Plötsligt har Sverige fått enorma problem med infiltration av myndigheter. Plötsligt har Sverige problem med anställda som är allt annat än opersonliga, neutrala, statstjänstemän.

Plötsligt har kriminalvårdare börjat ha sex med fångar, läcker information och tillåter hemliga telefonsamtal, skriver Expressen.

Läs även: Göranson: Nu får det vara slut med alla ”satsningar”!

DN rapporterar om att 500 misstänkta läckor har anmälts till Polisens ansvarsnämnd sedan 2018. Det är anställda som läcker information om spaningsuppslag, privat information om enskilda poliser och uppgifter om kriminella rivaler. Polisens underrättelserapporter visar att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialtjänsten och andra är sårbara och utsatta för personer som agerar på ett otillbörligt sätt.

Det ena larmet följer efter på det andra. Vad är det frågan om?

I ett individualistiskt land som Sverige klarar man inte att se kulturella mönster. Man ser bara individer och när en person, jag eller någon annan, försöker hitta generella kulturella drag väntar omedelbart anklagelser om att man ”stereotypiserar”, ett begrepp som inte bara betyder att man förenklar, men att man låser fast en kultur och människor vid egenskaper som är omöjliga att förändra.

Är det därför som så många samhällsforskare ägnar sig åt små fenomen och företeelser och för sällan sätter dem i ett sammanhang? Man vågar inte dra ut linjerna, tänka lite större. Det finns ändå underbara undantag i såväl nu- som dåtid, sådana som Thomas Sowell, Francis Fukuyama, Max Weber, Joseph Henrich, Émile Durkheim, Yuval Harari, för att nämna några.

Det finns också svenska forskare och författare som vågar, som kan. Tomas Lappalainen hittar ”det generella” i sina böcker om maffian och statens framväxt i Grekland, Lars Trägårdh och Henrik Berggren i de långa utdragna linjerna om tillitens svenska historia i boken ”Är svensken människa?”

Men svensken i gemen, ja, nu generaliserar jag, är ovan vid mönsterseende, tycks inte förstå vad det är. Andra ord för samma sak är generalisering, eller idealtyp. När man använder sig av sådant tänkande för att beskriva samhälleliga, kulturella fenomen tenderar folk i allmänhet att tro (oups, nu generaliserade jag igen) att man stereotypiserar och talar om exakt alla enskilda individer och att de har essentiella, oföränderliga egenskaper och därför handlar som de gör.

För att förstå vad jag menar vill jag berätta om två vänner från ett land som tillhör en kultursfär där relationer värderas långt högre än byråkratiska system. De kommer från två olika folkgrupper i Afghanistan, den ene heter Mustafa Panshiri, den andre Hamid Zafar.

I deras ursprungsland är det generella mönstret att kontakter, tjänster och gentjänster trumfar de lagbundna, formella systemet med neutrala tjänstemän. När Mustafa utbildade sig till polis arbetade han i Linköping där polisstationen låg granne med en restaurang som drevs av en irakisk man och där Mustafa och kollegorna ofta åt lunch. Den irakiske mannen var trevlig och generös och bjöd ibland poliserna på både extra mat och läsk.

Men så åkte han fast för fortkörning av samma poliser som brukade besöka hans restaurang. Han räknade kallt med att han skulle slippa böter. När hans förhoppning kom på skam opponerade han sig kraftigt och upprört; ”så här gör man bara inte”. Han kunde inte begripa att hans relationsfrämjande generositet inte återgäldades av poliserna. Han fick inte bara böter, han förlorade också en trogen kundkrets då poliserna aldrig mer återvände dit.

Hamid Zafar berättar om hur normaliserat det är i Afghanistan att använda sig och dra nytta av kontakter. Några av hans kusiner tog kontakt med en vän till familjen som var lärare på universitetet. De ville gärna ha ett intyg om att de genomgått en utbildning. Det gick bra. Det är så det ofta fungerar”, berättar Hamid. ”När man ber om en tjänst börjar det med att man smickrar och betygar hur viktig man anser att personen i hög position är, följt av ett löfte om att man kommer att återgälda tjänsten i framtiden. I bland är pengar inblandat, men långt ifrån alltid.”

Läs även: Sandström: Vi behöver ett paragdigmskifte bland politiker

Hur går det till i Sverige? När BRÅ undersökte saken i sin rapport ”Möjliggörare för kriminella nätverk” fann man just att de som kontaktar personer på en myndighet är ”otroligt bekräftande, det är genomgående i alla de intervjuer vi gjort”, berättade utredaren Johanna Skinnari. Man framhåller sig som myndighetspersonens bästa vän.

Man vet alltså hur slipstenen ska dras eftersom staten med dess myndigheter inte är ett internaliserat värde, medan relationer, släktingar eller vänner är ett bärande koncept för framgång i en så stor del av världen. Därför borde knappast någon förvånas över att myndigheterna påverkas av att så många människor från olika delar av världen nu är här.

Eller som Hamid Zafar säger: ”Det otroliga är inte att sådant här sker i Sverige, det otroliga är att svenska politiker varit så omedvetna, att de trott att allt kulturellt bara rinner av människor för att de kommer hit.”

Nå, om jag nu backar bandet till inledningen i denna text. Har jag inte stereotypiserat invandrare i allmänhet och afghaner i synnerhet nu? Den som anser det har inte läst ordentligt. Det generella kulturmönstret i många av de länder som människor kommer från bygger i så hög grad på personliga relationer mer än lagbundna institutioner och ett sådant synsätt går ofta i arv från föräldrarna, oavsett om man är född i ett annat land eller i Sverige.

Bara det faktum att jag använder mig av Mustafa och Hamid visar att det här är inte en fråga om stereotypisering. De är båda födda i Afghanistan, men har gjort en resa från en kultur till en annan. Det visar att det är fullt möjligt att ta till sig ett annat system.

Ett annat argument mot ”stereotypisering” är att inte alla med rötter i en annan kultur försöker infiltrera myndigheter. Det är sant, men på samma sätt som generaliseringen ”mäns våld mot kvinnor” inte handlar om alla män. Men det är mer sannolikt i en parrelation att mannen slår, på samma sätt som det är mer sannolikt att en invandrad människa från exempelvis Afghanistan eller Irak inte lika starkt har internaliserat myndighetstänkandet.

Och dessutom; det händer att kvinnor slår män.

Det innebär inte att generaliseringen om mäns våld mot kvinnor inte är relevant.

Det händer dessutom att den som internaliserat myndighetstänkandet väljer att förråda staten, av rädsla eller för egen vinnings skull.

Det sorgliga är att vi godtar vissa generaliseringar men är livrädda för andra. Vi borde lära oss generalisera mera, men bättre, och försöka hitta mönster som gör världen mer begriplig. Och som faktiskt och rent konkret hade kunnat skapa beredskap och skyddsmekanismer mot försök till plantering av insiders och infiltration av något så viktigt som statliga institutioner.

Om de raseras återstår godtycke som i sin tur leder till kaos.

Läs även: Brinkemo: På morduppdrag från Hudiksvall till Bagdad