Egentligen hade jag inte tänkt att den här kolumnen skulle handla om jordbruk. Men så kom det ett brev som fick mig att tänka om. Här är det:

Hej,

Jag är mjölkbonde i Stjärnhov, Södermanland och jag vill dela med mig av tankar jag har, om du har tid och lust att läsa vidare, med anledning av din text i Bulletin, ”Tankar vid en lägereld”.

Varför har det blivit så konstigt med vår matproduktion i Sverige? Vi importerar mer än hälften av maten, efter att vi på 80-talet hade ett stort överskott. Sedan genomförde vi ett ”spårbyte” i LRFs regi och skulle bli marknadsanpassade. Det gick dock bara några år och sedan gick vi med i EU 1995 och blev genomreglerade igen. Men man sade att vi skulle klara oss för vi hade den svenska modellen och våra så kallade mervärden, genom vår stränga djurskyddslag bland annat.

Men facit är att våra svenska mervärden bara har blivit merkostnader och vi kommer aldrig att komma upp i självförsörjning igen. Cirka 30 procent av mejeriprodukterna importeras idag. Inte många som vet detta bland våra beslutsfattare trots att det är officiella siffror på Jordbruksverkets sidor. Vi är bara ca 3000 mjölkbönder kvar, 300 av oss har 200 kor eller fler. Danmark har 1000 gårdar med fler än 200 kor.

2017 kom så den efterlängtade svenska livsmedelsstrategin. En papperstiger visade det sig. Pengar skulle fördelas, projekt startas, utredningar göras och så vidare. Mest pengar blev det till de egna statliga organisationerna, till exempel Tillväxtverket och Formas. Vi som är aktiva bönder har inte sett mycket effekter av strategin ännu, efter snart 4 år.

Vi fortsätter hoppas att det vetenskapsbaserade jordbruket har framtiden för sig, precis som du skriver. Men vi känner en allt större oro över att politikerna vill ge alla privilegier till ekojordbruket. Miljörörelsen har tagit ett grepp om både politiken och våra universitet och inte minst våra myndigheter som kontrollerar oss t ex på länsstyrelser, kommuner och livsmedelsverk.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har i dag heller ingen ny kunskap att komma med till oss mjölkbönder som vill driva våra jordbruk rationellt och lönsamt. Jag utbildade mig i Uppsala till husdjursagronom för drygt 35 år sedan. Då gällde fortfarande att jordbruket skulle vara produktivt och effektivt. Idag ska det istället vara precis som du skriver hållbart och miljövänligt i första hand, och lönsamheten kommer främst från ekologiska bidrag från staten eller EU.

Jag och mina ko-kollegor som vill vara i framkant hämtar mest ny kunskap från andra länder än Sverige. SLU forskar kring saker som är helt onödiga för de allra flesta effektiva (lönsamma) mjölkgårdar i dag, till exempel deras ”ko med kalv”-forskning. Men det låter fint och går bra hem hos miljörörelsen och politikerna.

Jag har tillsammans med en grupp större mjölkgårdar i Sverige sammanställt information om den så hyllade svenska beteslagen. Vi är ensamma i världen om att behöva tvinga ut våra djur på bete. Beteslagen är ett bevis på hur dumt det kan bli i Sverige när inte vetenskap får driva fram lagar, utan politiker ihop med sagotanter ska bestämma hur djur ska ha det.  

Vi får leva på hoppet om att vetenskap ska få gälla snart igen!

Vänliga hälsningar

Paula Pönniäinen, Äspetorps gård

Paula tillhör de bönder som driver ett vetenskapsbaserat jordbruk, ofta, lite nedsättande, kallat ”konventionellt”. De svarar för i runda tal 90 procent av livsmedelsproduktionen. I hennes fall handlar det om 300 mjölkkor som producerar 3,5 miljoner kg mjölk per år, och på köpet håller 420 ha kulturlandskap öppet och vårdat. Hennes företag omsätter 17 miljoner och ger jobb åt 6 anställda. Man anar en framgångsrik landsbygdsföretagare.

Ändå skriver hon detta brev och pekar på hur snett det har gått med jordbruks- och landsbygdspolitiken. En yrkesskicklig mjölkbonde som Paula känner sig sviken av Forsknings- och Utbildningssverige, av Myndighetssverige, och av Politiksverige. En anledning är det som min förra kolumn handlade om – att vetenskapen sätts på undantag, inte minst i EU. Exempelvis tillåts det ekologiska jordbruket dominera tänkande, debatt och politik, trots att det står för mindre än 10 procent av produktionen och har starka inslag av vetenskapsförnekelse och faktaresistens.

Här finns en lämplig profilfråga för politiska partier som vill främja utvecklingen av ett hållbart jordbruk: Ta strid för principen att vägen dit inte går via mindre, utan mera, vetenskap och teknik. De som påstår motsatsen har hela bevisbördan.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.