Idéerna som brukar gå under benämningen ”woke” har de senaste åren debatterats flitigt i västvärlden. Skiljelinjen har ofta beskrivits som mellan de som ser sig som konservativa eller höger och de som beskriver sig som vänster eller progressiva.

Den brittiske opinionsbildaren och kolumnisten Brendan O’Neill, som bland annat skriver för publikationerna Spiked och The Spectator, vill emellertid inte kalla idéerna för progressiva. Han kommer själv från en vänsterbakgrund och ser snarare ”wokeismen” som en sorts reaktionär och totalitär motreaktion.

– Mitt problem med wokeness är inte nödvändigtvis att det förstör traditioner eller förstör det förflutna, även om det onekligen gör de sakerna, utan också för att det är en attack på de progressiva framsteg som gjordes under det sena 1900-talet, säger O’Neill.

Bland dessa räknar han upp jämlikhet oavsett etnisk bakgrund och idén om att kvinnor ska ha tillgång till sina egna utrymmen där manlig närvaro inte är tillåten.

– Till och med idén om homosexuellas rättigheter är nu under attack från transrörelsen som vill förvandla unga homosexuella män och kvinnor till ”korrekt” kön.

Våldtäktsmän refereras till som ”hon”

Det är heller inte bara inom universiteten, media och kultur som wokeideologin finns närvarande. Den har också spridit sig till mer tradionella institutioner som exempelvis juridiken och stora finansbolag, vilket O’Neill lyfter fram i sin bok.

– Det finns en tendens att tro att wokeness, eller vad vi än kallar det för, bara är blåhåriga unga personer på campus som tror på löjliga saker, säger han.

Han fortsätter sedan med att beskriva hur ideologin även har letat sig in i rättegångssalen.

– Det har funnits rättsfall här i Storbritannien där män som förgriper sig sexuellt på kvinnor refereras till som ”hon”, eftersom de nu identifierar sig som kvinnor. Till och med polisen när de arresterar en misstänkt våldtäktsman kommer att referera till honom som en kvinna, om den misstänkte våldtäktsmannen identifierar sig som kvinna.

Författaren nämner även ett fall där polisen i Wales förvisade några lesbiska från en prideparad eftersom de höll upp en banderoll med texten ”lesbianer gillar inte penisar” (”Lesbians don’t like penises”). Anledningen var att budskapet ansågs kränkande och transfobiskt.

– Det var ett sant påstående för bara ett par år sedan, säger O’Neill.

Söndra och härska

Att rättsliga institutioner har anammat idéerna tror O’Neill till stor del beror på en rädsla för konsekvenserna om de går emot de ideologin. Men vad gäller storbolagen som antar politiskt korrekta dogmer tror han snarare att det handlar om någonting annat.

– Jag tror att de ser identitetspolitik som väldigt gynnsamt eftersom det är sätt att söndra och härska över arbetskraften. På så vis kan de splittra arbetare mellan svarta och vita, manliga och kvinnliga, homosexuella och heterosexuella.

Eftersom de flesta arbetare i Europa fortfarande är vita, heterosexuella och – i vissa sektorer – män tror O’Neill att identitetspolitiken blir ett sätt att peka ut arbetarna som en del av den priviligerade klassen. Detta i ett led att befästa sin egen maktposition.

Överlag menar han att identitetspolitiken är väldigt populär inom etablissemanget men inte hos gemene man.

– Det är inte marxism, som vissa inom högern gillar att säga. Och det är definitivt inte klasspolitik. Faktum är att det representerar slutet på klasspolitik och uppkomsten av en ny sorts politik som är besatt av ras, kön och alla de andra sakerna.

”Hennes penis”

Det första kapitlet i A Heretic’s Manifesto har Brendan O’Neill döpt till ”Hennes penis” (”Her penis”). Enligt författaren är termen en perfekt summering av galenskaperna i vår tid.

Begreppet används inte bara av etablerade medier i Storbritannien som BBC och The Times utan också i rättegångssalen för att beskriva handlingar från sexuella förgripare.

– Vad som intresserar mig med begreppet är att det uppenbarligen är en lögn. Det finns ingen kvinna i hela världen som har en penis. Så vi pratar uppenbarligen inte om kvinnor, vi pratar om män.

Vidare menar han att begreppet inte bara ska ses som en lögn utan också som ett orwellskt sätt att få resten av medborgarna att göra samma sorts yttranden.

– Och inte bara att säga det, utan också att börja tänka det. För som George Orwell poängterade handlar kontrollen av språket väldigt ofta om att kontrollera tankar.

Han tillägger:

– Om samhället är villigt att överge en sanning så fundamental som kön, så fundamental som att det finns män och kvinnor och att de är annorlunda, så finns det ingenting annat som det inte heller är redo att överge.

Brist på identitet

Uppkomsten av identitetspolitik kopplar Brendan O’Neill till viss del till vår tids brist på identitet. I boken exemplifierar han detta med hur meningen ”jag är” i många fall har ersatts av ”jag identifierar mig som”.

– Någonting väldigt intressant hände under 1900-talet. Speciellt mot slutet av 1900-talet då jag tror att alla institutioner som människor fick sin identitetsuppfattning ifrån började att brytas ned. Vi vet att kyrkobesök i många västerländska länder har gått ner enormt mycket, vi vet att medlemskap i fackföreningar är mindre vanligt än vad det brukade vara.

Kopplingen till både nation, kyrka och yrke är mindre stark än vad den brukade vara. Samtidigt har det enligt O’Neill skett en sorts ”individualisering” som gör att folk känner sig alienerade och isolerade.

– Vi brukade få vår identitetsuppfattning från vår koppling till samhället självt. Vi brukade säga: ”Jag är en skomakare”, eller ”jag är en katolik”, eller ”jag är en protestant”, eller ”jag är en mormor”. Vad det än var så var det ett väldigt tydligt besked om din självuppfattning och din roll i gemenskapen.

– Vad vi nu har är folk som ”identifierar sig” som saker. ”Jag identifierar mig som gender fluid”, eller ”jag identifierar mig som arbetarklass”, vilket är en väldigt konstig sak att säga. Eller i de mer extrema situationerna har vi någon som Rachel Dolezal, som är en vit kvinna som säger att ”jag identifierar mig som svart”.

O’Neill tror att identiteten som människor tillskriver sig med tiden har blivit alltmer avskärmad från den verkliga världen och de gamla institutionerna. Det har i sin tur gjort människor mer osäkra på sig själva och fått vissa – likt Dolezal – att till och med fejka sitt eget ursprung.

– Kriget mot vissa identiteter och korrosionen av identiteter har lett till en identitetskris. Och jag tror att det är ett av de stora problemen vi står inför idag.

Läs även: Han utmanar cancelkulturen: ”Nästan ändlös efterfrågan av våra tjänster”