Samtidigt med kriget i Ukraina: Sydsudan, Jemen, Etiopien, Myanmar, Afghanistan…

Konflikter också där. Människor lider, dör, svälter.
Det är förfärligt.
Ändå pratar alla bara om Ukraina.

Förklaringen till att engagemanget är lägre när det kommer till andra länders konflikter och flyktingar lyder alltför ofta – rasism.

Det är att göra det enkelt för sig.

Jag har i tidigare texter försökt bena ut varför engagemanget är så stort för ukrainare. Engagemanget var omfattande också vid den förra stora flyktingvågen, men nu är beredvilligheten ännu större och inte minst bredare. Vi måste hjälpa till, trots att det kommer att utsätta våra redan pressade institutioner för ännu hårdare tryck, resoneras det.

Kriget i Ukraina, och effekterna av det, skiljer sig åt på en rad områden jämfört med andra konflikter, inte minst eftersom det är förhållandevis enkelt för gemene man att förstå.

Och inte bara att förstå, utan att beröras av. Det handlar om närhetsprincipen som jag tidigare skrivit om, om att det är krig på den europeiska kontinenten och att det skrämmer mer än konflikter någon annanstans.

Det är inte så konstigt.

Läs även: Brinkemo: Närhetsprincipen är inte rasism

Ukraina är ett demokratiskt land som ansökt om att bli en del av den europeiska gemenskapen – EU. Det har invaderats av en aggressiv stormakt i strid med alla tänkbara internationella konventioner. Lägg till att också Sverige är hotat av Ryssland, både verbalt, genom it-attacker och kränkningar av det svenska luftrummet.

Inte bara delad glädje förenar människor. Också delad rädsla knyter människor samman.

Narrativet om flyktingströmmen 2015 sa att den var en konsekvens av kriget i Syrien. Det var den, men bara delvis. 163 000 människor kom hit under kort tid vilket ledde till en kaosartad situation. Men endast 32 procent av de asylsökande var syriska flyktingar.

Andra än syrier passade på när EU:s yttre gräns rämnade och Sverige inte krävde Id-handlingar. Så blev också situationen ohållbar varför regeringen aktiverade: ”Lagen om särskilda åtgärder vid allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten”. ID-kontroller infördes den 21 december 2015 som bromsade upp flyktingströmmen.

Det uppstod en osäkerhet hos befolkningen, dels för att regeringen inom loppet av några veckor gett diametralt olika besked. Först: ”Mitt Europa bygger inga murar” för att därefter försvåra för människor att komma hit.

Sedan: Mitt i den konflikt som var aktuell i världen, Syrienkriget, dyker det plötsligt upp nästan lika många afghaner (41 564) som syrier (51 338) som önskar asyl. Och många av dem sa dessutom att de aldrig bott i Afghanistan utan i Iran, där det inte var krig.

Det var inte enkelt att hänga med i svängarna, till skillnad från kriget i Ukraina.

Vi har lärt oss att inte göra skillnad på män och kvinnor, men nog spelar könsfaktorn en roll. Det är kvinnor och barn som flyr Ukraina medan det för sju år sedan främst kom män. Det är antagligen en delförklaring till att partierna – S, SD, M, KD och L – som tidigare sagt att vi inte kan återgå till en situation som den 2015 plötsligt är beredda att ta emot ett stort antal flyktingar.

En annan är att Ukraina är med i Schengen. Ukrainare är därför viseringsfria. Med ett uppvisat biometriskt pass kan de vistas här i tre månader och därefter ansöka om visum. De allra flesta har anlänt med id-handlingar, medan hela 81 procent saknade sådana 2015.

Dessutom har EU aktiverat massflyktsdirektivet som automatiskt erbjuder tillfälligt uppehålls- och arbetstillstånd i EU. De flesta är övertygade om att ukrainarna, såvida inte landet annekteras av Ryssland, kommer att återvända. Åtagandet från EU ses som tidsbegränsat.

Se där ännu en faktor som spelar roll för välvilligheten.

Skälet till att få ukrainska män har kommit till Sverige är att inga män mellan 18 och 60 år tillåts fly landet. De förväntas bidra till försvaret mot den ryska invasionsstyrkan. Och de flesta vill.

Motivationen att stanna kvar och slåss är stor.
De tycks anse att det finns något som är värt att försvara.

Läs även: Makram: Är du beredd att slåss för Sverige?

Nu uppstår frågan: Varför var det primärt män och inte ensamma kvinnor med barn som anlände i den förra flyktingvågen?

Det beror sannolikt på kulturfaktorn.

Människor kom från traditionella samhällen med stark könsuppdelning. I sådana bör en ensam kvinna inte resa och agera på egen hand. Bättre då att mannen flyr och så bereder väg för familjen.

Men varför stannade inte männen kvar och slogs för sitt land?

Konflikterna i länder som Somalia, Afghanistan och Syrien har mer präglats av inbördeskrig än invasionskrig även om utländska stater varit inblandade.

Idén om nationalstaten är obefintlig i dessa länder. Det handlar om ofullständiga och dysfunktionella statsbildningar utan demokratiska traditioner och rimligt fungerande myndigheter. I ett land som Syrien var städer och samhällen redan före kriget organiserade i etniska och/eller religiösa enklaver som under kriget bildade autonoma miliser.

Det existerar alltså inget nationellt ”vi” under en stat som anses värd att gemensamt försvara. Något socialt kontrakt med staten är inte upprättat, snarare gäller kontraktet den etniska, religiösa eller klanbaserade gruppering man tillhör.

Den starka motivationen bland ukrainska män att försvara det unga landet, självständigt sedan 1991, bygger på att medborgarna delar och uppskattar idén om nationalstatens betydelse. Trots inre motsättningar, korruption och demokratiska brister har hotet från främmande makt aktiverat en nationell identitet. Tidigare politiska motståndare förenas och sluter sig samman i en känsla av ett gemensamt ”vi” som plötsligt avtäckts.

Det är vad som förhoppningsvis hade skett också i Sverige vid en invasion. Politiska konflikter hade bordlagts och en samlingsregering sannolikt bildats.

Redan nu, efter Rysslands hot, ser vi tendenser åt det hållet, som när statsminister Magdalena Andersson och oppositionsledaren Ulf Kristersson förra veckan höll en gemensam presskonferens från en Natoövning i Norge.

Oavsett var i världen och vilka som drabbas av krig är det lika hemskt. Men att engagemanget skiljer sig åt är inte per se rasism.