Sverige firar nationaldag den 6 juni. Men oavsett om det är Gustav Vasas kröning eller regeringsformen 1809 som firas, så är ingendera särskilt levande i den svenska folksjälen. Det riktiga Sverigefirandet sker på midsommar. En tid av svensk gemenskap med dryck, sång, dans och kläder med långa historiska anor.

2010 uttryckte Socialdemokraternas dåvarande partiledare Mona Sahlin i ett tal inför turkiska ungdomsförbundet att svenskar var avundsjuka på invandrarna eftersom dessa hade en riktig kultur, medan svenskar blott hade ”midsommarafton och sådana töntiga saker”.

Hennes föraktfulla syn förklarar varför en stor del av vår tids importerade problem som islamisering, gängkriminalitet och utländska brottsligor, i stor utsträckning har växt fram under Socialdemokraternas förvaltning. Det tyder på en historielöshet som är bekymmersam.

I motsats till länder som Frankrike och USA som på sina nationaldagar firar en specifik händelse i historien, så är Sverige inte uppbyggt på det sättet. Det svenska bondförnuftet såväl som den svenska modellen, växte inte fram ur grandiosa ideologiska proklamationer och föddes inte vid specifika revolutionära årtal. Den svenska mentaliteten växte fram under århundraden ur en mycket kulturellt homogen svensk folkmylla. Det är därför som den 6 juni kan framstå som artificiellt, som en idé som pådyvlats uppifrån och ner.

Svenska värderingar, normer och svensk mentalitet, går inte primärt att utläsa på ett papper, utan måste lära kännas. Denna enhetlighet, homogenitet, har stundom genom historien skapat skepsis både mot utlänningar och oliktänkande. Men den har också tack vare sin naturliga framväxt och existens skänkt svenskar en trygghet som andra nationsbyggen med heterogena kulturella sammansättningar inte har haft.

Sverige är en historiskt naturlig nationalstat. Motsatsen till sådana är artificiella nationer, som inte växt fram naturligt, utan byggt enheten kring just pampiga nationaldagar, bekännelser till regenter och flaggor där invånarna oavsett kulturell identitet tvingats underordna sig detta. Artificiella nationer under diktaturer har genom historien hållits samman av den starka staten. När denna försvagats har inbördeskrig ofta brutit ut. Jugoslavien är ett nära exempel.

Det kulturellt homogena Sverige slapp sådana problem. Idag har Sverige istället blivit allt mer splittrat. Politiker som Mona Sahlin, som selektivt nedvärderat svensk kultur och lika selektivt hyllat utländsk sådan, har omdanat Sverige från en naturlig till en artificiell nationalstat. De konflikter som tidigare fanns i världen utanför finns nu även här hos oss. Vi kommer att överlämna ett Sverige till dem som växer upp på 2000-talet, som är mycket otryggare än det homogena land som vi som växte upp i under 1900-talet präglades av.

Denna kolumn lämpar sig inte för att erbjuda någon mirakelkur mot problemen. Någon sådan finns sannolikt inte. Vad denna kolumn däremot önskar göra är att påminna om den homogenitet som midsommarfirandet är ett uttryck för. Ett firande präglat av den glädje som gemenskap grundad på gemensamma värderingar medför.

Därför är midsommar allt annat än töntigt. Det är mer ursvenskt än nationaldagen och firandet påminner om att den svenska gemenskapen fortfarande lever.

Glad midsommar!

Läs även: Dan Korn: En civilisation som tröttnat på sig själv