I en ny rapport från Socialdemokraterna konstateras plötsligt de självklarheter som tidigare fått mängder av människor att avhyvlas som rasister och fiskare i grumliga vatten när de velat diskutera dem. Hur det statsbärande partiet kunde svika så hårt är en intressant fråga, liksom huruvida omvändelsen visar sig ärligt menad eller inte, skriver Per Brinkemo.
Socialdemokraterna har styrt landet i 75 av de senaste hundra åren och brukar kallas ett statsbärande parti. Uttrycket används om partier som har haft en dominant maktställning under lång tid. I en demokrati är det ett kvitto på att väljarna anser att ett parti har skött staten väl och därför gång efter annan gett förnyat förtroende åt partiet.
Att bära staten kan i sammanhanget beskrivas som att ta hand om, vårda, ungefär som man bär ett barn. Minns Björn Ranelids berömda romantitel: Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
Det socialdemokratiska partiet håller just nu på med ett förnyelsearbete under namnet ”Ny riktning för Sverige 2030”. Elva interna arbetsgrupper har fått i uppdrag att göra en uppdaterad samhällsanalys som ska ligga till grund för partiets politik framöver. Delar av den presenterades häromdagen.
Det är som att läsa omvändelselitteratur, en skrift av en förtappad som genom ett mirakel har skådat ljuset, som att höra en nyfrälsts vittnesbörd om hur den breda vägen leder till kaos och död, som att förnimma hur befrielsens känslor väller fram, lättnaden av att inte längre behöva ljuga för sig själv, som att beskåda en gestaltning av Jesu ord om att Sanningen ska göra er fria.
Det är en omvändelse. Sannolikt under galgen. Men lik förbannat en omvändelse. För man anar något av en syndabekännelse, om än en motvillig. Sanningen som hela tiden legat där, både tillgänglig och för varje år allt mer uppenbar, har nu omfamnats, språkbruket förändrats, men man anar samtidigt rädslan för hur de forna kamraterna i synd ska förstå denna frälsning.
Fakta och analyser som tidigare tolkades som ovilja mot människor från andra länder, rasism, förstås nu i de socialdemokratiska analyserna som just fakta och analyser. Här ett axplock:
– Sverige har gått från att vara ett av västvärldens mest homogena länder till västvärldens mest månngfaldspräglade och heterogena land.
– Sverige har idag en större andel utrikesfödda än invandringslandet USA och utvecklingen saknar motsvarighet i jämförbara västerländska länder.
– I vissa förskolor har det svenska språket delvis försvunnit. Som ett resultat av segregationen har de svensktalande barnen blivit för få för att barn med annat modersmål ska få möjlighet att lära sig tillräcklig svenska för att klara skolan.
– Idag är betydande delar av vårt land så pass socioekonomisk utsatta, etniskt segregerade och med parallella norm- och rättskipningssystem att levnadsvillkoren i dessa områden inte påminner om levnadsvillkoren för majoritetssamhället i Sverige.
– Olika grupper behöver olika insatser för att komma in i den språkliga och samhälleliga gemenskapen. En arbetskraftsinvandrare från Norden som kommer för att arbeta i ett bristyrke och en äldre migrant utan läs- och skrivkunskaper från ett utvecklingsland präglat av patriarkala normer kommer behöva olika integrationsinsatser för att lyckas.
– De kriminella gängen består i huvudsak av andra generationens invandrare.
– Att låsa in farliga personer har brottsförebyggande effekter. Den som sitter inlåst kan varken begå nya brott eller rekrytera ungdomar till sin verksamhet.
Läs även: Hjort: Socialdemokratin börjar se migrationens problem
Varför har ett statsbärande parti som Socialdemokraterna inte sett det här förut? Det var uppenbart att statens institutioner blev allt mer dysfunktionella. Bostäderna räckte inte till, inte heller personaltillsättningen inom nästan varje offentligfinansierad sektor. Och när uppklaringsprocenten vid allvarliga brott från statens absoluta fundament – rättsstaten – började sjunka borde varje alarmklocka börjat ringa. Såvida man nu har som första prioritet, det som alltid tidigare gällt, att just värna statens funktioner och institutioner.
Nu skriver man:
Vi kan konstatera att storleken på migrationen inte stått i paritet med den svenska integrationskapaciteten och vår bedömning är också att Sverige, oavsett politiska insatser, aldrig hade kunnat klara det mottagande vi fick på ett tillräckligt bra sätt.
Men herregud, det var just det som många av oss reagerade på. Inte för att vi hyste illvilja mot flyktinghjälp per se, utan för att man kunde räkna ut att inget, absolut inget, land i världen kan klara en sådan anstormning av människor utan kraftig negativ påverkan på samhällets väv, tillit och lojalitet. Det skulle dessutom leda till att statens förmåga att leverera vad som är stipulerat i lagar och förordningar skulle nötas ner, långsamt, men ytterst säkert.
Frågan är hur ett parti som burit staten under 75 av 100 år så till den milda grad kunde svika kärnuppdraget. Det egna svaret löd på en presskonferens häromdagen: ”Vi vara så måna om att markera motstånd mot Sverigedemokraternas vedervärdiga människosyn att vi tappade bort vår egen analys”.
Därtill sa Lawen Redar som leder förnyelsearbetet att man inte velat erkänna de stora skillnaderna inom invandrargrupperna av rädsla för att stigmatisera. Den tidigare paradgrenen – social ingenjörskonst: identifiera, analysera, beräkna, planera, åtgärda – lades alltså därför i malpåse.
Statens funktioner och därmed folket offrades under mer än ett decennium för att markera avstånd mot ett parti man ogillar. Det blev viktigare vad man sa än vad man gjorde. Det blev viktigare att vara mot än agera proaktivt. Munnens bekännelse blev viktigare än handling, verbala markeringar beviset för regeringsduglighet utan insikt om sanningen i Jesu ord: ”Av frukten känner man trädet.”
En omvändelse ska aldrig föraktas. Om den är äkta lär tiden utvisa.
