4 augusti 2020, till synes en helt vanlig dag för brandmännen i Karantina, Beirut i Libanon.

De flesta började sina pass runt 08–08.30-tiden och andra var redan på plats tidigare då de hade ett 24-timmarspass att avklara. Det var en relativt lugn dag som bestod av att släcka en mindre brand, träning, kaffepauser och volleybollspel. Runt 18.00-tiden får brandstationen ett samtal av en kvinna som säger att det brinner i hamnen i Beirut.

– Jag har sett mycket under mina 26 år som brandman, men aldrig något i närheten av explosionen i hamnen. Vi jobbade 18 dagar i sträck utan någon sömn. Vi släckte bränder och grävde ut döda kroppar bland rasmassorna. Det var det tuffaste jag varit med om i hela mitt liv, säger löjtnant Michel el Murr ett år senare.

Brandmännen på brandstationen i Karantina var de som fick i uppdrag att släcka en brand i hamnen den 4 augusti 2020. När de anlände till brandplatsen i hamnen sprängdes lagerbyggnaden där elden härjade. 2 700 ton ammoniumnitrat fanns enligt uppgift i byggnaden.

Enligt BBC var explosionen i Beirut den sjätte största icke nukleära explosionen i världshistorien. Den hördes ända till Cypern, norra Israel och kändes av i i stort sett hela Libanon.

Idag, ett år senare tycks allt vara som vanligt i Beirut, fast ändå inte. Det är en varm sommareftermiddag, några moln syns på himlen och solen lyser starkt.

Brandstationen renoveras

Utanför brandstationen i Karantina finns en påtaglig lukt av målarfärg och byggnaden är under total renovering, både utvändigt och som det ser ut även invändigt.

Ställningarna klär hela byggnaden och det finns män som målar den övre våningen i röd färg. En fullständig renovering pågår av brandstationen som drabbades hårt av explosionen på grund av dess geografiska närhet – enbart på några minuters gångavstånd från Beiruts hamn.

I en barack precis till vänster om brandstationen har stationschefen löjtnant Michel el Murr sitt kontor. Han tar emot mig tillsammans med arbetsledaren Kamal el Halabi. De båda är i 50-årsåldern, långa och ganska kraftiga och har jobbat som brandmän i 26 år, samtliga i Beirut.

De två ledde arbetet med att släcka branden efter explosionen den 4 augusti 2020. Under sina år som brandmän har de varit med om mycket. Allt från att släcka bränder från raketattacker mellan Hizbollah och Israel år 1999 till bränderna i Libanonkriget 2006. Men inget, säger de, har varit som explosionen i hamnen förra året.

Enligt Unicef resulterade explosionen i Beirut den 4 augusti i att mer än 200 personer miste livet, varav tio brandmän från löjtnant el Murrs och el Halabis brandkår. Tusentals skadades och hundratusentals människor tvingades flytta. Explosionen beräknas ha orsakat skador för motsvarande 32 till 40 miljarder svenska kronor, enligt The World Bank.

En stat som Libanon – sedan tidigare i en skakig ekonomisk situation – befinner sig i dag i vad som är landets största ekonomiska kris någonsin och fortfarande har det inte getts någon förklaring till vad som egentligen hände den 4 augusti 2020.

– Det var en helt vanlig morgon den 4 augusti 2020, säger löjtnant el Murr.

”Sista gången jag såg Joe”

Den dagen var han och arbetsledaren el Halabi båda på plats i brandstationen i Karantina strax efter klockan 08.00. De hade under förmiddagen fått ett samtal om en mindre brand i en byggnad i västra Beirut, som en enhet skickades ut till för att släcka.

Annars bestod dagen av träning, kaffepauser och det traditionella volleybollspelet på eftermiddagen. Efter spelet gick brandmannen Joe Noun för att köpa lunchmackor till alla, däribland till sin arbetsledare el Halabi.

