Facebook noscript imageBrinkemo: Är Sverige på väg att bli ett maffiasamhälle?
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: Är Sverige på väg att bli ett maffiasamhälle?
Maffiarättegång i Italien. Foto: AP/TT / Karl Gabor
Maffiarättegång i Italien. Foto: AP/TT / Karl Gabor

Maffian i Italien är inte ett parallellt samhällssystem, den äter sig in i själva samhällskroppens institutioner och politik. I Italien finns lagar för att motverka detta, men hur ser beredskapen ut i Sverige?

Anställda på Sveriges storbanker har agerat insiders åt kriminella, berättade Dagens Industri häromdagen.

De har tvättat pengar, bidragit till finansiering av terrorism och annan organiserad brottslighet.

Det handlar alltså om infiltration av Sveriges finansiella institutioner.

När man lägger till andra nyheter som kommer alltmer frekvent, som infiltration av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner, polisen och advokatkåren, så börjar man ana vart vi är på väg som land.

Vad skulle hända om Sverige inte bara plågades av sprängningar, skjutningar, knivdåd och infiltration av myndigheter och institutioner? Vad skulle hända om vi drar allt det här ett varv vidare? Vad skulle hända om till och med folkvalda hade andra lojaliteter än till staten?

Det är en ohyggligt svår fråga som vi i Sverige är ovana vid att hantera.

Det är vardagsmat i de södra regionerna i Italien.

Där kan demokratiska val på kommunal och regional nivå ogiltigförklaras.

Hos vår sydliga EU-kollega infördes 1991 en lag som kan upplösa folkvalda församlingar. Hur kommer det sig?

Det sker inte primärt för att det mixtrats med valsedlar och rösträkningen. Men för att fel personer, enligt staten, blivit folkvalda.

Tänk om detsamma skedde i Sverige.

Tanken känns oerhört främmande.

För att inte säga skrämmande.

Men den ligger numera inte heller långt borta för oss.

Läs även: Åberg: Hederskulturen är genuint främlingsfientlig och liknar maffiaverksamhet

Bland gemene man finns det en stor fascination för maffian. Filmer som Gudfadern och Sopranos ses och älskas av många. Men vad händer när dylika kriminella organisationer, bortom fiktionen, på riktigt och allt mer slår rot i samhället och att man, i värsta fall, själv drabbas?

I den södra delen av Italien har Cosa Nostra, Camorra och ´Ndrangheta länge existerat. De kallas maffia eftersom det inte rör sig om små grupperingar av individer som begår brott då och då och ostrukturerat. De är organiserade kriminella, stora grupperingar som blandar svarta och vita affärer, som har infiltratörer och lojala/mutade/hotade insiders hos polis, domstolsväsende, revisorer, tullen och inom politiken.

Maffian agerar inte bara vid sidan om det övriga samhället, den äter sig in i själva samhällskroppen genom att infiltrera staten, institutionerna, näringslivet – och politiken.

Det handlar alltså om institutionaliserad kriminalitet och den undviker i högsta möjliga grad att bruka våld. Vid väl valda tillfällen manifesterar den sitt våldskapital för att på så vis inympa i människors sinnen att man kan råka illa ut om man inte gör som den vill. Den vill gärna att ryktet sprids om dess förmåga att bruka våld eftersom de då inte måste använda sig av sitt kapital mer än nödvändigt.

Den maffia som i dag är störst och mest framträdande är ’Ndrangheta. Den anses bestå av cirka 160 klaner och är baserad i den sydvästra italienska regionen Kalabrien, men har blivit en internationell rörelse som lyckats slå rot i Italiens rika norra delar, i delar av Europa och Afrika samt i Kanada, USA och Australien.

Enligt en utredning från forskningsinstitutet Demoskopita Research från 2013 har ’Ndrangheta en årsomsättning på 53 miljarder euro. Basen för organisationen är narkotikahandel.

Det anses från maffiaforskningen att ’Ndrangheta är särskilt svårangripbar eftersom den i högre grad än andra maffiaorganisationer bygger på blodsband. Det är svårt att få avhoppare att vittna mot sin egen familj.

Såväl ’Ndrangheta och Cosa Nostra som Camorran har tentakler in i den politiska världen.

Därav lagen från 1991 där man kan upplösa folkvalda församlingar om man finner att kriminella röstats in i kommuner eller regioner. Det är en lag som använts vid närmare 200 tillfällen.

Det finns oroande tecken på att Sverige alltmer går i en riktning mot det vi ser i södra Italien. Rapporten om Göteborgs stads tystnadskultur är om något ett tecken i tiden. I den framkommer att tjänstemän undviker att rapportera oegentligheter efter att ha mottagit subtila hot. Och rapporterar de, stoppas informationen hos en tjänsteman på högre nivå.

Läs även: Åberg: Tystnadskultur är ett problem - inte bara i Göteborg

Sverige är, menar jag, osedvanligt illa skickat för att möta människor som inte är ”marinerade i stat” och som generellt inte litar på främlingen.

I Tomas Lappalainens bok Ndrangheta – en bok om Maffian i Kalabrien brottas han med de två idealtyperna ”Klan” och ”Stat” i ett försök att förstå varför statens väsen aldrig lyckats slå rot i syditalienarnas sinnen. Ty denna maffia har inte hamnat i någon skarp konflikt med det omkringliggande samhället. Lappalainen menar att det beror på att människorna där delar ett grundläggande kulturellt värdesystem:

Centrala drag i denna kultur rör synen på heder, synen på män och kvinnor och, framför allt, synen på lagen och staten som finns långt borta och som egentligen inte på något vettigt sätt har något att göra med hur livet ska levas och samhället fungera.

I stället upplevs staten och lagen som något hotfullt som kommer utifrån, som inte finns i deras skinn, i den luft de andas, till skillnad från hos människor i norra Italien. Eller varför inte i Sverige där människors sinnen i kanske högre grad än hos de flesta folk på jorden är förstatligade.

I södra Italien tillskrivs inte rättsstaten någon legitimitet. Vendetta, eller blodshämnd, som rättsskipningsmetod är omfamnat och hedersbegreppet är centralt, vilket illustreras i det syditalienska ordspråket: ”Det är bättre att förlora ett öga än att förlora sitt namn.”

Läs även: Brinkemo: Klanuppgörelsen i Lund – en fråga om heder

När journalister och akademiker med förstatligade sinnen ställer frågor till människor i sådana här miljöer, skjuter de inte sällan över målet. Varför? De utgår från att de tillfrågade delar en grundläggande syn på staten och lagen.

Jag glömmer aldrig när jag medverkade i P1:s Filosofiska rummet tillsammans med Nalin Pekgul. Hon menade att tilliten och den ”tysta” överenskommelsen om demokratiska principer och tilltro till staten knappast är universell. Hon citerade ett turkiskt ordspråk som löd ungefär: ”Statens egendom är ett hav av resurser. Den som inte utnyttjar det är en idiot.”

Ett motsvarande syditalienskt lyder: ”Den som inte själ av staten hamnar i helvetet.”

Det är sådana grundläggande skillnader i synen på demokrati, stat och lag som Sverige nu har att hantera.

Har någon uppfattat att något politiskt parti har en strategi mot detta hot?

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".