Närhetsprincipen.
Alla journalister vet vad den innebär.

Den bygger på kunskap om och erfarenhet av hur människan fungerar. Den säger att ju närmre – geografiskt och kulturellt – en händelse utspelar sig, desto mer berörs mediekonsumenten. Det visar sig i läsar-, lyssnar- respektive tittarsiffror.

Läs även: Stöjberg: Lika bra att vara ärliga med att vi hellre hjälper ukrainare än somalier och palestinier

Som frilansjournalist på 1990-talet gjorde jag utlandsreportage som jag på förhand sålde in till olika tidningar. Oavsett reportageidé, hur strålande jag än tyckte att den var, möttes jag varje gång av en redaktör som frågade: ”Vad är svenskkopplingen?”

Det är ur denna insikt om mänskliga instinkter som lokaltidningar skapats. Människor bryr sig mest om ”det nära”. Det är ingen slump att jag inte berörs lika mycket av en villabrand i västerbottniska Lycksele som om ett hus brinner upp i ”min” stad – Lund.

Människan tycks röra sig mellan olika kulturella och geografiska radier som avgör vilket intresse och känslomässigt engagemang hon uppvisar.

Först kommer det lokala, sen det regionala, därefter det nationella, följt av det internationella ”närområdet” och till sist det som ligger långt bort i ”fjärranistan”.

Det är därför den för svenskar okända indiska tidningen Dainik Jagran i staden Kanpur inte ägnar en enda notis åt Sverige som land, än mindre åt svenska lokala händelser, såvida journalisterna på tidningen inte hittat en indisk koppling, eller ännu hellre en koppling till Kanpur.

Överfört till flyktingpolitiken är det inte underligt att Sverige och hela EU väljer att ta emot de kvinnor, barn och äldre som flyr Rysslands brutala invasion i Ukraina. Närheten, både geografiskt och kulturellt, spelar roll. Att förneka det är att göra sig dum och hycklande.

Länder som Polen och Ungern som tidigare motsatt sig att ta emot flyktingar ger nu skydd i landet: Polackerna uppvisar extremt stor generositet mot de mer än en miljon ukrainare som hittills kommit.

Vissa debattörer (läs till exempel här och här) ser detta som ett utslag av rasism. Det är inget annat än korkat, för att inte säga provocerande. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står det att ”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter.” (All human beings are born free and equal in dignity and rights). Det innebär inte att alla människor i varje given situation har samma värde för alla människor. FN:s deklaration om att alla människor är lika i värdighet och rättigheter är inte samma sak som att svenska rättigheter gäller alla människor på jorden.

Jag värderar mina barn långt högre än andras, men jag respekterar människovärdet också hos grannarnas barn liksom att deras föräldrar värderar sina barn högre än mina ungar.

Läs även: Gustavsson: Asylsökande från Ukraina och från Mellanöstern

Att i första hand hjälpa människor i sin geografiska närhet är så som flyktingpolitiken ursprungligen var tänkt att fungera. I Dublinförordningen står att en person som flyr sitt land ska söka skydd i det första säkra land den kommer till.

Problemet är att den svenska regeringen tidigare inte följde förordningen. Det har förvirrat debatten. Flyktingar kunde söka sig genom en rad länder på den europeiska kontinenten för att ta sig Sverige. Danmark som följde förordningen kritiserades av Sverige för att vara inhumana.

Vid den förra flyktingkrisen struntade regeringen också i en rad andra principer.

När det i november 2015 kom 10 000 flyktingar i veckan fick ministrarna Anders Ygeman och Morgan Johansson frågan från en journalist om de hade koll på vilka som kom?

”Vi har full kontroll”, ljög de.

Det hade de självklart inte eftersom det inte gjordes några ID-kontroller.
I princip vem som helst, verklig flykting eller kriminell från säkert land, kunde ta sig in i Sverige.

81 procent av de asylsökande saknade ID-handlingar, visade det sig sen, eftersom ryktet gått att det inte behövdes och att Sverige var ett godtroget land som utgick från att alla var verkliga flyktingar.

Mer eller mindre i panik infördes till slut ID-kontroller för att få stopp på strömmen av människor.

Vid tisdagens presskonferens sade Anders Ygeman att man nu tänker återinföra ID-kontroller av alla personer som kommer till Sverige. Varför? För att det finns människor som kan utgöra en säkerhetsrisk. ”Vi vill göra det här på ett rätt och riktigt sätt, så att vi registrerar alla som kommer, tar fingeravtryck, slår mot brottsregister och kontrollera med Säpo”, sa han.

Man kontroller alltså vita, blåögda individer, kvinnor och barn med pass, från ett kulturellt närliggande land vilket man alltså inte gjorde när främst män kom från Afghanistan, Somalia, Syrien eller Irak.

Ingen skulle komma på tanke att säga att denna kontroll är utslag av ogrundad misstänksamhet. Det är en kontrollmekanism som borde funnits på plats före 2015.

”Men ni sa ju att Sverige inte längre klarar en stor ström av flyktingar!”, påpekar illvilligt de debattörer som ser rasism i allting.

Nej, det gör vi inte. Det kommer att bli enorma problem, trots den kulturella närheten till ukrainare. Av rent praktiska skäl. Redan nu har Sverige brist på bostäder, poliser, lärare, socialsekreterare, förskolelärare… Det kommer att utsätta institutionerna och hela samhället för ännu högre press.

Men nu är det krig i vårt närområde och skyddsbehovet är akut.

Läs även: Civila riskerar livet under flykten

För första gången har EU därför öppnat massflyktsdirektivet för ukrainare. Utan individuell prövning får de uppehålls- och arbetstillstånd. Men tillstånden är tidsbegränsade.

Det är inskrivet i EU:s grundlag och gäller bara flyktingar inom närområdet. Också här gäller alltså närhetsprincipen.
Det är inte fråga om rasism eller ett ifrågasättande av att alla människor föds med ett okränkbart människovärde.

Det är principer och förordningar skapade med insikt om hur människan fungerar.