– När han kom tillbaka med min macka, frågade jag Joe vad jag var skyldig honom men han vägrade svara. Så jag insisterade, varpå han svarade mig: ”Jag kommer inte att dö idag, vi kan ta det senare”. Det var sista gången jag såg Joe, berättar Kamal el Halabi.

Enligt lokala källor började det brinna i hamnen runt 18.00 och de första indikationerna pekade på att branden startades av fyrverkerier.

Strax efter klockan 18.00 ringer det till brandstationen i Karantina. Det är en kvinna som säger att det tycks brinna i hamnen. Operatörerna på brandstationen ringer i den stora guldfärgade ringklockan, vilket är ett tecken på att de fått ett nytt uppdrag. Brandmännen byter om och samlas. De tio första som åker väg lämnade Karantina strax efter klockan sex den kvällen men kom aldrig tillbaka.

Najeeb Hati, Charbel Hati, Ralph Malahi, Charbel Karam, Joe Noun, Rami Kaaki, Joe Bou Saab, Elie Khouzami, Mathal Hawa och Sahar Fares.

Löjtnant Michel el Murr rabblar snabbt namnen på de tio brandmännen som förlorade livet den dagen.

– Dessa tio modiga brandmän var våra bästa mannar. De var alltid först på bollen, de skulle alltid ställa upp, de var våra mest osjälviska brandmän. Att de var först ut till brandbilen och inte tvekade en sekund säger mycket, berättar han.

Hann bara sätta sig i brandbilen innan allt blev svart

Arbetsledaren Kamal el Halabi går vanligtvis igenom brandbilarna och bestämmer vilka brandmän som ska få åka eller inte. Detta för att se till att det finns en blandning mellan de erfarna och mindre erfarna brandmännen. Just denna gång valde han att inte göra det. Än idag är Kamal tacksam för att han inte blandade sig i vilka som först skulle åka på larmet till hamnen.

– Jag vet inte hur jag skulle kunna leva med att veta att jag specifikt valde att skicka mina grabbar till vad som skulle komma att bli deras död, säger Kamal el Halabi.

Samtidigt som den första brandbilen började rulla, började nästa bil göra sig redo, den brandbil som Kamal skulle leda. Han kunde från Karantina se hur röken spred sig i hamnen och han hörde hur flygplan närmade sig. Kamal hann bara sätta sig i den andra brandbilen och var precis på väg att stänga dörren när explosionen gick av och allt blev svart.

Det finns inga officiella rapporter om vad som triggade explosionen. Enligt Human Rights Watch lagrades mer än 2 700 ton ammoniumnitrat, tillsammans med oljefat, fotogen, saltsyra och 15 ton fyrverkerier i hamnen. Kombinationen av detta resulterade i explosionen, men vad som exakt utlöste den är fortfarande oklart.

– Det var som taget ur en film om världens undergång, minns Kamal.

Lyckligtvis klarade sig Kamal relativt oskadd på grund av sina tjocka brandkläder och att han satt i bilen. Han tog sig snabbt ut från brandbilen som hade krossats och möttes av scener som han aldrig kommer att glömma.

– Jag visste inte var jag skulle börja hjälpa till. Alla behövde hjälp, alla var skadade och allt var förstört, säger Kamal el Halabi.

Slungades ut från andra våningen

Det var damm överallt och brandstationen var oigenkännlig. Bara väggarna var kvar. Brandbilarna var totalförstörda och personbilarna på gatan hade tryckts ihop som om de varit med om en seriekrock. Vissa av brandmännen hade slungats ut från andra våningen ner mot marken på grund av det starka trycket från explosionen. Ett fall på närmare sex meter. Andra som befann sig på bottenvåningen hade skadats av glassplitter och många av dem hade förlorat armar och ben.

