Kriget i Ukraina har gått in på sin andra månad och mitt i döden och förödelsen har det ukrainska folkets starka vilja att försvara sitt land varit föremål för beundran över hela världen. Många, inklusive ryssarna, hade förväntat sig en snabb ukrainsk kapitulation efter att landet överväldigats av den rysk militärmakten, men lyckligtvis har de trotsiga ukrainarna klarat av att hålla stånd.

Läs även: Altstadt: Fredrik Strage och Calle Schulman lajvar kosmopoliter

Den ryska invasionen av Ukraina har skapat åtskilliga säkerhetsbekymmer här i väst, och då inte minst i Sverige eftersom vi inte är medlemmar i Nato således inte kan lita på att andra länder kommer till vår hjälp – vi kommer förmodligen att behöva försvara oss själva. Vilket ställer frågan om människors villighet att slåss för sitt land i fokus. Är svenskarna beredda att försvara sitt land på samma sätt som ukrainarna är?

En undersökning gjord av Novus ger en blandad bild. Enligt undersökningen är Sammantaget 60 procent av svenskarna beredda att försvara Sverige, men det varierar beroende på åldersgrupp, kön och partisympatier. 66 procent av personer i åldrarna 50–64 svarade att de är beredda att försvara landet, medan motsvarande siffra i åldersgruppen 18–29 bara var 44 procent. Andelen var också högst bland Sverigedemokraternas, Moderaternas och Krisdemokraternas sympatisörer. Siffran för SD-väljare var 73 procent medan den för S-väljare var 55 procent.

Även om dessa siffror är relativt höga jämfört med andra västländer, kanske med undantag avr Finland, skulle jag ändå säga att det är något bekymmersamt att nästan hälften av svenskarna inte är villiga att försvara landet.

Calle Schulman väckte många reaktioner och en del ilska nyligen när han förlöjligade viljan att försvara sitt land. Han undrade ”stå upp för vad?”, och sa att det finns många andra länder med värderingar som är bättre än Sveriges, låt vara att det var svårt att veta vilka länder han menade. Och när han fick frågan om detta har att göra med sambandet som görs mellan att kriga och nationalism, svarar han skämtsamt att ”Ja! Jag är ingen jävla rasist. Jag tänker dra”.

Schulman personifierade i det ögonblicket en svensk eller mer allmänt västerländsk individualism som verkar ha svårt att relatera till något större än sig själv – där finns ingen känsla av kollektiv mening eller syfte som individen är en del av, en dissociation från kulturen och nationen, allt som finns är egot.

Viljan att försvara sitt land varierar också kulturellt. I Mellanöstern och Nordafrika, samhällen som är betydligt mer kollektivistiska, ligger siffran på 83 procent medan den i Västeuropa ligger på 25 procent. Det kan tyckas konstigt med tanke på att många människor flydde från kriget i Syrien och konflikten i Afghanistan, men det kanske kan förklaras med att dessa krig i grunden är inbördeskrig, utan någon utländsk fiende som försöker förstöra landet och döda dess folk, vilken rimligen minskar stridsviljan.

Läs även: Forsne: Fransk demokrati ett offer i Ukrainakriget

Ur perspektivet individualism-kontra-kollektivism kan det dock tyckas lite konstigt att den individualistiska högern är mer villig att strida för landet än vänstern som anses vara mer kollektivistisk. Men det beror på hur man ser på det, för i viss mån har vänstern överfört allt kollektivt ansvar till staten, och har på så sätt frikopplat sig från idén om aktivt deltagande och individuellt ansvar. En lösning for det skulle kanske vara att återgå ett obligatorisk värnplikt för alla, speciellt eftersom vi redan har totalförsvarsplikt.

Utöver idén om att individen är det enda som betyder något har det också skett en lång process av avnationalisering av folket, som stigmatiserat idén om nationalism och gjort den synonym med rasism, vilket är ytterligare en faktor som kan förklara varför vänstern i Sverige är mindre villig att försvara landet, eftersom vänstern är extra fientligt inställd till allt som luktar nationalism.

Även om extrema former av nationalism naturligtvis kan vara och har varit skadliga, är det totala utrotandet av känslan av att tillhöra en nation, en nation som man måste respektera, älska, skydda och vara stolt över, mycket skadlig för själva existensen av nationalstater. Hur kan något som inte värderas högt alls bevaras? Man kan kanske säga att nationalism är bra med måtta – för mycket och den övergår till militaristisk jingoism, för lite och det kan leda till nationell kollaps.

Att vara skeptisk till att stanna och kriga för sitt land har dock inte alltid med egoism att göra. Ett dilemma som vissa påpekat är att man även har en lojalitet och ett ansvar gentemot sin familj och sina barn, så vad är mer egoistiskt i en situation där du måste välja mellan nation och familj? Att överge sina barn för att kanske dö i ett krig och göra dem föräldralösa, eller att överge sitt land för barnens skull?

Den som låtsas att detta är ett enkelt val är antingen inte ärlig mot sig själv eller har inte tänkt igenom frågan på allvar. För egen del är svaret att man går i krig också för sina barns skull, för att de ska ha ett hem, ett fritt och självständigt land att växa upp och frodas i, det är för deras och deras barns skull som man stannar och försvarar sitt hemland.

Men jag måste erkänna att jag kan relatera till Schulman när han säger: “Stå upp för vad? Det finns massa andra länder och värderingar som är bättre än våra.”

Jag skulle vara mer villig att gå i krig för Sverige än för mitt hemland Egypten, för precis som Schulman tycker jag också att det finns länder med värderingar bättre än mitt hemlands.

Sverige är den plats där jag fick min frihet, en plats med värderingar och en kultur som jag är mycket mer villig att kämpa för.

Läs även: Makram: Vänsterns kognitiva dissonans om Ukraina

Jag är säker på att många människor i väst tar sina demokratier, den frihet de har och de mänskliga rättigheter som de åtnjuter för givna. Detta då de aldrig behövt leva utan dem, och därför inte förstår att uppskatta dem lika mycket som de.

Men denna frihet är allt och den är värd att försvara med livet som insats.