Jag måste erkänna att jag, som ändå ägnat mig åt frågan i åratal, blev chockad.

Och ganska skakad.

Tänk att det hände i Lund, staden jag kom till från Göteborg för att läsa religionsvetenskap, lärdomsstaden, den anrika, som jag fortfarande bor i.

Precis som alla andra var jag till en början osäker på vad det här rörde sig om. Det kunde väl inte vara så att universitetets kemister gått bananas mot antropologerna, eller medicinarna mot litteraturvetarna.

Det skulle snart visa sig att det var en släktfejd. Siffrorna varierar men det tycks ha rört sig mellan 40 och 60 svartklädda män som med rallarsvingar och tillhyggen dunkade på varandra.

Klockan tio en måndagsförmiddag!

Som en ambulerande cirkus förflyttade sig kampen, från östra Lund till centrala till utanför regionsjukhusets akutmottagning.

Det var en fullkomligt osannolik syn i denna gamla stad med anor från medeltiden och med ett universitet som grundades 1666.

Det var inte bara testosteronstinna unga män som slogs. Även män på uppskattningsvis 40–50 år deltog. Här var alltså sannolikt en stor mängd pappor som var villiga att släppa allt de hade för händer för att en måndagsförmiddag ställa upp för – ”familjen”. Det är ganska imponerande att kunna mobilisera så många släktingar på kort tid, mitt under arbetstid.

Oavsett vad upphovet till konflikten var kan man konstatera att det var ett, i svensk kontext, ovanligt sätt att ”lösa” en konflikt.

Helt ogenerat, utan hänsyn till polis och inför mängder av vittnen, skulle ”rätt” skipas genom hämnd. Ett högre värde stod på spel än det omkringliggande samhällets eventuella gillande.

Läs även: Brinkemo: De klankriminella bygger imperier via blodsband

Svensk polis möter i dag en form av kriminalitet som är helt ny. Inte brotten i sig, men strukturen runt brottsligheten. Och då syftar jag inte på de gäng som vi dagligen läser om: Shottaz, Dödspatrullen, Vårbynätverket, Filterlösa grabbar… och att de är mer våldsamma och hänsynslösa än tidigare kriminella.

Nej, jag syftar på kriminella klaner, som är något annat. Och som dåvarande biträdande rikspolischefen Mats Löving förra året berättade om i Ekot:s lördagsintervju: ”Just nu har vi minst 40 kriminella klaner i Sverige”. Ett uttalande som väckte uppståndelse.

En sådan organisationsform, sprungen ur statslösa förhållanden, är närmast perfekt för att härbärgera kriminalitet. Till skillnad från de lösa kriminella grupperingarna, där lojaliteterna växlar, vän i dag, fiende i morgon, binder blodsband dem samman till en näst intill ogenomtränglig mur. I en sådan organisation har man en egen rättskipning och total tystnadskultur gentemot polis och annan omgivning.

Och där finns hederskulturen som inte bara handlar om kvinnans kyskhet. Den bärande delen är att stå upp för det högsta värde som finns – hedern – som kan översättas med ordet respekt eller anseende. Den som på något sätt förolämpar någon ur klanen kommer att få veta att den lever. Kollektivt kommer klanen att se till att hedern återupprättas. Man ringer in bröder, kusiner och morbröder för att ”göra upp.”

Det var det vi såg i måndags på gatorna i Lund.

Bevarad heder är det allt överskuggande värdet. Skit samma om man åker fast, hamnar i häktet, blir åtalad och dömd till fängelse, eller att det omkringliggande samhället ser ner på vad man gör, bara man inte viker ner sig och visar sig svag. Det gäller att till varje pris bevara hedern, anseendet.

Det är en logik som är oerhört svår för en västerlänning att förstå. Vårt högsta värde är individens frihet. Det är hederskulturens motsats.

Läs även: Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur

Barn i sådana här miljöer växer upp och fostras till total lojalitet med sin familj och släkt. Om vi i majoritetssamhället har ett socialt kontrakt med staten lär sig nästa generation i hedersmiljöer att kontraktet i första hand gäller familjen. Och med familj menas då många hundratals människor.

Det är därför det är missvisande när vissa journalister, politiker och poliser kallat konflikten i Lund för en uppgörelse mellan två familjer. Inte heller begreppet släktnätverk är tillräckligt. Ordet klan inrymmer tystnadskulturen, rättskipningen, hederskulturen och den ansenliga mängd individer det rör sig om. Det gör inte de två första begreppen.

De två klaner som inför ”publik” gjorde upp i Lund är kurdiska och har precis som den omskrivna Ali Kahn-klanen i Angered sina rötter i sydöstra Turkiet – regionen Mardin. Framför allt en av de båda klanerna har släktingar i Tyskland som man samarbetar med. Bara i Berlin finns 5 000 medlemmar.

De båda klanerna som drabbade samman i Lund samarbetar vid behov, är konkurrenter vid andra tillfällen. Generellt sett kan man säga att de är mer slutna och fasta enheter, mer beständiga och mer försiktiga än de utåtagerande territoriella gängen. Det innebär inte att det inte kan smälla till ordentligt när man anser att det finns behov av det. Helst vill man inte väcka onödig uppmärksamhet, idealet är att verka i det tysta och dominera andra genom ryktet om att de har ett stort våldskapital. Narkotikahandel finns där, men också affärsverksamheter av olika slag. Och arrangerade äktenskap ingås inte sällan av strategiska skäl för att binda ihop olika klaner.

Läs även: Åberg: Hederskulturen är genuint främlingsfientlig och liknar maffiaverksamhet

Gängkriminaliteten är sedan flera år en plåga för Sverige och naturligtvis mycket allvarlig. Men de kriminella klanerna, som länge gått under radarn, dels av okunskap om den här typen av ”okonventionella” strukturer, dels för att de inte är lika spektakulära som gängen, är en fara för landet på en helt annan nivå än de förra. De har en förmåga att äta sig in i affärsvärlden, i institutionerna, i värsta fall i rättsväsendet. Jag håller helt och hållet med Linda H Staaf, underrättelsechef vid polisens nationella operativa avdelning, som kallar dem ”det starkaste strukturella hotet mot demokratin”.

Om masslagsmålet i måndag hade något gott med sig var det att kanske ytterligare några ögon öppnades.

Man kan hålla tummarna för att åtminstone ett par ögon tillhörde någon i regeringen.