Vid detta tillfälle förstod Kamal fortfarande inte vad som hade hänt. På grund av flygplansljuden trodde han att raketer hade träffat deras brandstation och var därför glad över att han skickat iväg en enhet till hamnen. Det var först sedan löjtnant el Murr informerats om vad som hänt som Kamal fick veta att det skett en explosion i Beiruts hamn.

När Kamal insåg att explosionen skett i hamnen och att hans enhet var där samlade han alla brandmän som var någorlunda oskadda med hjälp av löjtnant el Murr. De började leta efter en fungerande bil och fick till slut tag i en Kia Picanto med platser för knappt fem personer.

”Det var döda kroppar överallt”

Tio storvuxna brandmän tryckte ihop sig i den lilla Kian. Löjtnant el Murr berättar om hur han halvt hängde utanför bilen samtidigt som de försökte köra mot hamnen. De insåg ganska fort att de inte skulle komma långt med bilen så de fortsatte till fots och när de kom fram möttes de av mardrömslika scener från den totalförstörda hamnen.

– Det var döda kroppar överallt. Det var helt overkliga scener, kroppar utan ansikten, kroppar utan kroppsdelar. Vi letade som galningar efter vår enhet och vår brandbil samtidigt som vi försökte hjälpa alla vi kunde, berättar löjtnant Michel el Murr.

Vid elvatiden dagen efter explosionen hittade Beiruts brandkår två av sina kollegor bland rasmassorna och några dagar senare hittades resten av kollegorna ur deras enhet.Kamal och löjtnant el Murr säger att de tillsammans med sina brandmän fortsatte att jobba i 18 dagar utan någon sömn efter explosionen.

– Ingen ska behöva gräva upp sina närstående bland ruiner, behöva berätta detta för deras familjer och sedan gå på deras begravningar, säger Kamal.

Att förlora tio av mina män under mitt ansvar har varit det tuffaste jag gått igenom i mitt liv. Jag förlorade en del av min familj. Jag klarar inte av att förlora fler. – Arbetsledaren Kamal el Halabi.

Lourde Nabih el Alam kommer in på kontoret och sätter sig bredvid . Hon är brandsoldat i Beiruts brandkår och var också med den 4 augusti. Hon skulle ha åkt ut i den andra brandbilen tillsammans med Kamal men kom aldrig iväg eftersom explosionen skedde dessförinnan.

– Jag hann aldrig ta mig till hamnen, jag har fortfarande skuldkänslor över detta. Jag förlorade mina vänner. Min familj som jag jobbade med dag in och dag ut i över tre år. Livet kommer aldrig att bli sig likt utan dem, säger Lourde.

– Skillnaden är stor på vem jag är idag och vem jag var före explosionen i Beirut.

Tidigare var det bästa Kamal visste att komma till jobbet. Han har jobbat som brandman i 26 år och beskriver det som att han har två familjer. Sin fru och deras två barn hemma samt hans kollegor på brandstationen. Det var väldigt viktigt för honom att som arbetsledare ha en nära relation med brandmännen, olikt den typiska relationen mellan chef och anställd. Han ville ha en god vänskaplig relation med ömsesidig respekt.

Han berättar vidare att han och de andra brandmännen hade en relation likt en syskonskara. De sov tillsammans under arbetspass som krävde 24 timmars övervakning, de åt tillsammans, de tränade tillsammans, de drack sig fulla tillsammans och delade både det goda och onda i livet med varandra. Relationen Kamal hade med alla brandmän före explosionen beskriver han som en nära relation likt en familjs. Efter det som hände i hamnen är den familjära stämningen på stationen inte längre sig lik.

– Jag vågar inte komma nära grabbarna längre. Att förlora tio av mina män under mitt ansvar har varit det tuffaste jag gått igenom i mitt liv. Jag förlorade en del av min familj. Jag klarar inte av att förlora fler. Därför försöker jag att inte alls vara nära mina kollegor på samma sätt som förut. Det kanske är fel av mig att tänka så men jag klarar inte av att förlora någon närstående mer, berättar Kamal el Halabi.

