Två SvD-texter förra helgen lyckas med konststycket att blanda ihop orsak och verkan när det kommer till högerns misstro mot etablerade medier. Sjävklart förekommer trumpetiska överdrifter som går över anständighetens gräns, men ett mediaetablissemang som dragit åt vänster under ett halvsekel kommer även att dra på sig hård och helt rättfärdig kritik, skriver Torsten Sandström.

Det är ett intressant tidens tecken att SvD en och samma söndag (18/9) innehåller två texter med närapå samma politiskt korrekta budskap. Nämligen att medier och journalister hatas av radikala högerpartier. Såväl ledarskribenten Tove Lifvendahl som krönikören Jenny Nordberg lyfter nämligen relationen mellan högerkrafter och journalister.

Blandar Svenska Dagbladets skribenter orsak och verkan? Foto: Skärmavbild SvD (collage)

Ett mediaetablissemang som dragit åt vänster under ett halvsekel kommer att dra på sig hård och helt rättfärdig kritik.

Sandström: Journalistrugby och balladen om hönan och ägget

Socialdemokratisk statsarkitektur består av ett antal lagar som reglerar samhällets basbehov, avsedda att impregnera statens funktioner med partiets ideologi. För att åstadkomma verklig politisk förändring måste en ny regering under Ulf Kristersson demontera denna arkitektur, skriver Torsten Sandström.

Jag har i ett antal krönikor kritiserat den så kallade ”Svenska modellen”. Begreppet är en förskönande omskrivning av socialdemokratins plan för att erövra den politiska makten över Sverige. Jag har inte själv kommit på denna tanke, den är formad i första hand av den brittiska journalisten Roland Huntford, i dennes ingående kritik av Sverige i boken The New Totalitarians (Det blinda Sverige), från 1971.

Har socialdemokratins tentakler nåt alla delar av samhällsbygget? Foto: damn_unique (CC BY-SA 2.0)

Det är sannerligen hög tid att nationens blågula politiker börjar kritisera socialdemokratins gamla ritning för kontroll av nationen. 

Sandström: En ny regering måste montera ner ”Den svenska modellen”

Att det finns arter som gör mer skada än nytta, och som spritt sig med människans hjälp, råder inget tvivel om. Men vad menar man med att dessa är invasiva? Uttrycket handlar mest om att sprida rädsla och på så sätt motivera tillväxten av olika byråkratier som egentligen utgör den verkligt farliga invasionen, skriver Torsten Sandström.

En sidolinje i vänsterns skräckscenario avseende vår planets framtid är narrativet om invasiva arter. Bara själva begreppet visar att det i grunden rör sig om skrämselpolitik och inte vetenskap. Bilden av något otäckt som anfaller människan blir på så vis ett viktigt komplement till delvis obevisade påståenden om uppvärmningens effekter. Skräck föder än mer otäcka bilder och politiska förbud.

Är den växande byråkratin en invasiv art? Foto: Harald Groven (CC BY-SA 3.0)

Att det i stället ständigt anställs nya byråkrater sammanhänger med att politikerna vill kontrollera folket.

Sandström: Byråkraten som invasiv art 

Det är över 150 år sedan ståndsriksdagen lades ner och statussamhället fick ge vika för kontraktssamhället. Men sedan dess har socialdemokratin via sina korporationer i form av byråkratier, fackföreningar och organisationer återskapat nya ständer. Det är dags för en ny, frihetlig reformation, skriver Torsten Sandström.

Rätten i det förindustriella samhället brukar av forskare ofta beskrivas med ordet status. Tanken är att avtalet som regleringsform ännu inte dominerar samhället. Människors relationer styrs i stället av regler som är givna av högre makter, det vill säga kungar eller kristna präster. Genom sådan reglering blev inte bara äktenskapet heligt, utan stånden gavs även makt att utfärda regler för hur lagar skulle stiftas och näringslivet normeras. Om statussamhället ska förstås rätt måste dess motsats presenteras, nämligen nutidens reglering genom kontrakt eller avtal.

Den sista ståndsriksdagen avslutas 1866. Ständerna avtackas av kungen. Ill: Gustave Janet (18291898)

Socialdemokratin har återskapat statussamhället via sina korporationer i form av byråkratier, fackföreningar och organisationer. Det är dags för en ny, frihetlig reformation.