte själv bli besegrad.

Britterna valde Brexit medan Demokraterna i Texas föredrog att hålla sig undan en omröstning som skulle ge ett resultat de inte ville ha. Att rymma till en annan del av landet fungerar förmodligen bäst i amerikanska Västern, där sheriffer fortfarande utses i lokala val och en skumraskfigur vid namn Roy Bean efter inbördeskriget kunde etablera sig som synonym med Lagen väster om Pecos.

För många är det fortfarande en tilltalande tanke att sticka till skogs och bara lämna alla vardagliga problem bakom sig. Dragningskraften hos föreställningen om ett liv i en stuga vid en tjärn som Walden i Massachusetts, som i Henry David Thoreaus berömda bok, med ryggen mot en ociviliserad civilisation, ökar dessutom med varje nyhetsrapport om skjutningar eller indragen samhällsservice.

Texasdemokraternas försvinnande kan sägas ingå, fast bara perifert, i en starkt mytologiserad amerikansk tradition, fångad i musik, film och litteratur, med individer som korsar delstatsgränser och byter identitet för att kunna starta ett nytt liv. På landsbygden är människor utlämnade åt väder och vind, men det är också möjligt att återvinna sin värdighet. De överger sammanhang de inte kan behärska. Det är inte givet att de röstar på valdagen. En femtedel av dem håller på att flytta medan ni läser det här.

Rörelser som velat checka ut från samhället har alltid funnits, ibland pådrivna av predikanter, andra har följt gröna vågor eller sin känsla av obehag inför armbågsegoism eller kriminalitet. Musikjournalisten Greil Marcus skrev i sin utmärkta bok Invisible republic (Henry Holt & Co, 1997) om ett ”old, weird America”, med sångare som gav röst åt spöken och sägner och själva lät som om kindknotorna höll på att äta sig genom skinnet när de öppnade munnen. Att resa på byvägar i Mississippi, Wyoming eller West Virginia kan fortfarande vara en färd ut i det tidlösa, till en tillvaro på andra villkor än det moderna samhällets.

Läs även: Brinkemo: Afghanistan är inte ett land

I Sverige har det länge funnits ett helt annat förtroende för det politiska systemet, för dess robusthet och förutsägbarhet. Besvikelsen blir därför större när löftena om vård, utbildning, trygghet och pension inte infrias. Samhällsbygget har blivit bräckligare, illa underhållet, och man behöver inte gå särskilt långt innan underjorden stirrar en i ögonen.

Ordet man söker, och letar efter, är ansvar.

Snarare än om att vilja nagla fast någon vid väggen handlar det om en förundran över hur de sociala ingenjörerna kunde förlägga sina verktyg och hur ansvar på så många områden kunnat upplösas i vattenånga.

Det är svårt att överge tron på ett system som har tjänat oss så väl, man vill hålla fast vid idén om ett moraliskt centrum vi alla kan kretsa runt. Och än så länge lämnar inga ledamöter riksdagen för att besluten går dem emot. Fortfarande går det att samtala även om de sociala medierna försöker intala oss motsatsen.

Populärkulturen har odlat flykttemat som en del av apokalypsen; flykten från Babylon, från New York, från apor och monster, från korruption, bestialitet och mänskligt förfall.

Men den här svenska flykten från ansvaret, vart för den oss och samhället?

Läs även: Springare: En ung polis mördas – politiker och polischefer måste avkrävas ansvar

Är det bara beslutsfattarna som tvår sina händer eller finns det ett spritt ansvar för att vi låtit denna anmärkningsvärt höga sociala trygghet försvagas? De som erbjuder en positiv framtidsvision är så få att man våndas vid tanken på sina barnbarn. En gång för länge sedan – det var strax efter millennieskiftet, men kan nu kännas som en annan tid – skrev jag i en artikelserie om förortens kräftgång om hur det till sist inte kommer att finnas fantasi nog att möta barnen med annat än repression.

Min tes var att vargen det ropats om redan hade kommit. Han står numera i månget gathörn medan politikerna bjuder över varandra med straffskärpningslöften. Det är också en form av flykt, en verklighetsflykt som pågått länge; en flykt från ansvaret att se bortom horisonten.

Tänk om de ordnar ett krig och ingen kommer. Där buset tar över gatorna försöker de hederliga ge sig av. Men även på landsbygden är samhällsansvaret förtunnat; när folk ringer efter polisen finns ingen att skicka.

I detta förändrade läge, med mindre tillräkneliga samhällsfunktioner, tvingas man orientera sig på nytt. Om friheten är ett obundet tillstånd har den också kopplats till insikten att få vill vara befriade från gemenskap och hänsyn till andra. Ett försvagat samhälle kastar annat ljus över friheten: måste man ge sig av, springa till skogs, om man inte står ut med allt man ogillar?

LARS ÅBERG

lars@bulletin.nu