Livet efter explosionen kommer aldrig bli sig likt. Löjtnant el Murr berättar att det är svårt att jobba på som vanligt när minnen av de tio bortgångna brandmännen ständigt gör sig påminda. Varje gång han går förbi sjukstugan påminns han om hur kollegan Sahar Fares hjälpte honom att plåstra om ett gammalt brännsår då hon hörde ringklockan och snabbt tog sig ner till bilarna. Det var sista gången han såg Sahar. Hon var förlovad och skulle gifta sig men det hann hon aldrig göra. Sahar blev bara 25 år.

Löjtnant el Murr skrattar när han minns hur Charbel, Rami, Joe, Ralph och Elie brukade fly undan värmen under dagens hetaste timmar genom att trycka ihop sig på hans kontor oavsett om han var med på det eller inte. Löjtnantens kontor var nämligen ett av endast två rum på brandstationen som hade luftkonditionering. Grabbarna brukade ta sig in och spela kort eller berätta roliga historier för varandra. Detta är något som el Murr saknar och idag sitter han ensam på sitt kontor utan någon att dela varken luftkonditionering eller roliga historier med.

Första branden efter explosionen

– Brandkåren kommer aldrig att bli sig lik utan dem, säger Kamal och berättar om det första riktiga uppdraget efter explosionen i hamnen.

Alla brandmän var utspridda runt den förstörda brandstationen. Renoveringar pågick och han satt i sitt kontor, när den guldfärgade ringklockan ljöd för första gången sedan den ödesdigra dagen. Vanligtvis när klockan ringer innebär detta att alla brandmän snabbt ska ta sig ner till brandbilarna samtidigt som de tar på sig sin utrustning. Denna gång var det ingen som vågade närma sig brandbilarna. Senast klockan ringde på brandstationen i Karantina lämnade en brandbil med tio brandmän och kom aldrig tillbaka.

När han gick ut såg Kamal alla sina brandmän som bara stod och tittade på bilarna utan att någon vågade kliva in.

Fortfarande plågad av sina minnen var han själv tveksam till att hoppa in i brandbilen. Den senaste gången någon ringde till brandstationen sades det att det enbart var en brand i hamnen. Den här gången handlade larmet om en mindre brand i en byggnad men nu vågade ingen ta sig an uppdraget. Tänk om de som nu skulle rycka ut riskerade att gå samma öde till mötes som sina bortgångna kollegor. De skulle ju bara släcka en brand nere i hamnen men förlorade sina liv under insatsen.

Fortfarande frågetecken om explosionen

Vad skedde egentligen i Beirut den 4 augusti 2020? Hur skedde det? Varför skedde det? Det är frågor som fortfarande inte har besvarats. Mer än 200 människor förlorade livet, däribland tio av Beiruts brandmän som osjälviskt och utan rädsla ryckte ut för att rädda stadens medborgare.

– Det finns inget som kan ge oss rättvisa, vi har förlorat våra vänner och det finns inget på denna jord som kan få dem tillbaka till livet igen. Ansvariga måste ställas till svars för detta, mina kollegor ska inte ha dött i onödan, säger en tydligt rörd Lourde från sin plats på kontoret.

Solen börjar gå ner och klockan har just slagit 18.00 i Beirut. Vid ungefär denna tid för exakt ett år sedan ringde en kvinna in till brandstationen i Karantina, ”det brinner i hamnen i Beirut”.

Då lämnade tio modiga brandmän brandstationen för att åka till hamnen och släcka branden. De kom aldrig tillbaka, de förlorade sina liv i tjänsten.

Alla bilder: Gabriella Mait

Läs även: Paul Widen: Miljoner israeler i skyddsrum efter Hamas raketattacker

Läs även: Nationella bombskyddet inkallat efter explosion i flerfamiljshus